minnen från förr.

mittemot mig på tunnelbanan sitter två små tjejer. kanske åtta, max nio år, med varsin rosa gymnastikväska. de ler. skrattar. pratar. gör grimarser. skrattar ännu mer. de är påväg. från skolan. till gymnastikträningen. jag lyssnar till deras samtal. lyssnar på deras leenden. lyssnar på deras så fria sätt att vara. och tänker. tänker mig tillbaka. till den tiden. då jag var. just precis så. fri. ovetandes. då när jag var någons vän. då när jag också hade en väska fylld med gymnastikdräkt, tofsar, hårnålar och benvärmare. på den tiden. när allt var så förbannat lätt. tiden före stormen. tiden före mörkret. tiden före spöket föddes inom mig. tiden före utanförskapet. tiden före tårarna. tiden före helvetet.
 
14 år har gått. sedan den där tiden. 14 år. hur fan gick allt så fort?
 
jag ska inte säga att jag saknar den tiden. för även om jag önskar att få vara just så där glad och ångestfri. så är det något visst med att växa upp också. men jag saknar ändå det där simpla.
som när man hade en lista på en jävla massa namn och telefonnummer till kompisar. bara välja ett, ringa och fråga "hej. ska vi göra nåt" och om man inte fick napp på första var det bara att beta av listan tills någon sade ja.
som när man bara kunde hänga med någon efter skolan. käka skogaholmslimpa och leka.
som när man lirade boll med allt och alla varsomhelst närsomhelst.
som när middagen bara blev serverad och man käkade precis allt.
som när man bara kunde vara. spontant. oplanerat. kravlöst.
 
idag. är allt så mycket mer. komplicerat.
jag ringer aldrig någon längre. jag hänger inte med någon efter plugget. eller kanske snarare jobbet. jag lirar inte boll. jag måste komma ihåg att både köpa mat och laga den själv. jag är sällan sådär kravlöst spontan. det mesta är liksom som det alltid är.
 
men jag älskar att bryta mönster. rutiner. vanor. jag älskar när någon får ett infall och drar med mig ut på annat. jag älskar när någon annan vill käka med mig. jag älskar att få telefonsamtal. det händer sällan. men när det händer. så blir jag glader. jag älskar när något oväntat sker. kan vara vad som helst, bara nåt som gör att vardagen inte blir just bara en vanlig vardag.
 
jag är 22. men jag känner mig aldrig. som just 22. jag hatar ålder. siffror. att det ska ha betydelse. jag önskar ofta jag vore äldre. för dom där människorna som jag faktiskt ändå tror mig ha som vänner. är alltid äldre.
ibland funderar jag på detta. varför det är så. jag vet också svaret. men det vill jag inte gå in på nu. allt jag kan göra är att hoppas och önska att dom där lite äldre personerna. kan se mig som en jämlike ändå.
 
när tunnelbanan når slutstationen. springer tjejerna av. väskorna hänger och slänger. de börjar skutta. hoppsasteg. allt blir roligare med hoppsasteg. de försvinner iväg. jag håller inte samma tempo. och jag känner värme i hjärtat och kyla i blodet.
 
jag önskar så. att jag kunde få vara. lite mer så. lite mer med.
 
©
 

just a wish. about. a friendly. little simple. chat.

 
ibland försöker jag tänka.
standing alone, doesn't mean i'm alone.
it means i'm strong enough to handle things by my self.
 
men ibland.
önskar jag.
att jag kunde få be någon om råd.
 
det handlar inte om stora frågor.
det handlar inte om att vara djup och allvarlig.
det handlar inte om att någon jävla psykoshrink ska guida mig rätt.
 
det handlar bara om någon annans åsikt.
om att få bolla en tanke.
om att få växla ideer.
 
i frågor om allt och ingenting.
i frågor om glädje. sorg. skratt. liv. död.
 
bara en vänskaplig pratstund.
 
det är det jag just nu önskar. mig mest. av allt.
 
 
© not always. that strong.
 

idol 2013, fredag ett, part II

 
 
 
 
 
 
 
 
© idol del 2.
 
tycker även ni ska gå in här 
och checka mina mingelbilder.
 

idol 2013 - mina bilder. min dröm. min kväll.

idol som jag inte minns namnet på
 
idol miriam
 
idol juryn
 
idol juryn + niclas wahlgren
 
utröstning
 
idol erik
 
idol elin
 
idol gabriel
 
steadin :)
 
idol sandra
 
idol sarah
 
idol sara
 
idol studio
 
idol studio
 
 
världens absolut snällaste och bästaste kameraman.
 
och steadimästaren igen :)
 
och den giva idol loggan.
 
© ett axplock av mina pics från gårdagens idol
 
till alla dom som tvivlat och tvivlar på mig och mitt liv och min framtid. till alla er läkare som sa att jag var omöjlig och skulle dö. till alla er som gett upp hoppet om mig.
igår fick jag leva min dröm.
på riktigt.
igår fick jag lite revansch.
för alla år av slit.
igår fick jag jobba.
med det jag älskar.
och jag har tagit mig hit själv.
jag har fixat jobbet själv.
ingen jävla silversked i käften.
jag valde att leva för kvällar som dessa.
och eftersom jag aldrig ger upp.
fick jag alltså uppleva.
gårdagen.
ingenting är omöjligt.
man måste bara våga tro lite på sig själv. på framtiden.
man måste bara kämpa lite extra. när alla andra ger upp.
man måste bara vara stark.
lite extra extra länge.
även om det bara ger med sig, en gång av tusen.
så är det värt det.
iallafall för mig.
 
tack och hej.
mer bilder kommer.
 

för att livet är det coolaste. ballaste. tuffaste. bästa. som finns.

 
ibland är det lite tragikomiskt. att återkomma hit. till min jävla bloggosfär.
jag tänker ofta. äh. nu lägger jag ned skiten. nu orkar jag inte mer.
men ändå gör jag det inte. jag lägger inte ned.
varför?
ja. jag undrar detsamma.
men någonstans betyder mailen, från vissa läsare, som tackar mig, som säger att jag ger dom något, att jag hjälper dom, mer än dom där syrliga och vassa, stickande och rätt jobbiga orden som andra skriver.
 
jag tycker det är fint att vissa bryr sig. så mycket att dom tar sig tid. och skickar mail.
jag tycker dock inte det är lika gulligt. när vissa ska försöka diagnostisera mig, berätta hur sjuk jag är, hur dum jag är, hur fel jag gör, och liknande.
 
så nu gör jag klart för er som undrat, jag har varken autism, asbergers, adhd eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. jag är frisk. om man bortser från att jag kanske inte tänker riktigt lika klart som andra i alla situationer. jag är en helt vanlig människa. bara att jag går lite andra vägar fram.
 
och just nu sitter jag och förundras över livet. det är verkligen coolt. att leva. jävligt svårt ibland. men hur ballt som helst.
som i onsdags, allt som kunde gå fel. gick fel. fastnade i bilkö. körde fel väg. en bitch gav mig kalla handen och klagade så det sved i öronen. en annan missförstod mig totalt. en tredje gjorde att jag missade två superviktiga möten. och en fjärde gav mig sjukligt dåligt samvete över att jag finns. jag trodde ett tag att det var det bittra slutet för mig. jag låste in mig på toan och grät. ville bort från jorden en stund. agerade efter känslan och kände mig som världens kanske mest komplicerade och jobbigaste och dummaste människa.
som sagt. ingenting bra där inte.
men så kommer man hem. träffar brorsan, som förövrigt är det enda bra med att bo hemma, som klarat sin första riktiga skoldag på hur länge som helst. snackar skit. skrattar bort bekymmer. sen lägger jag mig i sängen. tänker för mycket. somnar utmattad.
sen vaknar man upp på nytt. och tänker efter. det är en ny dag. glöm gårdagen. lev nu. och så gör man det. tar sig an dagen. och hey, det blev faktiskt en av de bättre dagarna på länge. och en av de roligare kvällarna på länge. kanske också den jobbigaste.
var tillbaka i träningslokalen, eller kanske "på klubben" som man säger. körde ett nytt träningspass thaiboxning och fyfabian vad jag kände att det verkligen var roligt. jag är sämst. men det gör inget. för det är kul och jag lär mig. sen att jag knappt kan stå och gå såhär dagen efter, är smällar man får ta. 3 blåmärken kan jag också addera. men det är en skön smärta.
 
och sen att jag hade ett tiptopp möte på prodbolaget imorse, och snart ska iväg till ett helt annat jobb, visar också på livets godheter. och att jag fick ett samtal om ett nytt fotouppdrag kryddade på glädjen lite extra.
 
så vafan. jag är inte perfekt. men jag kommer aldrig ge upp.
jag lär mig leva. jag lär mig hantera. jag lär mig skratta. jag lär mig uppskatta.
 
 
 
 
 
 
 
 
© livet.
 
 
 
 
 
 
 
 

thailand. min vackra barndomsdröm. ta mig tillbaka. snart.

 
för nån vecka sedan visade en finfin vän mig en ny träningsgrej. jag har ju inte sådär jättelätt för den saken. ni vet. röra på sig. anstränga sig. börja om på nytt. vara sämst. inte kunna osv. osv. men den här fina människan fick det att låta så bra. och roligt. och hon gjorde mig liksom taggad. taggad på att våga döda mina rädslor och liksom prova på. och ja. 
nu var det gjort. over and done. jag har nyss varit på ett träningspass. ett sånt där riktigt alltså. inte bara leka lite på gymmet eller skutta fram i spåret. nono. nu snackar vi på riktigt. eller okej. kanske inte fullt så coolt och tufft som jag får det att låta. men vafan. en ny sport. helt otränad. då blev det faktiskt lite svettigt. svårt och lite läskigt. men hey, jag tyckte om det. faktiskt. mina rädslor för att röra på mig och bli trött kom liksom aldrig riktigt. det var lugnt. jag hade is i magen. fjärillarna var döda. det kändes bara bra liksom.
 
hur som haver. detta fick mig att tänka på thailand. thailand. thailand. thailand.
eftersom sporten är den här
 
thailand och jag har en speciell relation.
från jag var ca fem bast har min önskelista sett ut såhär,
 
 
år 2007 fick jag äntligen den där resan. resan till thailand. resan till mina drömmars land.
dock packade jag väskan full med näringsdrycker, näringspulver, och mediciner. så jag missade att få med mig livsmotivationen. glädjen. viljan och hoppet.
 
sedan dess har jag haft dåligt samvete. att jag förstörde den där jävla resan. dyr som svin var den också. och jag förstörde den. 14 dagar i paradiset. blev väl mer som 14 dagar i helvetet.
 
jag har alltid velat åka tillbaka. göra landet rättvisa. uppleva allt på riktigt. och speciellt nu. när jag har kameran.
jag vill se världen där borta. fånga den. få vara där. i den där barndomsdrömmen.
 
men jag har inte haft möjlighet. och jag har sådan stor respekt för min mamma. hon vill nämligen inte att jag beger mig iväg ensam. ensam till andra sidan jorden. typ. så jag har inte dragit iväg. och tur är väl kanske det. för jag tror inte jag hade kunnat uppleva den där magin. förrän nu. nu när jag mår bra. i kropp. i hjärta. i själ. nu när jag vet. att livet och jag är ett. att jag älskar det.
 
och nu när mörkret faller. kylan tränger sig på. och dysterheten anfaller. så funderar jag skarpt. på att bara resa iväg. fara min kos.
kanske till jul. jag vill inte ha en julafton till här hemma. jag vill inte sitta på mitt rum och glo in i väggen medan alla di andre myser framför nån jävla anka på televisionen.
jag vill inte frysa sönder. jag vill inte tända ljus och känna stearindoften och tänka på den där förbannade döden. inte tänka på den jag saknar. som inte längre finns här.
jag vill inte frestas av alla pepparkakor som jag ändå inte tål. jag vill bara inte.
men samtidigt. jag vet att jag sårar morsan. om jag reser själv. hon skulle inte palla. oron. varför har jag bara inte en tvilling? eller en vän. eller ett syskon som vill dit jag vill. varför?
morsan. hon har ju bara en. en dotter. och visst kan jag känna med henne.
men hur länge kan styras av henne?
jag är ju faktiskt. vuxen.
men också. hur klarar jag mig ensam. i ett främmande land? det kan jag ju aldrig veta. om jag aldrig provat.
kanske är det faktiskt dags.
att göra något nu.
 
här är iallafall några helt oredigerade bilder, direkt från mammas kamera, jag hade inte ens någon på den tiden,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och ja. min morsa har ett favoritobejekt att fotografera. och nej. jag tycker inte jag är snygg. äcklig är vad jag är. så, ännu ett skäl att åka tillbaka. ta friska ego bilder ;)
 
 
 

för man ska aldrig ge upp en dålig dag. för vem vet. kanske får man som jag. en finfin kväll..

knepig, men vacker morgon.
 
 
 
okej uppochned dag.
 
 
finfin och brabra kväll.
 
 
 
man ska inte döma ut en dag. bara för att den börjar som skit.
man ska inte döma ut sig själv. bara för att man inte tror man kan.
man ska inte döma ut sig själv. för att man en gång varit utanför och konstig.
 
för tar man sig an dagen. så blir det vad man gör den till.
för om man säger att man inte kan. så kan man inte heller. försöker man ändå. så brukar det faktiskt gå.
för även om man inte har lätt för vänner. så finns det faktiskt dom som ser en bakom fasaden.
 
bara så ni vet.
 
jag är glad. i slutändan. jag är glad. tack vare små underverk. jag är glad. tack vare. att jag har. lärt känna en ny människa.en som jag tror jag kan få kalla. min vän.
 
tack. och hej.
 
 
 

sunday night anguish...

©
sometimes. all i need. is someone. to talk to.
sometimes. all i need. is someone. who cares.
 
 
det var länge sedan. som jag kände den där. fucking klassiska. obligatoriska. söndagskvällsångesten.
men now it's back.
kanske för att jag har haft en så fin helg.
kanske för att jag inte vet. vad som väntar om morgondagen.
 
nu tänker säkert någon.
hur fan har hon mage till att ha ångest över sin morgondag.
nu tänker säkert någon.
att hon måste vara en kräsen och störd jävel.
 
och kanske är jag det.
men jag kan inte rå för det.
 
imorgon ska jag möta mina rädslor.
imorgon ska jag ta mig till jobbet.
det nya.
och det känns. i magen. i hjärtat.
jag älskar ju detta.
men jag är rädd.
rädd för någonting oförklarigt.
rädd för något. du inte kan förstå.
 
jag önskar jag hade en hand att hålla i.
men jag vet.
att det inte är så.
jag ska klara mig själv.
och jag vet ju.
att jag kan.
någonstans.
vet jag ju faktiskt.
just det.
 
men ibland önskar jag. att någon sa. du kan. att någon sa. jag finns här. att någon sa. jag lyssnar. att någon sa. jag är din vän. att någon sa. det är okej. att någon sa. jag tror på dig. att någon sa. hej. att någon sa. hur är det. att någon sa. hur känns det.
 
 
 

i've come this far. maybe that's good too?

 
10 timmar. 46 minuter. signalerade min sleep cycle app att jag sovit senaste natten "imorse". har nog inte hänt sedan tidernas begynnelse. jag hatar att sova. men jag behövde nog sova bort all jävla ilska och känsla av misslyckande som gårdagen bjöd på. hade inte morsan trott att jag dött, och därmed stövlat in i mitt rum och väckt mig, hade jag förmodligen sovit resten av denna dag också. 
men jag tror att de nästan elva timmarna iallafall gjorde susen.
för jag vaknade på ett gott humör. trots att jag inte hade en endaste liten plan för dagen. trots att en viss bitskhet från gårdagen satt kvar.
 
men jag satte mig och rensade bort bilder ur telefonen för att kunna uppdatera till det där omtalade ios7. råkade visst ha dryga 5000 bilder. som nu är nere på "bara" 2500. så vad fan tar jag egentligen kort på..? ja. jag insåg lite pinsamt nog, att jag själv figurerar i stort sätt på dem alla. nästan iallafall.
det är numera mest på gott som jag går igenom mitt arkiv. förr i tiden, kunde jag inte se bilder på mig själv. en period ansåg jag att jag var för ful och tjock och en annan tid var jag för mager och benig. nu ser jag inte på bilderna så. nu dömer jag inte åt något håll. utan ser mer hur långt jag faktiskt tagit mig. hur bra jag mår. och hur bra det känns. i kroppen. och en annan god känsla, är hur klart och logiskt jag kan se. förstår klyschigt nog inte hur kunde jag tycka att jag var såååå stor då, och rätt liten nu...men man behöver inte förstå allt. eller hur.
 
när jag gick igenom mina bilder såg jag även att det var, precis på dagen, fem månader sedan jag fick börja stå på mina egna ben, efter en rätt lång period av sängläge och rullstol. fem månader sedan jag hade ett bmi som räckte till att få gå sjäv mellan sängen och soffan, mellan soffan och köket, mellan köket och vilorummet. fem månader. kontra livet jag lever idag. jag måste börja se på hur långt jag tagit mig. och inte bara gräma mig över. hur långt jag har kvar.
 
visst. jag ska inte nöja mig med nuet. jag vill mer. men jag kanske måste lära mig att stanna upp. andas. förstå. inse. att jag inte behöver ha drömjobbet just idag. att jag inte behöver uppleva allt det där magiska. just nu. att det kanske är okej. att ta det lite lugnt. njuta av att jag ändå faktiskt lever. och försöka vara lite stolt över allt jag ändå faktiskt gjort. istället för att klandra mig själv för att jag inte är där framme där mina förebilder är. kanske måste jag försöka lita lite på att jag kanske ändå har en framtid. och att jag faktiskt ändå lyckats rätt bra. på rätt kort tid. något jag ofta glömmer.
 
 
ett år sedan - ett halvår sedan - fem månader sedan, min första sjukhuskorridorspromenad.
 
vs
 
 
 
livet nu.
 
det är en jävligt stor skillnad. jag vet det. jag känner det. det är en resa. en jävligt svårt sådan. jag kanske som sagt borde försöka se den bedriften. den styrkan. den vägen. lite mer. istället för att försöka se allt jag missat. allt jag inte har. allt jag inte är. det är lättare sagt än gjort. men det går. säker an.
 
dom med den mörkaste dåtiden. kan vara dom. med den ljusaste. framtiden.
believe in that.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

livets tvära kast. today im not that strong. im crying. crying. and crying.

livet svänger rätt snabbt ibland. likt en bumerang som kastas.
från ena kvällens lycka. till denna fredags kväll bisarra tårkalas.
 
jag fick. hux flux. en ny praktikplats. på ett nytt bolag.
med nya uppgifter. uppgifter jag aldrig riktigt sysslat med förr. uppgifter som jag faktiskt egentligen inte alls heller vill syssla med. men jag tackade ja. för att jag inte skulle palla med tomheten i att inte göra någonting denna höst.
 
så idag var första dagen.
första dagen. är alltid första dagen.
vilket för mig betyder. rätt krass.
 
jag har en jävla klump inom mig.
mina tårar bränner konstant.
jag längtar hem. eller åtminstone bort.
alltid.
jag vet. att det alltid är så. just i början.
oftast så ger det ju med sig.
ofta blir det alltid bättre. dag för dag.
jag vet ju det.
någonstans.
men när man är där. mitt uppe i dagen.
har jag svårt att minnas detta.
då är det bara tungt.
varje andetag. är tungt.
 
jag vill ju egentligen det här. jobba. med tv. jag vill ju det. men inte riktigt såhär.
jag sitter på en redaktion just nu. jag vill bli kameraman. jobba med det tekniska. on set. team OB.
jag vet, resan dit är lång. och you have to start somewhere.
det är bara det att jag har så jävla svårt för att göra sådant där min otrygghet och rädsla kommer fram.
så fort någon bad mig gå och hjälpa kamerateamet med att kånka väskor, så bara vips, släppte min rädsla och jag blev istället lycklig som ett litet barn.
men jag inser också någonstans inom mig. att det kanske är just precis det här jag behöver.
lära känna mig själv i otrygga och skrämmande situationer.
för livet är sällan. alltid tryggt och varmt.
jag måste kanske börja utsätta mig själv.
för mer hårda puckar.
för what doesn't kill you, only makes you stronger.
ligger nåt i den quoten.
 
och jag känner mig själv. så pass bra. att jag inte ska döma ut detta. efter första dagen.
för första dagen. är ju alltid första dagen.
 
jag gick hem och grinade. lade mig raklång på sängen. och bara lät tysta tårar rinna. jag kunde inte annat. men nu har jag iallafall rest mig. satt mig vid datan. och börjat försöka återhämta mig till mitt vanliga jag. det starka. glada. jaget.

jag ger mig själv en peppande kram. egentligen gillar jag inte att vara ensam just nu. men vissa saker kan man inte göra något åt. och då får man göra det bästa man kan. ta hand om sig. vara snäll mot sig.
för om man kan vara sin egen bästa vän. så är man aldrig ensam.
och jag hatar att vara ensam. därför försöker jag. bli just min egen bästa vän.
 
tack och hej.
 
©
 
 
 

the feeling. of safety. and happiness. is a beautiful. combination. worth living for.

 
 
 
det som är vardagsmat för vissa. kan betyda mer än guld för mig.
bara att få uppleva. glädje. trygghet. gemenskap.
för en kväll.
kan göra mig så innerligt lycklig.
 
igår var just en sådan kväll.
jag fick vara med. och bara vara jag.
jag fick prata. lyssna. le. skratta.
 
och det. det räcker långt för mig. 
 
jag är ingen enkel människa. jag har mina svårigheter. mina dumheter. min historia.
men när man träffar människor. som verkar se bortom detta. ser mig.
så är min känsla av glädje obeskrivlig.
tacksamheten är oändlig.
 
jag fylls av hopp.
kanske är jag inte så dum.
som jag ibland tror.
kanske finns där dom.
som vill vara min vän.
kanske finns där dom.
som accepterar mig för den jag är.
 
visst. jag vet. det var en kväll. kanske kommer det aldrig mer. men det spelar mindre roll. jag kan leva på en kväll. en lång tid framöver.
för den lyckan. jag kände när jag igår gick till sängs. har varit värt allt. och jag vet nu. att det går. att få känna sig trygg och glad. samtidigt. jag vet att jag kan. få vara med. och bara vara. jag.
 
 
 

idag finns bara du.

jag undrar.
varför jag fått så många chanser.
jag undrar.
varför jag jag lever.
och inte längre du.
 
jag kände dig ej.
men du gjorde ändå skillnad för mig.
 
du gav mig liv.
 
det kanske låter hemskt.
att någon annans tragiska öde.
kan göra att någon annan.
uppskattar livet.
men så var det.
så är det.
 
idag är en sådan dag.
då jag ångrar alla gånger.
jag sagt att jag vill dö.
 
idag är en sådan dag.
då jag ångrar att jag inte levt mer.
 
idag är en sådan dag. 
då man inser hur kort.
livet faktiskt är.
 
hur kan jag.
sitta här och klaga.
över ensamhet och utanförskap.
när du, och många andra.
dör av en fucking jävla sjukdom.
 
hur kan jag.
sitta här och inte ta vara på allt jag har.
hur kan jag.
sörja över att jag inte får göra det jag vill.
hur kan jag.
vara så otacksam.
 
jag borde.
och jag försöker.
förstå.
att bara få finnas kvar här.
på jorden. 
är gott nog.
 
jag borde.
och jag försöker.
sluta stirra mig blind.
på livets mörka sidor.

och faktiskt inse.
att jag har det bra.
för jag lever.
 
tack för allt Kristian Gidlund.
Vila i frid.
<3
 
för dig.
 
 
 

im happy too.

nej. jag har inte dåligt självförtroende.
nej. jag har inte dålig självkänsla.
nej. jag är inte svag.
nej. jag ger inte upp.
nej. mitt liv är inte uselt.
nej. jag tycker inte synd om mig själv.
nej. jag är inte perfekt.
nej. jag mår inte dåligt.
 
bekräftar mig själv. bekräftar mitt läge.
 
jag har sämre dagar. sämre stunder. och jag en svag punkt. okej. säkert fler. men den som är svagast är ensamheten. och min svårighet att vara en vän. hitta en vän. våga bli en vän. och allt där till. men detta är ingenting som får mig att återgå till min dåtid. don't worry. jag hade aldrig varit här idag om jag haft dålig självkänsla och dåligt sjävförtroende. jag tror på mig själv. jag står för mig själv. jag är självständigare än många andra. jag är stark. modig. envis. jag går min egen väg. jag älskar att leva och jag gillar att vara den jag är.
jag brukar säga att jag är annorlunda. lite konstig och en smula fel. visst. det är så jag känner. men jag säger inte att jag tycker detta är negativt. hade jag inte trott på mig själv och stått upp för att vara den jag är, då hade jag ju knappast suttit här idag. då hade jag lyssnat på alla jävla skitkommentarer jag får. då hade följt stömmen. då hade jag gjort som "jag kanske borde". då hade jag fortsatt gå i skolan. då hade jag hängt efter andra och gjort saker jag inte velat. då hade jag till slut tagit mitt liv av ångesten detta skulle medfört. men jag valde och väljer att inte göra detta, just för att jag tror på mig själv, på min dröm, på min framtid, på mitt liv. sen har jag dippar. jag pallar inte vara ensam och stark varje dag. och jag berättar om detta på internet. på instagram. jag visar i bilder hur jag känner för stunden. och fine, där får jag skylla mig själv att jag skapar en felaktig bild av mig. men det är också en grej med mig, jag vill visa att man inte är perfekt. att allt inte måste vara skitbra jämt. och tvärtom. jag har en gång trott att jag måste må dåligt för att få vara någon. att vara sjuk. har varit jag. men nu är jag inte sjuk längre. och jag tror inte längre att jag behöver må dåligt för att få finnas till. jag mår som jag mår. i grunden bra. men med små skavanker då och då.
 
och sen att jag har råkat välja att drömma om en av världens svåraste branscher. iallafall enligt mig. gör det kanske inte lättare varje dag. jag får nej på  99.9% av alla mina praktik och ass. ansökningar jag skickar. och visst. det svider som fan. och för stunden kan jag bli lite deppig. men hey, jag är som sagt stark. jag ger inte upp. jag försöker på nytt igen. hela tiden. och jag misslyckas igen. och igen. och igen. men jag tänker inte släppa taget om min dröm. aldrig. jag tror som sagt på mig själv. på att jag kan. och att jag kommer lyckas. en dag.
 
ville bara klargöra detta.
tack och hej.
 
© happy.
 

coward. i am. failure. i am.

besvikelsen sköljer över mig. våg för våg.
jag klarade det inte.
inte denna gång heller.

sedan jag hoppade av skolan. har jag försökt påbörja nya kurser och utbildningar otaligt många gånger. men aldrig lyckats fullfölja något. jag har ibland hoppat av innan jag ens tagit mig dit. ibland har jag slutat efter en dag. ibland har jag ångrat mig direkt efter att jag skickat in ansökan. det har bara inte gått. det tar stopp. jag har alltid kunnat skylla på min sjukdom. och på så vis har det aldrig varit några problem att dra sig tillbaka.
idag var tanken att jag skulle börja en kurs. en dag i veckan. en kurs som handlar om foto. vilket jag ju älskar.
men mina ben kunde inte gå rätt väg. jag kunde inte ta mig dit. det började redan imorse. när jag stod i duschen. då lät jag tårarna blandas ihop med vattenstrålarna. och jag visst egentligen redan då. att det inte skulle gå. jag skulle inte klara mig dit. och det gjorde jag inte heller. jag kom aldrig fram.
jag vet inte vad det är som gör det så svårt. eller jo. jag vet ju egentligen. allt handlar om rädsla. rädlsa för att det ska bli som det var i skolan. skolan som fick mig att vilja dö.
men jag fortsätter ändå försöka. försöka på nytt. för att jag vet ju. att det kanske är bra att plugga något någongång. men varje jävla gång händer det. knuten i magen. klumpen i halsen. och tårarna som rinner. och jag känner mig usel. värdelös. dum. och jag undrar. kommer jag någonsin ta mig någonstans här i livet?
denna gång skyller jag inte på någon sjukdom. jag får stå för saken själv. sota för min rädsla. betala notan ändå och försöka glömma smärtan.

jag klarar mycket. men inte detta. jag gör det bara inte.

jag möter sedan blicken. blicken från mor. den säger mig att hon också är ledsen och besviken. på mig. att det aldrig går. aldrig går vägen för mig. att jag inte lyckas. lyckas lämna ungdomens skolår och gå vidare.
det är så typiskt mig. detta handlande. jag börjar förstå. att alla tröttnar på mig. att alla går sin väg. vänder ryggen och inte orkar vänta på att jag ska börja leva som alla andra.
men jag kommer aldrig leva som alla andra. jag kommer aldrig vara som normen.
jag försöker peppa mig själv. säga att jag ska slå alla jävlar som sticker sin kos i fejjan en vacker dag. när jag står där. på tronen med pokalen i handen och lever min dröm.
men ibland är min röst så jävla svag. ibland önskar jag att någon annan kunde tala till mig. säga att det är okej. att det kommer bli bra. att jag kommer lösa livet ändå. även om jag aldrig kommer bli nåt. utbilda mig. och få jobb.

jag tog mig inte ändå fram idag. men jag kompenserade mitt misslyckande med att krossa en annan rädsla. och jag får leva på det. så länge. försöka sluta älta det jag inte klarade. försöka lära mig. av alla snedsteg. försöka orka. orka och stå ut. det kommer en morgondag. visst gör det väl det?




my biggest wish. is just this.

idag bröt jag ett av mina löften.
jag lovade mig själv i vintras.
att jag aldrig mer skulle.
besöka den där förbannade hemsidan.
som ger mig så grov ångest att jag inte vet vilken planet jag kommer ifrån.
arbetsfuckingjävlaförmedlingen.
jag hatar den.
men vad i helvete ska jag göra.
 
jag vill inte ha något av jobben som sidan erbjuder.
jag vill inte. inte någonstans.
det jag vill finns inte där.
det jag vill. är så jävla långt ifrån verkligheten ibland.
som idag.
för er som inte vet. jag vill bli tv-fotograf. jobba med tv-produktion. och pressfoto. och lite sånt. och för att ha ett uns av möjligthet att nå dit, är det enda jag vill just nu att få praktisera och slava som ass. helt ärligt. det är det enda jag vill och önskar. jag ber till Gud varje dag. att det ska bli min tur. att någon ska behöva just mig. jag drömmer om att få gå som lärling hos någon. ha någon som visar. förklarar. hjälper. ha någon som vill hjälpa mig att nå min dröm. nå det jag lever för.
jag tar mig upp ur sängen varje morgon. för att jag hoppas. att det är just denna dag det händer. att någon hör av sig.
jag går till sängs varje kväll. och drömmer mig bort in i sömnen om att det är imorgon. imorgon det händer.
 
men det är så förbannat jävla svårt. jag vägrar säga att det är omöjligt. och att det aldrig kommer gå. men ibland känns det bara som att allt går emot en.
jag har under senaste veckan pratat med projekledare för 10 olika tv-produktioner den senaste veckan. och inte en jävel behöver någon som helst liten extra hjälp. inte någon jävla stans.
luften går liksom ur en lite. hopplösheten kryper sig på. men en dröm. ger man aldrig upp. det händer att jag lägger mig ned. bryter ihop. en stund. men jag reser mig alltid upp igen. för att jag vet. att det är det enda man kan göra. man kan inte ge upp. oavsett hur ont det gör.
 
anledningen till att jag valde och väljer, att leva vidare, är för att jag så gärna vill, få uppleva den dagen, då min dröm blir sann. om den aldrig kommer. kan jag åtminstonde dö med vetskapen, att jag gjort allt jag kunnat. för att nå så långt jag kan. 
 
men som sagt. en del dagar är tyngre. ibland är det svårt att tro. att det kommer gå vägen.
men jag slutar aldrig kämpa.
aldrig.
för jag. jag är stark.
starkare än allt.
 
© dreamer.
 
 
 
 
 

broken.

 
 
 
© på mitt funderarberg.
 

 her words. just. killed me.
and all i do.
is crying.
because all i've been fighting for.
is broken.
by her words.
 
and i all want now. is someone. who listen.
who still. believes in me.
but that someone.
is all gone.
 


some days. some moments. some times.

drog nyss med mig hunden på en promenad. i det fina. vackra. varma sensommar vädret. satte lurarna på öronen och klickade igång musiken. och insåg efter nån timma att jag måste sluta lyssna på musik när jag är ute och traskar. för då finns det liksom inget stopp på mig. jag bara vandrar på. känner beatsen och lyssnar på varenda textrad. det blir nåt jävla flow liksom.
jag är inget stort musikfan. men att lyssna på texter och förstå vad som sjungs och menas, är något jag fallit för de senare åren. det är lite så jag lär mig engelska. klarade inte engelskan så bra i skolan, så jag försöker liksom hitta andra sätt att greja den delen på. och låttexter funkar finfint.
 
och jag gillar att gå. gå bort tid och rum. känslor och tankar. det är skönt. verkligen.
tänkte på gårdagen. tänkte på kommande dagar.
 
gårdagen var bra. det måste jag medge. jag måste erkänna att jag hade kul. det är kul att vara ute och umgås. jag tvivlar inte på den saken. det jag tvivlar på är mig själv. på att jag känner mig fel. men igår. gillade jag det. till stora delar. det jag missgillar är att det sägs och lovas så mycket på fyllan, som egentligen inte betyder ett skvatt. och som spiknykter så minns man ju allt. känner allt. ser allt. och visst. det är fint med komplimanger, lovord och skratt. men hur mycket betyder det egentligen dagen efter.. jo. ingenting. och hur fint är det då. jo. inte alls. egentligen.
ibland önskar jag. ändå. att de ord jag får höra då. när ruset gått upp i andras huvuden, vore sanna. det är ju då. när de inte är riktigt närvarande och medvetna. som man plötsligt blir kallad för vän. men bara för att dagen efter. vara luft.
man lär sig kanske. jag är inte så van. jag hänger ju som sagt sällan ute.
men jag uppskattade ändå dagen, kvällen. alltet. för jag kände mig levande. jag kände mig fri. jag kände mig glad. jag kände mig bara bra. dock sved taxinotan hem rätt rejält. men det kanske är sådana smälla man får acceptera ibland.
 
idag och kommande dagar är dock något tyngre. mörkare. för nu är det slut. nu är det finito. nu har jag ingen mer praktik. inget mer jobb att gå till. jag kommer inte längre få träffa människor om dagarna. jag kommer inte längre få vara i den miljön. där jag trivs som allra allra bäst.
jag funderar på om jag ska återgå till platsbanken och söka skit jobb, som jag ändå bara hatar och mår piss av, för att få tjäna lite slantar och kunna leva på annat än riskakor, pallad frukt och vatten. eller om jag ska leva i tystnaden och ensamheten tills det, om det, skulle dyka upp någon mer chans, att få göra det jag älskar.
egentligen är valet enkelt. men ändå svårt.
jag vill leva med glädje och lust. inte dö av ångest och rädsla. men om jag gör det, som får mig att leva. kommer jag inte kunna leva så länge till. för jag måste ju faktiskt. försörja mig också. inte bara. ha kul och må bra.
svår ekvation. som jag inte orkar lösa nu.
 
jag är förundrar. jag är lycklig. jag är stolt. jag är tacksam. över den dryga månaden jag ändå fått leva. mitt dröm liv. jag är som ett litet barn. jag vet. barnsligt glad över små petitesser. men det bara är så. och igår fick jag dra på mig rygg-grejen. bära kameran. och testa leka runt. och det. det var det bästa på mycket mycket länge.
 
 
teleflonpics från igår och andra roliga dagar;
 
 
 
 
 
:)
 
 
 
 

somewhere in my dreams. someone just asks me. how are you?

på väg hem från jobbet idag. kunde inte riktigt mina ben sluta gå. passerade busshållplats. efter busshållplats. musiken ljöd fint i mina öron. jag bara lyssnade på texterna. och lät mina tankar försvinna. när jag väl kom fram till bilen. kunde jag inte sluta köra. bara åkte. runt. runt. behövde det. behövde bara få tänka. grubbla. känna.
det är svårt nu. samtidigt som jag är så förbannat lycklig. någonstans. jag ler mer än någonsin. jag lever mer än någonsin. jag förstår inte riktigt mig själv. som vanligt.
men det är inte bara mig själv jag inte greppar. det är allt. alla.
jag träffar människor. som får mig att känna mig trygg. glad. lycklig. jag får en känsla. av att dom. dom kanske kan vara. en vänskap. jag tror. att jag äntligen kanske börjat närma mig. drömmen om att få ha. en vän. någon att lita på. prata med. umgås med. skratta med. gråta med. jobba med. bara vara med.
 
men så går en dag. eller två. eller tre och fyra. och jag får det återigen bekräftat. att jag haft för höga förhoppningar. svaren uteblir. hälsningarna uteblir. jag betyder inget. för någon annan. jag är ingen. för dom. bara en ytlig kontakt. bara ett gammalt hej.
 
jag lägger skulden på mig själv. att jag är fel. att jag gör fel.
jag försöker förstå. vad, varför och hur.
jag skapar denna utanförskap.
jag försöker stå stark.
jag försöker hålla ut.
men det är tungt. ibland.
 
jag försöker leva här. här och nu. inte tänka på sen. inte tänka på då. inte oroa mig. inte älta. det går. ibland. men ibland. skär det sig. ibland tar rädslan över. rädslan för tomheten. ensamhetet. ingentinget. då behöver jag stunderna som ikväll. när jag bara får försvinna. in i mitt huvud. in i mig själv. andas och tänka. drömma, hoppas, njuta, tacka, sakna, våga.
 
någonstans vet jag. att jag klarar mig. det gör jag alltid. men att alltid bli sviken. på sig själv. på andra. är svårt.

att aldrig förstå. vad felet är. gör det än mer svårt. vad är felet. med mig? varför kan jag inte. vara rätt. för någon annan..?
 
© somewhere in my dreams. someone just asks me. how are you.
 
 

odd. peculiar. different. myself.

sometimes. i hate it.
sometimes. i like it.
sometimes. i just have to accept it.
 
that i'm odd. peculiar. different. weird. curious. uncanny. etc.etc.

that i don't belong anywhere. or somewhere.
 
that i'm not like the rest.
 
that i'm not the one. you want me to be.
 
 
 
 
 
©

4 month. i've been. living. for real.

fyra månader har gått.
fyra månader sedan jag sade tack och adjö.
fyra månader. som varit de bästa. i mitt liv.
 
det har nu alltså gått fyra månader, ca 120 dagar, en tredjedel av året. sedan jag valde att gå vidare. sedan jag sade hejdå till sjukhuset och hejdå till mitt forna liv.
och utan att överdriva. har det varit de absolut bästa dagarna i hela mitt liv. jag kanske klagar lite. eller okej, en hel del, ibland. jag kanske inte visar min egentliga glädje och lycka varje dag. men oavsett det så har dessa månader varit så totalt omvälvande och betydande. och jag har varit med om mer händelser än vad jag varit med om det senaste 7 åren. händelser som kanske inte är av största vikt för andra. men för mig. det har haft en personlig betydelse och jag är evigt tacksam.
 
jag har tagit över 10 000 bilder (okej, fler, orkade inte räkna längre bara), jag har jobbat (okej, skit butiksjobb men ändå), jag har plåtat allsången och sommarkrysset, fått pressack av en världsasnäll människa som förövrigt förändrade mitt liv lite grann, (okej, låter kanske knäppt, kände inte ens mannen då, men ibland betyder bara ett simpelt hej väldigt mycket.), jag har ridit häst, promenerat långa promenader lite överallt i denna stad, jag har rest utomlands, jag har börjat planera en flytt, jag har börjat träna (okej, väldigt väldigt lätt men ändå), jag har återsett människor som betytt mycket i min kamp (bl.a. måns, alexandra rapaport och carolina gynning), jag har börjat måla på riktigt igen, jag har badat, jag har köpt kläder (ja, detta är ovanligt för mig), jag har varit med i tv och jag har paddlat kajak. men störst av allt, jag har haft praktik hos ett tv-produktionsbolag och fått leva min dröm lite och fått lära mig om kameror, produktioner, teknik, ljus och ljud och genom detta har jag också träffat så många otroliga människor som fått mig att våga drömma vidare och våga tro på att det inte är omöjligt att min dröm blir verklighet en vacker dag. och jag har även fått kalla två personer för "mina vänner". och det. det kanske slår allt.
 
 
för mig. är detta stort.
för mig betyder detta så obeskrivligt mycket.
visst. mitt liv har kanske blivit tråkigare i andras ögon, har gått från 8000 läsare/dag till nuvarande 500, men det gör inget.
för jag. jag har det bra ändå.
 
fyra månader. då jag levt. på riktigt. fyra månader. ska bli många. många fler.
för jag älskar. att leva.
 
 
© egoist. ja men visst.
 
 

when the sun's fading

så äre en sån där kväll igen. när det skär lite inuti mig. när det liksom känns lite extra knepigt. för att jag vet något. för att jag vet att dom där andra. ska ut och roa sig. ut och äta. ut och dricka. ut och umgås. och att jag inte är direkt tillfrågad. och visst. jag har inte bjudit in mig själv heller. för jag känner mig inte riktigt välkommen, och att vara den objudna gästen är inte riktigt min grej. och det är sånna här tillfällen som jag är svagast för. att alltid vara. lite utanför. lite fel. aldrig riktigt med. man kanske inte tycker så illa om mig. men jag är ändå inte riktigt helt hundra rätt. för att vara någon man tycker om. och även om jag är stark och allt det där. så finns det vissa saker som känns hårdare än andra. vissa saker jag är sämre på att hantera. på att acceptera. det här är just precis en sådan situation. kanske påverkas jag även av min vecka i övrigt. som varit en riktig bergochdalbana. bra besked har överlappats av dåliga, sämre och värsta beskeden. folk som ignorerar. folk som bara försvinner ur mitt liv utan att jag hinner inse vad jag gjort för fel. och utöver detta är min kropp förstörd eftersom jag i stort sätt bara har ätit saker jag inte tål. ett dussin äpplen på två dagar, icke vetefria mackor i mängder och mycker mjölk. jag tål inget dera. jag har sovit i snitt tre timmar per natt och jobbat 12h om dagen. så ja. en minst sagt konstigt jobbig vecka har det varit. men nu är jag äntligen ledig. ett par dagar. känns kul, skönt, bra. (fram till imorgon när rastlösheten kommer komma och jag kommer döö av tristess. typ. )
 
här är lite bilder från min afterwork photosession häromdagen,
 
 
 
 
 
 
 
 
© pt
 
 
 
 
 
 
 
 

this is my life. my reason.

 
 
jag hade ingenting att leva för.
jag hade ingen att leva för.
 
så blev jag vän med kameran.
och allt förändrades.
 
det här är jag. mitt liv. mitt allt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

© by me
 
 
 
 

where did i go so wrong..?

ibland vet man inte. om man ska skratta eller gråta.
ibland vet man inte. vad som är upp och vad som är ner. vad som är in eller vad som är ut.
ibland känns allt bara så ogreppbart. så otroligt fel. så otrloigt konstigt.
ibland är idag.
 
hur kan man gå ifrån att ha allt. till att inte ha någonting.
okej dum fråga. hur fattar jag väl också. men varför. eller okej varför fattar jag också.
men ändå. jag vet inte hur jag ska skriva. vad jag skriva. hur jag ska känna. vad jag ska känna.
just nu är jag tom. helt tom. men ändå så jävla uppfylld. av rädsla. av ilska. av ledsamhet. av självförakt.
 
jag vet inte om jag egentligen ska skriva mer här. on the fucking internet. får så jävla mycket skit för allt jag gör. mår jag bra. och är glad. då är det fel. råkar jag skriva att jag har en skit dag eller hatar allt och alla för stunden. då är det också fel. så varför orkar jag ens existera i denna förunderliga sfär?
kanske för att det just är det enda jag har. det enda stället där jag får uttrycka mig. eller får kanske är att ta i. för som folk reagerar på mig och vad jag gör och tycker, så känns det som om att jag just inte får uttrycka mig. men jag skiter fan i det just nu.
 
så vad fan är det för ärta som stör denna lilla prinsessa idag då?
jag kan inte förstå. vad jag gör för fel. jag kan inte förstå. varför det ska vara så jävla svårt ibland.
 
för ett par dagar sedan fick jag fyra jobb erbjudanden. fyra stycken. på en och samma dag. shises vad jag blev glad och lycklig. kändes som om att allt bara var så jävla värt allt. att det kanske var dags för mig att ha lite tur och flyt och lyckas lite.
jag hade till och med beslutsångest över vilket erbjudande jag skulle välja. allt var helt perfekt. typ. nästan.
jag lovar mig själv att aldrig bli glad i förskott. för jag litar egentligen inte på någon. men eftersom jag råkat få fyra chanser så trodde jag ändå någonstans att det var okej att bli glad. för alla kunde inte skita sig. något skulle väl ändå gå vägen.
men så när jag väl bestämt mig. så händer det där som alltid händer.
personerna som utlovat dessa utopiska jobb hör av sig, med informationen att dem ångrat sig. att det skett förändringar. att det inte blev som dem trodde. och att dem "tyvärr" inte behöver mig.
och där dör jag.
helt ärligt. vad gör jag för fel. varför hatar människor mig. varför vänder folk ryggen till så fort dom får se mig.. jag fattar inte. eller okej. jag kanske förstår. jag kanske vet. att jag inte är någon som man gillar. jag kanske inte är sådär jävla snygg och bra och duktig och fin och perfekt och allt sånt där skit. men ändå. jag orkar inte. jag orkar inte att hela tiden få dessa smällar. men vad fan tror jag egentligen. jag visste ju att det var för bra för att vara sant. jag visste ju det. men jag är så jävla naiv att jag fortsätter hoppas och tro. för jag vill så gärna. att någonting någon gång liksom ska klaffa.
 
och så när jag känner mig sådär. pissigt förjävligt usel. när jag bara vill ge upp. (okej. jag vill inte ge upp. jag hatar inte livet. jag hatar inte allt och alla. bara känns som det och jag kanske råkar säga det ibland) så kommer alla dessa jävla kommentarer från människor på nätet som inte har en som helst jävla aning om varför jag kanske råkar vara lite ledsen.
och jag blir bara så jävla besviken igen.
och jag hamnar här. i det här tillståndet. när tårar rinner och jag är helt jävla matt. och ledsen.
helt ärligt. ledsen. besviken.
 
och nu ska jag dra. inte skriva mer. för jag orkar inte.
 
©
 
 

my head is like a carousel.

söndag. 1a september. och sommaren är offentligt över. hösten är på intågande och ja. vad fan ska man säga och tycka om det. ingenting känner jag.
just nu har mitt huvud begett sig ut på nån jävla karuselltur. det snurrar. runt. runt. runt. och resten av min kropp är tyngre än bly. med andra ord. jag är trött. så sjukt jävla trött. men det gör ingenting. för på något sätt, är tröttheten en skön känsla. tröttheten kommer från något bra. och då känns den rätt värdefull.

kombinationen sena kvällar, tidiga mornar och ständigt arbete kanske inte är ett koncept som funkar livet ur, men just nu är det så läget ser ut, och jag skola inte klaga. för jag vet att stiltjen snart intar.
men först ska jag bara jobba i två veckor till. i sträck. sisådär en 12 timmar om dagen. för en lön på noll kronor. bra.bra.bra. insåg härom dagen att jag både tjänade mer och gjorde av med mindre stålar när jag bodde på sjukhus, än när jag som nu, jobbar halva dygnet, hela veckorna. men vad är väl pengar värt jämfört med lyckan i att få göra det man drömmer om.
på tal om detta, får jag ofta frågan om hur jag går runt. hur jag klarar mig. och tja, jag vet inte riktigt själv. väntar bara in den dagen då jag får bo gatan och käka ur papperskorgar..nej men jag har sparat i jävligt många år, och har rätt lite utgifter. man sparar in en jävla massa stålar när man inte röker och super. bara så ni vet. men det är klart. det är svindyrt att bara överleva. jag lägger i stort sätt alla mina pengar på mat. min mat är oftast två eller tre gånger så dyr som "vanlig" mat. men det kan jag inte rå för. tål man ingenting så är det en konsekvens man bara får leva med. och okej. min kärlek till kameran kostar en del också.. men det ser jag inte som kostnader, utan som investeringar. stor skillnad.
sen det där med kläder och snygga grejer, det får jag ta i nästa liv.
och sen, kanske mest betydelsefullt av allt, så har jag mina päron. som hjälper mig. dom anser att jag inte ska behöva må dåligt bara för att tjäna pengar. utan att jag ska må bra, göra det jag vill och skita i om jag tjänar något på det eller ej. och visst. det är en trygghet. men jag skäms som fan över detta. över att jag lever på farsan pengar. farsan som jag en gång verbalt dödade. jag hatar det. jag hatar att han älskar mig så jävla mycket. för jag förtjänar det inte. jag har förstört honom. ändå slutar han inte att försöka älska mig som om jag var hans allt. och det. det är något som ger mig jobbigt mycket dåligt samvete. men samtidigt vet jag hur ledsen han blir, när jag inte tar emot det han ger.
 
och utöver det så sitter jag här och tror att jag ska kunna flytta bort härifrån snart. hur fan tänkte jag där egentligen. som sagt. ska jag flytta får jag bo på gatan. kanske slutar med det snart.
 
sen snurrar det jävligt mycket på grund av att det händer så knäppt mycket i mitt lilla liv just nu. det som ALDRIG händer mig något. men helt plöstligt så händer allt. eller okej. för mig händer det mycket. kanske inte om man jämför med någon annans liv. men jag har aldrig varit med om att ha så mycket på gång. så mycket att göra. så mycket att tänka. och så mycket bara mycket. ni ser. jag kan inte ens skriva vettiga meningar. det är så mycket som pågår i mitt huvud att jag tror jag glömt vad jag själv heter. men i det stora hela är det av lycka. glädje. kärlek. för det mesta som jag är med om. är precis det jag drömt om. det som fått mig att överleva. och jag saknar ord. jag ska sammanfatta allt snart. men just nu orkar jag inte ens hålla huvudet uppe.
fast det måste jag. har en jävla massa jobb kvar. innan jag får andas. puh.
 
men jag har hunnit plåta lite av det jag älskar. droppar.

here it goes.
 
 
 
©