minnen från förr.

mittemot mig på tunnelbanan sitter två små tjejer. kanske åtta, max nio år, med varsin rosa gymnastikväska. de ler. skrattar. pratar. gör grimarser. skrattar ännu mer. de är påväg. från skolan. till gymnastikträningen. jag lyssnar till deras samtal. lyssnar på deras leenden. lyssnar på deras så fria sätt att vara. och tänker. tänker mig tillbaka. till den tiden. då jag var. just precis så. fri. ovetandes. då när jag var någons vän. då när jag också hade en väska fylld med gymnastikdräkt, tofsar, hårnålar och benvärmare. på den tiden. när allt var så förbannat lätt. tiden före stormen. tiden före mörkret. tiden före spöket föddes inom mig. tiden före utanförskapet. tiden före tårarna. tiden före helvetet.
 
14 år har gått. sedan den där tiden. 14 år. hur fan gick allt så fort?
 
jag ska inte säga att jag saknar den tiden. för även om jag önskar att få vara just så där glad och ångestfri. så är det något visst med att växa upp också. men jag saknar ändå det där simpla.
som när man hade en lista på en jävla massa namn och telefonnummer till kompisar. bara välja ett, ringa och fråga "hej. ska vi göra nåt" och om man inte fick napp på första var det bara att beta av listan tills någon sade ja.
som när man bara kunde hänga med någon efter skolan. käka skogaholmslimpa och leka.
som när man lirade boll med allt och alla varsomhelst närsomhelst.
som när middagen bara blev serverad och man käkade precis allt.
som när man bara kunde vara. spontant. oplanerat. kravlöst.
 
idag. är allt så mycket mer. komplicerat.
jag ringer aldrig någon längre. jag hänger inte med någon efter plugget. eller kanske snarare jobbet. jag lirar inte boll. jag måste komma ihåg att både köpa mat och laga den själv. jag är sällan sådär kravlöst spontan. det mesta är liksom som det alltid är.
 
men jag älskar att bryta mönster. rutiner. vanor. jag älskar när någon får ett infall och drar med mig ut på annat. jag älskar när någon annan vill käka med mig. jag älskar att få telefonsamtal. det händer sällan. men när det händer. så blir jag glader. jag älskar när något oväntat sker. kan vara vad som helst, bara nåt som gör att vardagen inte blir just bara en vanlig vardag.
 
jag är 22. men jag känner mig aldrig. som just 22. jag hatar ålder. siffror. att det ska ha betydelse. jag önskar ofta jag vore äldre. för dom där människorna som jag faktiskt ändå tror mig ha som vänner. är alltid äldre.
ibland funderar jag på detta. varför det är så. jag vet också svaret. men det vill jag inte gå in på nu. allt jag kan göra är att hoppas och önska att dom där lite äldre personerna. kan se mig som en jämlike ändå.
 
när tunnelbanan når slutstationen. springer tjejerna av. väskorna hänger och slänger. de börjar skutta. hoppsasteg. allt blir roligare med hoppsasteg. de försvinner iväg. jag håller inte samma tempo. och jag känner värme i hjärtat och kyla i blodet.
 
jag önskar så. att jag kunde få vara. lite mer så. lite mer med.
 
©
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback