a secret.

© life as it was.

 

Vi bor under samma tak.
På 160 kvadratmeter.
Vi delar kök. Vi delar badrum.
Våra vägar passeras dagligen.
Helt normalt. Vanligt. Inga konstigheter.
Förutom en liten, eller egentligen ganska stor, detalj.
Den att våra blickar aldrig möts.
Våra ord aldrig byts.
Våra kroppar aldrig har kontakt.
På 160 kvadratmeter. Men ljusår ifrån varandra.
En tjock vägg. En isolering. En ignorans.
I olika världar.

Hur. Hur går det till.
Varför. Varför är det som det är.

Det är en fråga. Med djupt dolda svar. Med förklaringar, som egentligen inte säger mycket för omvärlden. Men de finns där. I en ung, vilsen, flickas huvud.

I mitt huvud.

 

- a part of my history. a part of my book -


a new part. of the history.

okej. let's do this.


©pt

...Ett, två, tre.. Fan, tryck hårdare. fyra. Väntan. Håll koll på klockan, en minut ska gå. Borde hinna räkna till sextio.
Stannar på 37. Snabbare än så går det inte.
37 jävla slag, på sextio sekunder.
Andas djupt. Försök igen.
Ett, två, tre... nej, jag vågar inte. Tänk om jag känner precis när det stannar. När det bara kollapsar och inte orkar mer. Tänk om det stannar när jag sover. Måste hålla mig vaken. Vågar inte blunda.
Tar mammas hand. Drar min vanliga kvälls fras där jag ber om att hon ska lova att jag verkligen vaknar upp igen.
Hon lovar.
Som om hon visste.
Men det räckte. Jag trodde orden. Förde sakta ihop ögonlocken. Kroppen låg på helspänn. Tills orken tröt och jag föll in i ännu en mörk natts sömn...

to be continued.


(eventuellt har jag publiserat detta stycke förrut. minns inte. men hey. read it. om du vill. annars skit i det. fortsättning kan komma. om ni vill. och om jag vågar.)

bookpart again.

"Livet skulle visa sig bli någonting helt annat än vad man som liten kanske föreställt sig. Det skulle ta oanade vändning och stundtals skulle det bli hårda kamper om liv och död. Men ingenting kommer någonsin emellan kärleken som en bror och syster delar. Ingenting kan ta ifrån oss vårt gemensamma blod. Ingenting.

Det vi delar är egentligen väldigt speciellt. Det finns någonting utöver det vanliga som knyter oss samman. Någonting man inte talar om. Någonting som ingen annan förstår.

Många gånger har jag tagit på mig skulden för detta någonting. Som att han ärvt det av mig. Jag vet dock inte med säkerhet om det går att ärva. Men skuldkänslan har alltid funnits inom mig. Att mitt sätt att överleva vardagen sedan fördes vidare till min brors kropp och huvud var inte acceptabelt. Jag kunde ju inte förstöra någon annans liv, även om jag redan förstört mitt." (ur boken.)

 

foton av mig.

 


the start of something new

"Måndagen den 15 april år 1991 såg jag världens ljus för första gången. Det var strax efter klockan 17.30. Platsen var Danderyds sjukhus.
Drygt fyra år senare, natten till tisdagen den 8:de augusti år 1995 föddes mitt tredje syskon. Min enda lillebror.

Här inleddes en resa, Mer exakt, Vår resa, i och genom världen.

Han föddes med vita små hårfjun. Jag med korpsvarta. Han var stor och tjock. Jag var liten och tunn.
Olikheterna var förvisso ganska stora, men inom oss flöt samma blod. Vi var redan då så olikt lika. Vi var redan då Petter och Pernilla.
Vi var redan då, just vi.

Tillsammans.

Han var redan från början inte bara en lillebror. Han var någon jag som storasyster ville ta ansvar för. Någon jag ville lära ut allt jag kunde till.
Vad som än hände och vad som än komma skulle, hade jag min plikt att alltid vara där och beskydda honom. Alltid. Och visa honom vägen fram. Genom livet.

Fast egentligen var vi bara två små söta gullungar. Vi var nog bara barn.

Ingen kunde någonsin ana att en av oss skulle hamna på sjukan med tvångsvårdsintyg och att den andre en dag skulle anlända hem med polisen i släptåg..."
more to come...

foton: Pillan

här är ett litet utkast från min nya bok, egentligen inledningen. funderade ett tag på om jag skulle visa den här.  men ville ändå till slut göra det. om någon nu orkar läsa, får ni gärna komma med åsikter. men allt handlar om mig, min bror, och våra olikt lika resor genom världen. allt formas i text och bild. that's it.

så vare dags för utdrag igen.

det är måndag. och dagen har varit som måndagar brukar vara. trötta. gråa.
ändå orkar jag inte klaga. försöker leva med nuet. inte tänka. inte reflektera. det är på gott och ont. men kanske bäst i dagens läge. be happy for what you have, and stop complain about what you didn't got.

och från ingenting känner jag för att blott mitt liv igen. ett till utdrag ur min bok:

...Jag försöker leva efter mallen att aldrig ångra något. Att stå för allt jag ha gjort. Men i detta fallet är jag för vek. För rädd. För feg.
Det finns i mitt huvud varje dag. varje timme. varje sekund. Jag kan varken glömma eller förtränga. Det jag gjort är gjort. Det kommer aldrig mer tillbaka. Livet är nu, det finns ingen knapp som gör att jag kan sudda ut dåtiden. Den måste såväl jag som alla andra leva med.
Det är tungt och det gör ont. Men ändå lyckas jag inte uttrycka mina känslor om dig. Jag kan skriva men inte prata. Kanske skäms jag. Kanske är jag rädd.
Egentligen vill jag bara dra ett streck över det som hänt, och leva vidare. Utan ångesten över hur förstörd du är, utan rädslan för att aldrig hinna säga orden ”jag älskar dig”igen...
... Jag borde egentligen säga allt nu, men det går inte. Det är något som ligger i vägen. en mur, en vägg, en sten. Något stort iallafall. Något jag försökt ta mig igenom många gånger, men stoppas alltid av något otänkbart väsen i mitt huvud.
Det går bara inte. Det är bara stopp.

Hur ber man om förlåtelse för att man förstört en annan människas liv?
...

och en random bild.

foto av mig. longlong time ago.



utdrag 4.

...från och med nu skulle allt handla om dig och mig. det spelade inte längre någon roll vilka tankar som fanns i mitt huvud. experterna ansåg att allt inom mig skulle bli bra bara du och jag fann varandra igen.
fan vad fel dom hade. så in i helvete fel.
det är självklart det gjorde ont i mig att se hur du mådde, men det som pågick i min hjärna var faktiskt värre. för inom mig växte ett monster. och för varje dag som gick fick den mer och mer makt. Makten att styra mig in på vägen som bara leder mot döden. Vägen som är så lång att jag många gånger tvivlat på att den har ett lyckligt slut.

I brist på förståelse från vårdvärldens sida förvandlades min väg tillbaka till livet till ett gastkramande drama som inte hjälpte mig någonting. För allt fokus låg ju på dig och mig. Inte på monstret och mig. Det var först då alla "experter" gav upp som vi lyckades se varandra i ögonen igen. Och det var först då, när allas hopp var borta, som jag insåg vad jag hade gjort...
(från min bok, dock är detta en väldigt osäker del som kräver finslipning..)

foto av mig. jag är i en dropp period.

 

- dagen i övrigt har varit en smula annorlunda, inledde ett projekt som fotograf. känns hur kul som helst, men jag tappar självkänsla och känner mig usel på bilder så fort prestationen kommer in i allt. för nu måste det klaffa perfekt, misstag är inte okej.-



utdrag 3. säg till om ni tröttnar..

...trots att du var så nära så fanns du inte där. För varje dag som gick växte muren mellan oss. Stor, tung och oflyttbar.
Det blev som om vi aldrig hade setts förrut och min rädsla för att släppa in någon i mitt liv satte stopp för alla dina tama försök att få tillbaka det gamla.. Även om jag inte såg ut att vara så mycket för världen, så var min fasad jävligt stark. Rangliga ben, trasigt hår, flackande blick, men ändå kunde jag stirra in i dina ögon och verbalt döda dig. Mina ordval skulle fått vem som helst att ge sig på mig, sparka ner mig, slå mig och kanske med viss överdrivenhet dödat mig. Men du tog emot. Vände ryggen till och levde vidare. Jag hatade aldrig dig. Jag hatade bara mig själv...
(lite mer ur min "bok")

 

foto taget av mig.

 


utdrag ur livet igen


litet utdrag till,

"...Det är som att du blev oskyldigt dömd.
All min ångest trycktes ner på dina axlar.
Mina grovt elaka ord och din rädsla att stå emot gav mig en ofrivillig makt att mala sönder dig. Jag skrev ett eget testamente när jag var 15 år, jag bad om förlåtelse och förklarade att jag aldrig menat dig något illa. Du blev bara den utvalde, den som fick ta all skit för att jag inte orkade.
Det var på något sätt som att jag behövde göra likadant mot någon, som rösten inne i mitt huvud gjorde mot mig.  
Ilskan fick helt enkelt inte plats i min taniga kropp. Hjärnan svämmade över och jag hade ingen kontroll över mig själv. Eller så hade jag en extrem kontroll, fast styrd av en demon.
Jag kan önska allt ogjort. Men åren går och avståndet växer. Ord som förlåt tjocknar i halsen och får allt svårare och svårare att komma ut.
Men vad gör det, ett förlåt skulle aldrig hjälpa...aldrig räcka...aldrig kan ett litet ord ge oss tillbaka de förlorade åren.
.." (ur min bok)

med risk för att bli "dömd" av någon som inte förstår vill jag ändå dela med mig av det. och kom ihåg, jag är inte dum i huvudet, jag hade bara en hjärna som var ur funktion ett tag.

fotot är taget av mig. för länge länge sedan.

 

 


ett litet utdrag ur livet

foto av mig.

 

"... ensam. det är mörkt. vet typ inte vilken dag eller vecka det är, knappt så jag orkar bry mig. det är ändå samma visa jämt. ligger i soffan. gör ingenting. något på tv:n flimmrar förbi. men det är bara rörelser och ord, inget som går in. en totalt sönder mosad vårrulle ligger på tallriken i knäet. indränkt i flera deciliter soya. fruktansvärt äckligt. den ligger där. jag lever. fast knappast i nuet. mina tankar finns någon annanstans. tills du kommer hem. allt blir svart. maten flyger. tårarna rinner. jag skriker. tar flykten upp till toaletten. låser in mig. intryckt i ett hörn. sittandes i timtals. inget jävla liv eller hopp. ingenting. bara mörker.   -  det var nog kanske här som mordet på dig började. inte bokstavligt. utan bildligt. för jag tror jag rev sönder dig inuti. jag insåg inte vad jag gjorde. försen nu. när jag ser hur trasig du är. jag förlåter mig inte. aldrig. jag tog ditt liv. fast du lever turligt nog än idag..." (taget ur min bok)

 

jag mår annars bra. annat kan man inte göra på lördagar. (cirkus.) jag kanske inte är en lovande cirkusartist, men jag vill en dag nå dit minna drömmar tar mig. so hey, let's smile and live.

fast först måste jag nog vinna över min rädsla och lära mig springa igen... att det ska vara så svårt.

 

 

haha. den bjuder jag på. nya tröjor från monki.