thailand. min vackra barndomsdröm. ta mig tillbaka. snart.

 
för nån vecka sedan visade en finfin vän mig en ny träningsgrej. jag har ju inte sådär jättelätt för den saken. ni vet. röra på sig. anstränga sig. börja om på nytt. vara sämst. inte kunna osv. osv. men den här fina människan fick det att låta så bra. och roligt. och hon gjorde mig liksom taggad. taggad på att våga döda mina rädslor och liksom prova på. och ja. 
nu var det gjort. over and done. jag har nyss varit på ett träningspass. ett sånt där riktigt alltså. inte bara leka lite på gymmet eller skutta fram i spåret. nono. nu snackar vi på riktigt. eller okej. kanske inte fullt så coolt och tufft som jag får det att låta. men vafan. en ny sport. helt otränad. då blev det faktiskt lite svettigt. svårt och lite läskigt. men hey, jag tyckte om det. faktiskt. mina rädslor för att röra på mig och bli trött kom liksom aldrig riktigt. det var lugnt. jag hade is i magen. fjärillarna var döda. det kändes bara bra liksom.
 
hur som haver. detta fick mig att tänka på thailand. thailand. thailand. thailand.
eftersom sporten är den här
 
thailand och jag har en speciell relation.
från jag var ca fem bast har min önskelista sett ut såhär,
 
 
år 2007 fick jag äntligen den där resan. resan till thailand. resan till mina drömmars land.
dock packade jag väskan full med näringsdrycker, näringspulver, och mediciner. så jag missade att få med mig livsmotivationen. glädjen. viljan och hoppet.
 
sedan dess har jag haft dåligt samvete. att jag förstörde den där jävla resan. dyr som svin var den också. och jag förstörde den. 14 dagar i paradiset. blev väl mer som 14 dagar i helvetet.
 
jag har alltid velat åka tillbaka. göra landet rättvisa. uppleva allt på riktigt. och speciellt nu. när jag har kameran.
jag vill se världen där borta. fånga den. få vara där. i den där barndomsdrömmen.
 
men jag har inte haft möjlighet. och jag har sådan stor respekt för min mamma. hon vill nämligen inte att jag beger mig iväg ensam. ensam till andra sidan jorden. typ. så jag har inte dragit iväg. och tur är väl kanske det. för jag tror inte jag hade kunnat uppleva den där magin. förrän nu. nu när jag mår bra. i kropp. i hjärta. i själ. nu när jag vet. att livet och jag är ett. att jag älskar det.
 
och nu när mörkret faller. kylan tränger sig på. och dysterheten anfaller. så funderar jag skarpt. på att bara resa iväg. fara min kos.
kanske till jul. jag vill inte ha en julafton till här hemma. jag vill inte sitta på mitt rum och glo in i väggen medan alla di andre myser framför nån jävla anka på televisionen.
jag vill inte frysa sönder. jag vill inte tända ljus och känna stearindoften och tänka på den där förbannade döden. inte tänka på den jag saknar. som inte längre finns här.
jag vill inte frestas av alla pepparkakor som jag ändå inte tål. jag vill bara inte.
men samtidigt. jag vet att jag sårar morsan. om jag reser själv. hon skulle inte palla. oron. varför har jag bara inte en tvilling? eller en vän. eller ett syskon som vill dit jag vill. varför?
morsan. hon har ju bara en. en dotter. och visst kan jag känna med henne.
men hur länge kan styras av henne?
jag är ju faktiskt. vuxen.
men också. hur klarar jag mig ensam. i ett främmande land? det kan jag ju aldrig veta. om jag aldrig provat.
kanske är det faktiskt dags.
att göra något nu.
 
här är iallafall några helt oredigerade bilder, direkt från mammas kamera, jag hade inte ens någon på den tiden,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och ja. min morsa har ett favoritobejekt att fotografera. och nej. jag tycker inte jag är snygg. äcklig är vad jag är. så, ännu ett skäl att åka tillbaka. ta friska ego bilder ;)
 
 
 

Kommentarer
Lena säger:

En annan mamma här. Det optimala vore förstås att du och din mamma åkte tillsammans. Men jag förstår att det kan finnas flera anledningar till att det inte går att göra så.
Annars tycker jag att du skall åka om du känner att det är det du vill göra. Om din mamma är orolig för dig får ni hitta ett sätt hur ni ska kommunicera när du är där som kan lugna hennes oro.
Jag har förstått att din mamma betyder väldigt mycket för dig och att hon hela tiden har ställt upp för dig under din sjukdomstid. Men någon gång måste man frigöra sig mer från sina föräldrar och en Thailandsresa kanske kan vara ett sätt att göra det på? Kram

2013-09-24 | 22:25:28
Anonym säger:

Jag kan förstå din mammas oro även hon har en väg att vandra bort från din sjukdomstid och att ni har ett nära band tycker jag är fint och bra MEN naturligtvis ska du inte styras av vad hon vill banden måste klippas och man kan ändå ha en mycket nära och fin relation mor o dotter.
Att göra en resa tillsammans lite som en ny start??!

2013-09-25 | 07:33:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback