some days. some moments. some times.

drog nyss med mig hunden på en promenad. i det fina. vackra. varma sensommar vädret. satte lurarna på öronen och klickade igång musiken. och insåg efter nån timma att jag måste sluta lyssna på musik när jag är ute och traskar. för då finns det liksom inget stopp på mig. jag bara vandrar på. känner beatsen och lyssnar på varenda textrad. det blir nåt jävla flow liksom.
jag är inget stort musikfan. men att lyssna på texter och förstå vad som sjungs och menas, är något jag fallit för de senare åren. det är lite så jag lär mig engelska. klarade inte engelskan så bra i skolan, så jag försöker liksom hitta andra sätt att greja den delen på. och låttexter funkar finfint.
 
och jag gillar att gå. gå bort tid och rum. känslor och tankar. det är skönt. verkligen.
tänkte på gårdagen. tänkte på kommande dagar.
 
gårdagen var bra. det måste jag medge. jag måste erkänna att jag hade kul. det är kul att vara ute och umgås. jag tvivlar inte på den saken. det jag tvivlar på är mig själv. på att jag känner mig fel. men igår. gillade jag det. till stora delar. det jag missgillar är att det sägs och lovas så mycket på fyllan, som egentligen inte betyder ett skvatt. och som spiknykter så minns man ju allt. känner allt. ser allt. och visst. det är fint med komplimanger, lovord och skratt. men hur mycket betyder det egentligen dagen efter.. jo. ingenting. och hur fint är det då. jo. inte alls. egentligen.
ibland önskar jag. ändå. att de ord jag får höra då. när ruset gått upp i andras huvuden, vore sanna. det är ju då. när de inte är riktigt närvarande och medvetna. som man plötsligt blir kallad för vän. men bara för att dagen efter. vara luft.
man lär sig kanske. jag är inte så van. jag hänger ju som sagt sällan ute.
men jag uppskattade ändå dagen, kvällen. alltet. för jag kände mig levande. jag kände mig fri. jag kände mig glad. jag kände mig bara bra. dock sved taxinotan hem rätt rejält. men det kanske är sådana smälla man får acceptera ibland.
 
idag och kommande dagar är dock något tyngre. mörkare. för nu är det slut. nu är det finito. nu har jag ingen mer praktik. inget mer jobb att gå till. jag kommer inte längre få träffa människor om dagarna. jag kommer inte längre få vara i den miljön. där jag trivs som allra allra bäst.
jag funderar på om jag ska återgå till platsbanken och söka skit jobb, som jag ändå bara hatar och mår piss av, för att få tjäna lite slantar och kunna leva på annat än riskakor, pallad frukt och vatten. eller om jag ska leva i tystnaden och ensamheten tills det, om det, skulle dyka upp någon mer chans, att få göra det jag älskar.
egentligen är valet enkelt. men ändå svårt.
jag vill leva med glädje och lust. inte dö av ångest och rädsla. men om jag gör det, som får mig att leva. kommer jag inte kunna leva så länge till. för jag måste ju faktiskt. försörja mig också. inte bara. ha kul och må bra.
svår ekvation. som jag inte orkar lösa nu.
 
jag är förundrar. jag är lycklig. jag är stolt. jag är tacksam. över den dryga månaden jag ändå fått leva. mitt dröm liv. jag är som ett litet barn. jag vet. barnsligt glad över små petitesser. men det bara är så. och igår fick jag dra på mig rygg-grejen. bära kameran. och testa leka runt. och det. det var det bästa på mycket mycket länge.
 
 
teleflonpics från igår och andra roliga dagar;
 
 
 
 
 
:)
 
 
 
 

Kommentarer
Anni säger:

Åh Pillan..jag är så GLAD för din skull :)
Och måstte det här bara vara den lilla början!!!

Kramar

2013-09-13 | 14:56:33
Bloggadress: http://ettlivvartattlevas.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback