livets tvära kast. today im not that strong. im crying. crying. and crying.

livet svänger rätt snabbt ibland. likt en bumerang som kastas.
från ena kvällens lycka. till denna fredags kväll bisarra tårkalas.
 
jag fick. hux flux. en ny praktikplats. på ett nytt bolag.
med nya uppgifter. uppgifter jag aldrig riktigt sysslat med förr. uppgifter som jag faktiskt egentligen inte alls heller vill syssla med. men jag tackade ja. för att jag inte skulle palla med tomheten i att inte göra någonting denna höst.
 
så idag var första dagen.
första dagen. är alltid första dagen.
vilket för mig betyder. rätt krass.
 
jag har en jävla klump inom mig.
mina tårar bränner konstant.
jag längtar hem. eller åtminstone bort.
alltid.
jag vet. att det alltid är så. just i början.
oftast så ger det ju med sig.
ofta blir det alltid bättre. dag för dag.
jag vet ju det.
någonstans.
men när man är där. mitt uppe i dagen.
har jag svårt att minnas detta.
då är det bara tungt.
varje andetag. är tungt.
 
jag vill ju egentligen det här. jobba. med tv. jag vill ju det. men inte riktigt såhär.
jag sitter på en redaktion just nu. jag vill bli kameraman. jobba med det tekniska. on set. team OB.
jag vet, resan dit är lång. och you have to start somewhere.
det är bara det att jag har så jävla svårt för att göra sådant där min otrygghet och rädsla kommer fram.
så fort någon bad mig gå och hjälpa kamerateamet med att kånka väskor, så bara vips, släppte min rädsla och jag blev istället lycklig som ett litet barn.
men jag inser också någonstans inom mig. att det kanske är just precis det här jag behöver.
lära känna mig själv i otrygga och skrämmande situationer.
för livet är sällan. alltid tryggt och varmt.
jag måste kanske börja utsätta mig själv.
för mer hårda puckar.
för what doesn't kill you, only makes you stronger.
ligger nåt i den quoten.
 
och jag känner mig själv. så pass bra. att jag inte ska döma ut detta. efter första dagen.
för första dagen. är ju alltid första dagen.
 
jag gick hem och grinade. lade mig raklång på sängen. och bara lät tysta tårar rinna. jag kunde inte annat. men nu har jag iallafall rest mig. satt mig vid datan. och börjat försöka återhämta mig till mitt vanliga jag. det starka. glada. jaget.

jag ger mig själv en peppande kram. egentligen gillar jag inte att vara ensam just nu. men vissa saker kan man inte göra något åt. och då får man göra det bästa man kan. ta hand om sig. vara snäll mot sig.
för om man kan vara sin egen bästa vän. så är man aldrig ensam.
och jag hatar att vara ensam. därför försöker jag. bli just min egen bästa vän.
 
tack och hej.
 
©
 
 
 

Kommentarer
Mia säger:

Pillan fina, du är för hård mot dig själv. Hade jag gjort den resan du gjort så hade jag stannat kvar i mitten och undrat vad som hänt. Men du är ju i full fart hela tiden, och du kämpar verkligen för att komma dit du vill. Ge dig själv lite cred!
Mia

2013-09-21 | 07:50:54
Emelie säger:

Du har säkert sett det här förut, men jag tänker alltid på dig när jag pratar med mina vänner som går på Kaggeholm. HT-13 har såklart redan börjat, men kanske vore något spännande för nästa år? :) http://www2.kaggeholm.se/tv-produktion/

Kram!

2013-09-21 | 11:20:15
Bloggadress: http://torslansfoto.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback