somewhere in my dreams. someone just asks me. how are you?

på väg hem från jobbet idag. kunde inte riktigt mina ben sluta gå. passerade busshållplats. efter busshållplats. musiken ljöd fint i mina öron. jag bara lyssnade på texterna. och lät mina tankar försvinna. när jag väl kom fram till bilen. kunde jag inte sluta köra. bara åkte. runt. runt. behövde det. behövde bara få tänka. grubbla. känna.
det är svårt nu. samtidigt som jag är så förbannat lycklig. någonstans. jag ler mer än någonsin. jag lever mer än någonsin. jag förstår inte riktigt mig själv. som vanligt.
men det är inte bara mig själv jag inte greppar. det är allt. alla.
jag träffar människor. som får mig att känna mig trygg. glad. lycklig. jag får en känsla. av att dom. dom kanske kan vara. en vänskap. jag tror. att jag äntligen kanske börjat närma mig. drömmen om att få ha. en vän. någon att lita på. prata med. umgås med. skratta med. gråta med. jobba med. bara vara med.
 
men så går en dag. eller två. eller tre och fyra. och jag får det återigen bekräftat. att jag haft för höga förhoppningar. svaren uteblir. hälsningarna uteblir. jag betyder inget. för någon annan. jag är ingen. för dom. bara en ytlig kontakt. bara ett gammalt hej.
 
jag lägger skulden på mig själv. att jag är fel. att jag gör fel.
jag försöker förstå. vad, varför och hur.
jag skapar denna utanförskap.
jag försöker stå stark.
jag försöker hålla ut.
men det är tungt. ibland.
 
jag försöker leva här. här och nu. inte tänka på sen. inte tänka på då. inte oroa mig. inte älta. det går. ibland. men ibland. skär det sig. ibland tar rädslan över. rädslan för tomheten. ensamhetet. ingentinget. då behöver jag stunderna som ikväll. när jag bara får försvinna. in i mitt huvud. in i mig själv. andas och tänka. drömma, hoppas, njuta, tacka, sakna, våga.
 
någonstans vet jag. att jag klarar mig. det gör jag alltid. men att alltid bli sviken. på sig själv. på andra. är svårt.

att aldrig förstå. vad felet är. gör det än mer svårt. vad är felet. med mig? varför kan jag inte. vara rätt. för någon annan..?
 
© somewhere in my dreams. someone just asks me. how are you.
 
 

odd. peculiar. different. myself.

sometimes. i hate it.
sometimes. i like it.
sometimes. i just have to accept it.
 
that i'm odd. peculiar. different. weird. curious. uncanny. etc.etc.

that i don't belong anywhere. or somewhere.
 
that i'm not like the rest.
 
that i'm not the one. you want me to be.
 
 
 
 
 
©

4 month. i've been. living. for real.

fyra månader har gått.
fyra månader sedan jag sade tack och adjö.
fyra månader. som varit de bästa. i mitt liv.
 
det har nu alltså gått fyra månader, ca 120 dagar, en tredjedel av året. sedan jag valde att gå vidare. sedan jag sade hejdå till sjukhuset och hejdå till mitt forna liv.
och utan att överdriva. har det varit de absolut bästa dagarna i hela mitt liv. jag kanske klagar lite. eller okej, en hel del, ibland. jag kanske inte visar min egentliga glädje och lycka varje dag. men oavsett det så har dessa månader varit så totalt omvälvande och betydande. och jag har varit med om mer händelser än vad jag varit med om det senaste 7 åren. händelser som kanske inte är av största vikt för andra. men för mig. det har haft en personlig betydelse och jag är evigt tacksam.
 
jag har tagit över 10 000 bilder (okej, fler, orkade inte räkna längre bara), jag har jobbat (okej, skit butiksjobb men ändå), jag har plåtat allsången och sommarkrysset, fått pressack av en världsasnäll människa som förövrigt förändrade mitt liv lite grann, (okej, låter kanske knäppt, kände inte ens mannen då, men ibland betyder bara ett simpelt hej väldigt mycket.), jag har ridit häst, promenerat långa promenader lite överallt i denna stad, jag har rest utomlands, jag har börjat planera en flytt, jag har börjat träna (okej, väldigt väldigt lätt men ändå), jag har återsett människor som betytt mycket i min kamp (bl.a. måns, alexandra rapaport och carolina gynning), jag har börjat måla på riktigt igen, jag har badat, jag har köpt kläder (ja, detta är ovanligt för mig), jag har varit med i tv och jag har paddlat kajak. men störst av allt, jag har haft praktik hos ett tv-produktionsbolag och fått leva min dröm lite och fått lära mig om kameror, produktioner, teknik, ljus och ljud och genom detta har jag också träffat så många otroliga människor som fått mig att våga drömma vidare och våga tro på att det inte är omöjligt att min dröm blir verklighet en vacker dag. och jag har även fått kalla två personer för "mina vänner". och det. det kanske slår allt.
 
 
för mig. är detta stort.
för mig betyder detta så obeskrivligt mycket.
visst. mitt liv har kanske blivit tråkigare i andras ögon, har gått från 8000 läsare/dag till nuvarande 500, men det gör inget.
för jag. jag har det bra ändå.
 
fyra månader. då jag levt. på riktigt. fyra månader. ska bli många. många fler.
för jag älskar. att leva.
 
 
© egoist. ja men visst.
 
 

when the sun's fading

så äre en sån där kväll igen. när det skär lite inuti mig. när det liksom känns lite extra knepigt. för att jag vet något. för att jag vet att dom där andra. ska ut och roa sig. ut och äta. ut och dricka. ut och umgås. och att jag inte är direkt tillfrågad. och visst. jag har inte bjudit in mig själv heller. för jag känner mig inte riktigt välkommen, och att vara den objudna gästen är inte riktigt min grej. och det är sånna här tillfällen som jag är svagast för. att alltid vara. lite utanför. lite fel. aldrig riktigt med. man kanske inte tycker så illa om mig. men jag är ändå inte riktigt helt hundra rätt. för att vara någon man tycker om. och även om jag är stark och allt det där. så finns det vissa saker som känns hårdare än andra. vissa saker jag är sämre på att hantera. på att acceptera. det här är just precis en sådan situation. kanske påverkas jag även av min vecka i övrigt. som varit en riktig bergochdalbana. bra besked har överlappats av dåliga, sämre och värsta beskeden. folk som ignorerar. folk som bara försvinner ur mitt liv utan att jag hinner inse vad jag gjort för fel. och utöver detta är min kropp förstörd eftersom jag i stort sätt bara har ätit saker jag inte tål. ett dussin äpplen på två dagar, icke vetefria mackor i mängder och mycker mjölk. jag tål inget dera. jag har sovit i snitt tre timmar per natt och jobbat 12h om dagen. så ja. en minst sagt konstigt jobbig vecka har det varit. men nu är jag äntligen ledig. ett par dagar. känns kul, skönt, bra. (fram till imorgon när rastlösheten kommer komma och jag kommer döö av tristess. typ. )
 
här är lite bilder från min afterwork photosession häromdagen,
 
 
 
 
 
 
 
 
© pt
 
 
 
 
 
 
 
 

this is my life. my reason.

 
 
jag hade ingenting att leva för.
jag hade ingen att leva för.
 
så blev jag vän med kameran.
och allt förändrades.
 
det här är jag. mitt liv. mitt allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

© by me
 
 
 
 

where did i go so wrong..?

ibland vet man inte. om man ska skratta eller gråta.
ibland vet man inte. vad som är upp och vad som är ner. vad som är in eller vad som är ut.
ibland känns allt bara så ogreppbart. så otroligt fel. så otrloigt konstigt.
ibland är idag.
 
hur kan man gå ifrån att ha allt. till att inte ha någonting.
okej dum fråga. hur fattar jag väl också. men varför. eller okej varför fattar jag också.
men ändå. jag vet inte hur jag ska skriva. vad jag skriva. hur jag ska känna. vad jag ska känna.
just nu är jag tom. helt tom. men ändå så jävla uppfylld. av rädsla. av ilska. av ledsamhet. av självförakt.
 
jag vet inte om jag egentligen ska skriva mer här. on the fucking internet. får så jävla mycket skit för allt jag gör. mår jag bra. och är glad. då är det fel. råkar jag skriva att jag har en skit dag eller hatar allt och alla för stunden. då är det också fel. så varför orkar jag ens existera i denna förunderliga sfär?
kanske för att det just är det enda jag har. det enda stället där jag får uttrycka mig. eller får kanske är att ta i. för som folk reagerar på mig och vad jag gör och tycker, så känns det som om att jag just inte får uttrycka mig. men jag skiter fan i det just nu.
 
så vad fan är det för ärta som stör denna lilla prinsessa idag då?
jag kan inte förstå. vad jag gör för fel. jag kan inte förstå. varför det ska vara så jävla svårt ibland.
 
för ett par dagar sedan fick jag fyra jobb erbjudanden. fyra stycken. på en och samma dag. shises vad jag blev glad och lycklig. kändes som om att allt bara var så jävla värt allt. att det kanske var dags för mig att ha lite tur och flyt och lyckas lite.
jag hade till och med beslutsångest över vilket erbjudande jag skulle välja. allt var helt perfekt. typ. nästan.
jag lovar mig själv att aldrig bli glad i förskott. för jag litar egentligen inte på någon. men eftersom jag råkat få fyra chanser så trodde jag ändå någonstans att det var okej att bli glad. för alla kunde inte skita sig. något skulle väl ändå gå vägen.
men så när jag väl bestämt mig. så händer det där som alltid händer.
personerna som utlovat dessa utopiska jobb hör av sig, med informationen att dem ångrat sig. att det skett förändringar. att det inte blev som dem trodde. och att dem "tyvärr" inte behöver mig.
och där dör jag.
helt ärligt. vad gör jag för fel. varför hatar människor mig. varför vänder folk ryggen till så fort dom får se mig.. jag fattar inte. eller okej. jag kanske förstår. jag kanske vet. att jag inte är någon som man gillar. jag kanske inte är sådär jävla snygg och bra och duktig och fin och perfekt och allt sånt där skit. men ändå. jag orkar inte. jag orkar inte att hela tiden få dessa smällar. men vad fan tror jag egentligen. jag visste ju att det var för bra för att vara sant. jag visste ju det. men jag är så jävla naiv att jag fortsätter hoppas och tro. för jag vill så gärna. att någonting någon gång liksom ska klaffa.
 
och så när jag känner mig sådär. pissigt förjävligt usel. när jag bara vill ge upp. (okej. jag vill inte ge upp. jag hatar inte livet. jag hatar inte allt och alla. bara känns som det och jag kanske råkar säga det ibland) så kommer alla dessa jävla kommentarer från människor på nätet som inte har en som helst jävla aning om varför jag kanske råkar vara lite ledsen.
och jag blir bara så jävla besviken igen.
och jag hamnar här. i det här tillståndet. när tårar rinner och jag är helt jävla matt. och ledsen.
helt ärligt. ledsen. besviken.
 
och nu ska jag dra. inte skriva mer. för jag orkar inte.
 
©
 
 

my head is like a carousel.

söndag. 1a september. och sommaren är offentligt över. hösten är på intågande och ja. vad fan ska man säga och tycka om det. ingenting känner jag.
just nu har mitt huvud begett sig ut på nån jävla karuselltur. det snurrar. runt. runt. runt. och resten av min kropp är tyngre än bly. med andra ord. jag är trött. så sjukt jävla trött. men det gör ingenting. för på något sätt, är tröttheten en skön känsla. tröttheten kommer från något bra. och då känns den rätt värdefull.

kombinationen sena kvällar, tidiga mornar och ständigt arbete kanske inte är ett koncept som funkar livet ur, men just nu är det så läget ser ut, och jag skola inte klaga. för jag vet att stiltjen snart intar.
men först ska jag bara jobba i två veckor till. i sträck. sisådär en 12 timmar om dagen. för en lön på noll kronor. bra.bra.bra. insåg härom dagen att jag både tjänade mer och gjorde av med mindre stålar när jag bodde på sjukhus, än när jag som nu, jobbar halva dygnet, hela veckorna. men vad är väl pengar värt jämfört med lyckan i att få göra det man drömmer om.
på tal om detta, får jag ofta frågan om hur jag går runt. hur jag klarar mig. och tja, jag vet inte riktigt själv. väntar bara in den dagen då jag får bo gatan och käka ur papperskorgar..nej men jag har sparat i jävligt många år, och har rätt lite utgifter. man sparar in en jävla massa stålar när man inte röker och super. bara så ni vet. men det är klart. det är svindyrt att bara överleva. jag lägger i stort sätt alla mina pengar på mat. min mat är oftast två eller tre gånger så dyr som "vanlig" mat. men det kan jag inte rå för. tål man ingenting så är det en konsekvens man bara får leva med. och okej. min kärlek till kameran kostar en del också.. men det ser jag inte som kostnader, utan som investeringar. stor skillnad.
sen det där med kläder och snygga grejer, det får jag ta i nästa liv.
och sen, kanske mest betydelsefullt av allt, så har jag mina päron. som hjälper mig. dom anser att jag inte ska behöva må dåligt bara för att tjäna pengar. utan att jag ska må bra, göra det jag vill och skita i om jag tjänar något på det eller ej. och visst. det är en trygghet. men jag skäms som fan över detta. över att jag lever på farsan pengar. farsan som jag en gång verbalt dödade. jag hatar det. jag hatar att han älskar mig så jävla mycket. för jag förtjänar det inte. jag har förstört honom. ändå slutar han inte att försöka älska mig som om jag var hans allt. och det. det är något som ger mig jobbigt mycket dåligt samvete. men samtidigt vet jag hur ledsen han blir, när jag inte tar emot det han ger.
 
och utöver det så sitter jag här och tror att jag ska kunna flytta bort härifrån snart. hur fan tänkte jag där egentligen. som sagt. ska jag flytta får jag bo på gatan. kanske slutar med det snart.
 
sen snurrar det jävligt mycket på grund av att det händer så knäppt mycket i mitt lilla liv just nu. det som ALDRIG händer mig något. men helt plöstligt så händer allt. eller okej. för mig händer det mycket. kanske inte om man jämför med någon annans liv. men jag har aldrig varit med om att ha så mycket på gång. så mycket att göra. så mycket att tänka. och så mycket bara mycket. ni ser. jag kan inte ens skriva vettiga meningar. det är så mycket som pågår i mitt huvud att jag tror jag glömt vad jag själv heter. men i det stora hela är det av lycka. glädje. kärlek. för det mesta som jag är med om. är precis det jag drömt om. det som fått mig att överleva. och jag saknar ord. jag ska sammanfatta allt snart. men just nu orkar jag inte ens hålla huvudet uppe.
fast det måste jag. har en jävla massa jobb kvar. innan jag får andas. puh.
 
men jag har hunnit plåta lite av det jag älskar. droppar.

here it goes.
 
 
 
©
 
 
 

picky shit.

Bakom mig droppar regnet lätt mot fönsterbläcket. Himlen är grå. Tung. Mörk. Sommaren klarblå sky är långt borta. Jag har min första lediga eftermiddag på en vecka. Och jag väljer att sitta här. Vid min dator. För att fly bort från verkligheten. Jag brukar göra det ibland. Gå in i photoshop och leka och glömma bort tid och rum och allt och ingenting. Det är skönt. För ibland orkar jag inte vara här och nu. Ibland vill jag bara bort.
 
Ni kanske inte förstår. Ingen kanske förstår.
 
Jag får höra saker som att jag inte har någonting att vara olycklig över. Ingenting att må dåligt över. Jag som är så söt borde ha det så lätt. Jag som har kommit så långt. Jag som är så stark. Inte kan någonting vara svårt för mig inte. sånt säger folk jämt. Och speciellt nu på senare tid, när saker och ting verkar falla väl ut för mig.
Jag har lyckats ta mig en bit på den vägen mina drömmar leder. Jag har lyckats få göra lite utav det som jag vill här i livet. Jag har lyckats få uppleva sådant som jag en gång valt att leva för.
och ja. det är fantastiskt. jag kan inte riktigt greppa det. att jag är här idag. att jag gör det jag gör. och att ja, jag lyckas ibland, iallafall lite grann. jag förstår det inte. jag lever i en bubbla sådana dagar när detta sker. jag tror att någonting är fel. att någon har en hake bakom allt. att jag är med i dolda kameran. att någon vill håna mig.
jag vet. det kanske är galet och fel. men det är svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att släppa tanken på att någon inte bara vill göra narr av mig. att någon faktiskt kanske menar väl. jag har svårt för det. men jag jobbar på det. jag försöker. och jag tror det går bättre. dag för dag. steg för steg.
 
men oavsett allt detta. oavsett att jag får leva min dröm. så är allt inte sådär jävla simpelt och perfekt som vissa får för sig.
men jag vågar inte längre yppa mig så mycket om detta. för då får jag bara höra att jag är en otacksam jävla liten skitunge som inte förstår hur livet fungerar på riktigt och att jag är så kräsen och dum och blablabla. att jag inte förstår att livet inte är någon dröm. att det bara är så det är. och jag förstår det. jag gör det verkligen.
 
men vet ni. jag kan ha mitt drömjobb. jag kan ha en kropp jag trivs i. jag kan ha en fin familj. eller iallafall en halv familj. jag kan ha helt okej ställt. men jag skiter fan i allt det där. eller okej. nästan iallafall. det gör mig helare. men inte hel.
allt jag önskar är egentligen att få trivas i min omgivning. att känna trygghet. att någon skulle finnas där för mig och vilja vara min vän på riktigt. jag vet att jag tjatar. men det är det jag saknar. mest.
folk säger att dom finns där. att dom vill lyssna om jag vill prata. att dom är min vän.
men sen när det väl kommer till kritan. så är det inte så.
då är det ingen som orkar lyssna. ingen som orkar säga hej. ingen som orkar fråga hur min dag har varit. ingen som bryr sig på något jävla sätt. det händer en gång. sen har man tröttnat. gett upp. sen har jag tydligen varit för avskräckande. för fel.
 
när man som jag inte har så lätt för det där med relationer och vänner. så hänger det ofta på mig. att jag ska höra av mig. att jag ska ta kontakt. men ibland bara önskar jag att det var någon annan som tog första steget. som drog med mig. någon som försökte lära känna mig och inte bara jag som försöker lära känna någon annan.
men det är väl kanske att drömma sig bort för mycket.
men ibland är jag bara så trött. på att ständigt kämpa för något som aldrig verkar funka iallafall.
som att springa på ett rullband och tro att man ska komma fram. som att gräva i sandlådan för att komma till kina. det händer liksom inte.
 
jag undrar om det är okej att känna som jag gör. att inte vara strålande lycklig jämt trots att man har så jävla mycket egentligen. varför är det de man saknar som tar upp alla känslor. varför funderar jag ens på om det är okej? jag känner väl som jag känner? varför skriver jag det här. jag vet fan inte. ibland bara behöver jag det. skriva. to clear my brain.
 
 
 

become a friend of your body.

jag får en viss fråga ganska ofta.
frågan om hur jag trivs/står ut/hanterar min kropp utan att ha en undervikt.
 
och ärligt talat, det var många år sedan jag brydde mig om storleken. om jag var tjock. smal. fin. ful.
visst, det har haft en jävligt stor betydelse i mitt liv. förr.
jag ville gå ned i vikt för att jag ville passa in någonstans. och om jag inte kunde passa in genom att vara den jag var. så trodde jag att jag kanske kunde få vara med om jag i allafall hade rätt utseende. rätt kropp.
men som sagt. det är många år sedan nu. och jag vet numera bättre.
 
på senare tid har det bara varit ett beteende. en trygghet. en sätt för mig att överleva all jävla ångest om livet. om ensamheten. om framtiden. jag har önskat mig en riktig kropp så otroligt länge. hatat min benighet. hatat mitt svaga, veka, sjuka utseende. till sist ville jag inte ens visa mig utanför huset. för jag skämdes över hur äckligt mager jag var.
 
så när jag bröt upp mitt helvete och sket fan i oron om framtiden. ensamheten och allt det där. så var det bara förjävla skönt att jag kunde börja gå upp i vikt igen. jag ångrar mig ingenstans och ja, jag trivs med min kropp. jag slipper skämmas över utstickande benkotor, insjunkna ögon och lår lika små som smalbenen. jag vågar vara ute på stadens gator och jag vågar bära upp kläder igen. jag vågar stå framför kameran och jag vågar duscha utan att dö av ångest.

men framförallt är jag inte lika rädd. rädd för kroppslig kollapps. rädd för att min kropp mår dåligt. rädd för att anstränga mig eller liknande.
jag behöver inte längre räkna mina hjärtslag sjuttioelva gånger i timmen. jag behöver inte längre vara rädd för att röra på mig. jag orkar leva. jag orkar vardagen. jag orkar fotografera. jag orkar jobba. jag orkar le. jag orkar må bra.

och detta väger upp allt om jag någon gång skulle känna att jag inte trivs. för det går före allt vad utseende heter.
jag ser kanske inte speciellt bra ut i någon annans ögon och visst har man saker man kanske inte alltid älskar med sig själv, men i det stora hela så spelar det ingen roll. jag bryr mig faktiskt inte. jag är otränad och normalviktig. jag har inga muskler och inga speciellt fina former. men jag har lämnat det där. long time ago.
 
för mig är det viktigare att leva. att må bra. att känna lycka. glädje. vilja.
 
så summan av kardemumman och svar på er fråga, jag trivs och jag mår bra i mig själv.
 
 

cause i'm close.

det är rätt magiskt ibland. livet.
idag har jag fått röra kameran.
bara testat lite. fått lära mig lite.
och vet ni. hur löjligt lycklig en sån liten grej kan göra mig just nu?
inte en vanlig kamera. den rör jag varje dag,
men en sån där stor sak. som man spelar in tv med.
en sån där jag drömmer om.
att få jobba med.
en vacker dag.
 
sånna stunder. sånna dagar.
är livet lite extra fint.
 
och det var som om någon där uppe i himlen läste mitt inlägg igår.. för idag fick jag tre samtal. tre intervjuer. tre framtidshopp. nu ska jag bara se till att nå hela vägen fram. annars blire tråkigt. annars gör det ont.
 
idag är det en konstig dag. men konstigt bra.
 
det enda som varit riktigt kasst är att jag inte lyckades kirra pressack till kristallen. men det får bli ett annat år. en annan tid.
 
fan vilket inlägg. ointressant till tusen kanske. men vafan. jag skriver det jag vill. och idag kände jag för det här.
 
tack och hej. jag är en glad tjej.
© sånt ja diggar.
 

everyone just says no no no. and i just falling.

idag var en helt okej dag. ikväll är en inte helt okej kväll.
jag är arg. arg. ledsen.
för jag orkar inte få fler nej.
för jag orkar inte göra sånt som jag inte vill.
 
jag försöker hitta nån jävla praktikplats inom det jag vill. det jag mår bra av. det som gör mig glad. men det är så jävla omöjligt. för jag tillhör inte någon jävla skola. (min nuvarande tar snart slut och då är jag i dödens tomhet igen)
 
och jag skulle vilja säga till dom "att nej. för vet ni varför eller?" jag vågar inte plugga. jag är så jävla rädd och feg för det. för att det ska bli som då. som förr. det finns en jävligt bra anledning till att jag hoppade av skolan en gång i tiden. bra och simpel anledning. jag hade inte orkat leva om jag skulle tvingats gå dit mer. så jävla hårt hatade jag det. och jag vågar inte ens tänka på att sätta mig i ett klassrum igen. se en skolmatsal eller sitta i en skolbänk. jag kan inte. det går bara inte. det är som att ha torgskräck eller spindelfobi eller rädlsa för höjder, extrem fobi eller extrem rädsla, och tvingas utsättas för det.
jag vet. det är en annan sak idag. läget är annat. men ändå. jag har försökt så många gånger men det har alltid slutat i skit.
och jag gillar inte att det ska vara så jävla svårt att ta sig in någonstans bara för att jag inte råkar ha någon jävla formell utbildning. jag lär mig snabbt ändå. jag kan vara bra ändå.
och då återstår det kontakter. jag har förihelvete inte några. ingen i min familj är intresserade av det jag gillar. och någon annan har jag inte.
så jävla less helt enkelt.
 
visst. jag kan få knega i matbutik och sånt. men jag vill inte. för jag orkar inte må dåligt. orkar inte ha ont i hjärtat. vill inte.
 
fan vilken kräsen tjej kanske ni tycker. men jag vet inte. jag kanske är kräsen, men samtidigt så vill jag bara få må bra och få spendera mina jävla kvarvarande år med något jag tycker om. inte slösa bort mer tid på skit som jag ändå bara gråter över varje natt.
 
så vad fan gör man.
 
man fortsätter kriga.
 
men hur länge.
 
orkar man...
 
©
 

verkligheten.


because i'm strong. because i'm not afraid. because i'm me.

idag har jag haft ett allvarligt snack.
med mig själv.
måste ha det lite då och då.
för att liksom kunna förstå.
förstå vem jag är.
förstå att jag är.
någon.
jag säger till mig själv.
att sluta wajna.
sluta se mig själv som ett jävla mobboffer.
sluta mesa.
sluta tro att folk aldrig kommer tycka om mig.
sluta tro att ingen vill vara min vän.
sluta tro att jag är i vägen.
jag säger till mig själv.
att de där som trycker ned mig.
är fega jävlar.
som gör det bara för att jag.
är högre upp.
jag säger till mig själv.
att inget utanförskap i världen.
kan stoppa mig.
inget skitsnack.
kan stoppa mig.
ingens elakheter.
kan stoppa mig.
 
för jag tror på mig själv.
för jag tror på att jag kan.
för jag tror på framtiden.
för jag tror på mina drömmar.
 
för jag vet att jag är stark.
Stark. Starkare. Starkast.
 
jag säger att jag måste tillåta mig själv att må dåligt. för det vet jag att jag kommer göra. mina ärr läker säkert en vacker dag. men det kommer ta tid. och det är väl bara att acceptera det och lära sig hantera dom stunderna också.
 
jag kommer aldrig försöka passa in igen. allt som hände när jag försökte det en gång i tiden var att jag stack ut ännu mer. jag såg det på ett negativt sätt då. att sticka ut var fel. allt jag ville. var att vara en i mängden. en av alla andra.
nu bryr jag mig inte. jag är inte en i mängden. jag är inte som alla andra. jag är bara mig själv. den jag är. och jag trivs med det. 
okej. inte alltid. inte när jag känner mig ensam. för då önskar jag att jag hade varit lite mer som andra. för att jag tror det är lättare att skaffa vänner så. men när den känslan gått över. så inser jag att det inte är så. för jag skulle aldrig orka låtsas vara något annat. någon annan. inte ens för vänskapens skull.
 
jag är den jag är. och det är inte alltid guld och gröna skogar.
men jag vågar iallafall. jag vågar stå ut.
jag vågar vara. jag vågar leva som jag vill.
jag vågar. gå min egen väg.
 
och i slutändan. så är det som betyder något. att jag gör det jag vill. och inte det. som jag tror att andra tycker jag borde.
 
och jag kommer aldrig ge upp. aldrig.
 
© by me
 
 
 
 
 
 
 
 
 

old memories can kill. new memories makes me live.

jag hade tänkt att formulera min dag här i några korta smidiga ord. men just när jag satte mig för att skriva insåg jag att det inte kommer gå. för allt har varit helt upp och ned. in och ut. och fram och tillbaka. så jag måste nog skriva lite mycket. och som vanligt. osammanhängande. personligt. eget.
 
det börjar när jag sitter på tuben, på väg mot dagens första stopp. då ser jag en bild på instagram som bekräftar allt jävla utanförskap jag någonsin känt. som bekräftar att jag inte är med. och allt jag egentligen känner för att göra är att vända hem. hem till sängen. dra täcket över huvudet och försvinna.
men jag tvingar mig själv att sitta kvar. vill inte låta någon annans ignorans förstöra för det jag vill. det jag lever för.
så jag når destination nummer ett. skansen. friendsdagen. ni vet dom som kämpar emot mobbning.
det första som händer är att den där jävla knuten knyts i magen och det bränns nåt förjävligt i tårkanalen. jag tycker det är jobbigt att vara ensam i sammanhang där alla andra har med sig sällskap. skrattar och är glada.
ännu en bekräftelse på det där jävla utanförskapet. ensamheten.
min tanke var att jag skulle plåta deras tillställning, men efter att ha hört inledningen så var jag tvungen att kila bort en bit. för jag kunde inte hålla mina tårar tillbaka längre. det är jävligt känslosamt det där. när någon pratar om det som en gång förstörde mitt liv. som höll på att ta mitt liv.
så jag vandrade runt istället. runt. runt. runt. och försökte tänka på annat. gick sisådär. klumpen där inne ville inte riktigt försvinna. det gjorde ont.
 
till slut fick jag nog. och tog mig vidare till dagens andra destination. gröna lund.
och egentligen kändes det rätt tungt. rätt jobbigt att möta ännu ett socialt sammanhang. där jag återigen måste orka hålla styrkan för att inte falla för ensamheten.
men så när jag väl står där. och ser på hur de övar och repar. hur kameramännen kör sina kameror och hur musiken faller rätt på plats så kan jag inte låta bli att bli glad igen. det kanske låter så sjukt naivt i dina öron. men det är så. att jag blir lycklig av att få vara i närheten av det som mina drömmar är gjorda av. jag blir stark då.
och så finns där också en människa som pratar med mig, som hjälper mig.
och det gör mig glad igen. lycklig igen.
för vet ni hur mycket ett hej kan betyda ibland? allt.
jag har ganska svårt att förstå varför någon vill vara snäll mot mig ibland. jag har intalat mig så länge att jag inte är någon som någon vill ha med att göra. eftersom det ungefär är så min verklighet varit under många år. så plötsligt när det händer. på riktigt. att någon verkar vilja mig väl. så blir jag liksom förstummad. av tacksamhet.
jag vet att det kanske är löjligt. men det är så. om man inte känt en sådan riktig glädje, sedan småbarnsbenen, och efter 10år i ett helvete, helt plötsligt får känna sig glad. på riktigt. så är tacksamheten obeskrivlig och orden fastnar... det är som att jag äntligen får det där. som jag valde att leva för. att det liksom finns. det jag annars bara drömmer om. det är så konstigt att jag inte vet vad jag ska säga. skriva.
 
nu är klockan rätt mycket. jag fryser. jag gråter. jag är trött. säger adjö med några snabba bilder från kvällen. och tack.
 
 
 
 
 
 
 
 
© by me
 
 
 
 

because i'm afraid that my past will screw up my future.

fan. nu har jag slängt min lur i marken fyra gånger. inte en enda skråma. är jag så jävla svag?
nej. jag vill inte att den ska gå sönder. egentligen. men jag råkar vara så jävla förbannad. på mig själv. eller snarare på internet. och på att jag finns där.

jag vet. jag vill stå för vem jag är. vem jag var. vad jag gjort. hur jag mått och allt det där. men ibland tycker jag det är så jobbigt. så jag skäms. fastän det är det värsta jag kan göra. jag vet ju det. jag vill inte må så dåligt över vem jag var. men ibland gör det så förbannat ont.
 
jag ville visa min site med bilder för någon.
googlar man mitt namn som min hemsida heter, så råkar en jävla rubrik komma upp som avslöjar mig. 
och så kommer de nån fråga.
och jag ställs inför att svara.
jag kan inte ljuga. kan inte säga att det är min dubbelgångare eller nåt.
för det är så jävla naivt.
 
men att förklara allt i en snabb mening går inte.
och allt jag kan säga blir bara fel.
låter så jävla fel. och jag är rädd för hur andra kommer uppfatta sanningen. 
jag är rädd för att bli utdömd. 
och som jag skrev tidigare är det speciellt jobbigt när det är människor som jobbar i den sfären där jag vill jobba. känns som att jag förlorar alla jävla chanser till en framtid då.
 
någonstans så vet jag att det är fel. egentligen vill jag bara döda alla jävla fördommar och inbillningar som finns om den där förbannade jävla fucking sjukdomen jag en gång hade.
men ibland blir jag så jävla mesig och rädd. för det är det här jag lever för. det här yrket är min dröm. och att känna att man förlorar alla chanser där, gör så fruktansvärt jävla ont i hjärtat.
jag kommer inte ge upp. för någonstans. någongång. löser det sig. tror jag. hoppas jag.
 
you can't change your past. but you can fight for a future.
 
©
 
 
 

sober. strong. myself

idag på mitt jobb pratades det en del om sprit.
och efter ett tag så sade någon till mig, "så du dricker inte, röker inte och tränar inte..?"
och jag kände att påståendet egentligen löd "så vad fan har du för liv..?"
och det här är en grej som jag tänker på rätt mycket.
 
när man är 14-15 bast, så är det en jävla regel att man ska festa. dricka. röka. och allt sånt.
jag gjorde det inte. jag hamnade utanför. jag fick inte vara med. för att jag inte ville. eller vågade. göra just detta.
då var jag en skör jävel. utanförskapet höll på att ta död på mig.
jag var så jävla svag att detta var en av anledningarna till att jag höll mig kvar i sjukdomen. för då kunde jag skylla på den, istället för att säga "nej. jag vill inte". jag behövde inte ens alltid säga det. för alla visste att man inte frågade mig. för jag var sjuk.
 
men så kom det en dag. när jag inte orkade detta längre.
jag vägrade låta nåt så dumt som sprit och cigg avgöra om jag skulle bli accepterad av mina "vänner".
jag kom till någon sorts insikt, att om detta är det som avgör om jag får vara med eller ej. så är det inget umgänge jag vill ha. jag tycker man ska få bli accepterad ändå.
och jag är hellre utanför och ensam. än sjuk och rädd och någon jag inte är.
 
och så fyller man 18 år. och alla frågar om man ska ut på krogen.
jag har aldrig varit ute på krogen.
trots att det är länge sedan jag passerade den där magiska gränsen.
 
jag har inget emot dom som gillar att supa. festa och röka. det är upp till var och en. men däremot har jag emot dom som inte accperar dom som väljer att inte vara så. jag tycker inte om att man ska bli mobbad och utanför bara för att man vågar vara lite annorlunda och inte följa strömmen.
 
jag är fortfarande nykterist. inte nykterist att jag aldrig kan tänka mig att dricka. mer för att jag inte finner det meningsfullt just nu och för att jag inte tycker det ens smakar gott. och nej. jag skulle aldrig dricka, bara för att bli full. finns roligare sätt att ha roligt på.
 
ville mest bara säga det. man är faktiskt en lika värdefull människa utan alkohol, nikotin och droger.
jag vågar. för jag är stark.
 
 
 
© go your own way.
 

cause i can. go my own. way.

fan, känner mig som en jävla bitterfitta. kanske varit lite väl egoistisk och down de senaste dagarna. egentligen är läget inte så illa. bara jag som faller in i sånna där deepdownunder cirklar ibland när jag ensam. men nu ska jag sluta gråta över den spillda mjölken och torka upp den istället och vara den glada spillevinken jag faktiskt numera är. visst, någonstans inom mig oroar jag mig lite för skitsaker så som framtiden och nutiden och allt mellan himmel och jord. men egentligen, allt handlar inte om hur man har det. utan hur man tar det. inställningen ja.
för varje dag som går och jag går och väntar på vänner, lycka, jobb och allting, är en dag förlorad. istället kan jag välja att leva den dagen för vad den är. göra mig själv lycklig, göra mig själv glad, göra mig själv fri.
okej, man får ha piss dagar också. sure.
men jag orkar liksom inte det just nu.
jag orkar inte fokusera på allt jag inte har. allt jag saknar. allt jag missar. för mig blir det inte lättare utav det.
utan okej. nu råkar jag vara lite ensam. vad kan jag göra då. jo jag kan göra mig glad genom att leka med mina materiella vänner. dom finns alltid där. i allafall nästan.
råkar jag bli glad att fotografera så är det jag ska göra. råkar jag tycka om att måla så får jag spendera min tid med detta. samma sak om jag vill teckna. sjunga. promenera eller skapa med nåt annat kreativt.
jag måste inte hela tiden trycka ned på mig själv och tycka att jag är sämst bara för att jag inte har nåt jobb. för att jag inte har ett umgänge. för att jag inte tjänar pengar. för att jag inte börjar plugga eller vad det nu kan vara jag ibland hatar mig själv för. jag gör de jag mår bra av. det jag trivs med. för jag varken orkar eller vill spendera mitt liv med att leva efter hur jag tror att andra tycker man borde leva.
för mitt liv är mitt. jag är den jag är och lever på det sätt som gör mig lycklig. sen om det anses rätt val i någon viktigpetters ögon skiter jag fan i.
jag ska gå min väg. och även om jag aldrig lyckas med något. så får jag iallafall må bra.
och det är det jag värderar högst.
 
och så länge jag tror på framtiden, tror på att det som tynger mig kommer lätta, tror på att de människorna som betyder något faktiskt vågar stanna, tror på mig själv. så klarar jag allt.
 
 
 
©
 
 
 
 
 
 

just an empty field.

 
 
 
© by me
 
 
today, i've been strong for too long.
today. i hate the loneliness.
today. is just today.
not the rest of my life.
i hope.
 
 
 

empty

 
idag är jag ledig. det var ett tag sedan. faktiskt.
det är konstigt det där. hur snabbt man ställer om sig.
jag har varit ledig hur länge som helst. och vant mig vid det.
fram tills för typ två veckor sedan.
då började jag jobba. och har jobbat i stor sätt varje dag sedan dess.
och jag har börjat gilla att inte spendera så mycket tid hemma. börjat uppskatta att ha människor runt om mig hela tiden även om jag inte känner någon. börjat tycka om att bryta rutiner och bara go with the flow.
och så kommer det en ledig dag. eller okej, tre lediga dagar. och jag har hunnit glömma bort hur man spenderar den där tomma tiden.
tycker det är så jävla dött liksom.
tyst och tråkigt.
sitter i ett öde jävla hus och visslar för mig själv.
rastlös. det liksom kliar i benen. fingrarna. kroppen hoppar.
jag vill bara göra massa kul. jobba. leka. leva.
har en tendens till att leva ikapp alla mina döda år nu på en gång. bara skita i alla måsten och borden och bara göra vad jag känner för.
men verkligheten stoppar mig lite ibland.
 
och så kommer den andra fasan i kapp mig. vad gör jag om ett par veckor. när allt det här roliga är över. när jag inte har något. någon. kvar. 
okej. stopp och belägg nu bruden. du har ju lovat dig själv att inte oroa dig för sånt du inte vet kommer hända.
men ändå. jag kan inte låta bli att vara lite smårädd. för tomheten.
jag har aldrig klarat en höst tidigare. det är då alla drar. till plugg och jobb. och jag har sjunkit in i min dvala och försvunnit från världen. hösten är fin. men kall och mystisk. läskig och mörk.
men jag hade visserligen inte klarat av somrarna innan heller. och den här sommaren blev min absolut bästa hitills.
så varför orkar jag ens oroa mig...
för att jag är sån.
fast egentligen. jag vet ju någonstans. att allt löser sig. att jag är tusenmiljoner gånger starkare och bättre nu än någonsin.
fan vad jag svamlar. har umgåtts för mycket med mig själv idag. och insåg just att jag inte öppnat käften för att snacka sen igår kväll. måste ut och göra nåt nu. prata med kameran. fråga hur han mår, min kära bosse. min bästa vän. okej. jag kanske går lite för långt när jag döper min kamera. men vafan. mitt liv är lite knasigt. jag är lite knasig. min värld är lite knasig. så ja skiter i om jag går lite för långt ibland..
 
nej fan. för mycket ord nu.
 
ciao
 
© en bild jag lekt med idag. abstract art photography. min lilla kärlek.
 

ingenting är omöjligt. tha happiness is not unreachable.

 
egentligen hatar jag att läsa tillbaka i min blogg. men jag började skriva här år 2008. av en anledning. att min morsa skulle kunna läsa om hur jag tänkte och kände när jag bodde på sjukhus. sen har jag bara fortsatt. jag har nu tagit en bild från varje sommar. och lagt upp här. det kanske har tagit en jävla massa år för mig att förstå en sak. men det jag har insett är så sjukt jävla obeskrivligt häftigt att jag inte orkar klaga på att jag inte insett det tidigare. utan bara njuta av att jag faktiskt hann inse det innan det var för sent.
insikten om att livet är så jävla fantastiskt och att jag vill vara med och uppleva det. det kanske inte är lätt varje dag. men jag älskar ändå någonstans varje sekund. även om människor inte gett mig en andra chans. så har jag fått både en, två, tre och fyra chanser till att hitta livet igen. och på den kanske sjuttitolfte chansen tog jag den. och släpper den aldrig. idag är jag så jävla tacksam över att andas. även om jag klagar på massa skit ibland. så  är jag i grunden lycklig. tacksam. och glad.
 
och hey. jag kanske tycker att jag är ensam. men jag har iallafall fått kalla två personer för min vän på senare tid. och bara att få göra det. och känna att man kanske kan vara någon annans vän. har även det gjort att min resa har känts så jävla värd allt slit. så tack ni.
 
 
2008
 
 
2009
 
 
 
2010
 
 
2011
 
 
2012
 
 
 
 
 
nu. 2013
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg