how to do. what to choose. life or dream. dream or life.

 
först är man vilsen i en oändlighet.
sen hittar man något.
som man kan leva för.
något man liksom bara älskar.
något man mår bra av.
sen kommer det en dag.
när man inser.
att det där man funnit.
inte alls kommer fungera.
 
vad gör man då?
när allt liksom.
faller platt.
mot den gråa. mörka. trista. hårda. marken.
 
jag hittade en bransch.
ett intresse.
en materiell kärlek.
en drivkraft.
ett allt.
 
men för varje dag som går.
och jag får lära känna den världen allt mer.
förstår jag.
att jag helt enkelt inte har det som krävs.
för att stanna kvar där.
 
jag kanske är stark.
jag kanske är driven.
jag kanske har viljan.
jag kanske har psyket.
 
men jag saknar kroppen.
den fysiska hälsan.
jag har förstört den.
långt innan jag visste.
att denna värld fanns.
 
jag kan inte jobba 12 timmar om dagen. utan lön. utan rast.
jag kan inte hoppa över lunchen varje dag för att det inte hinns med eller för att jag inte har råd att käka ute.
jag kan inte stressa hem varje kväll för att försöka hinna få i mig middag innan ögonen slocknar.
det funkar kanske för vissa. men för min del. är det rätt kört.
 
det är kanske rätt logiskt också. om man tänker efter.
man kan inte gå från sängläge och död till dygnetrunt arbete på bara ett par månader.
jag kan det inte iallafall.
 
hade detta varit för ett par år sedan. hade jag älskat det. älskat att inte hinna äta och vila.
men om jag lärt mig något under min resa, så är det just det faktum. att det är detta. som gör att jag går sönder.
och någonstans prioriterar jag nuförtiden. att få leva. och må bra.
 
och jag vågar inte säga något. vågar inte säga stopp. vågar inte säga något om min dåtid.
för jag vet. att då är jag utkastad. då är jag körd. då kommer jag aldrig får göra det där. som jag faktiskt älskar mer än allt annat.
då kommer jag stå där. i det tomma intet igen. och ingenting veta. ingenting kunna.
 
det skär inombords. det gör ont i kroppen. det svider i hjärtat.
 
vad göra man. hur gör man. vad säger man. hur säger man. i'm so freaking lost.
 
© somewhere in this mess. i'm lost.
 
 
 
 

Kommentarer
Anonym säger:

Fast egentligen, varför tror du att de kommer kasta ut dig om du berättar? Jag vet ju inte vad de tänker, men jag skulle bara tänka att "jävlar vilken stark människa, hon måste få jobbet!". Du har varit djupt djupt nere i skiten, men du har ändå tagit dig upp, lever och kämpar. Varför skulle de inte vilja ha dig? <3

2013-10-01 | 22:29:13
Hanna säger:

Är du säker på att det är "kört" om du berättar? Ibland är människor mer förstående än vad man tror.

2013-10-02 | 10:58:58
J. säger:

Vägen till ditt mål får kanske vara längre än vad den är för andra. Kanske behöver din kropp mer tid till att läka. Kanske behöver du göra annat innan du kan påbörja denna resan. Jag vet hur det känns. Har man hittat något man känner intresse för, då vill man inte göra massa struntsaker innan. Man vill inte ta arbeten man inte känner intresse för. Man vill bara börja gå den där vägen som leder en till ens mål. Men kanske kan du bara nå den vägen om du först tar hand om dig själv. Om du låter dig läka helt. Branschen du har valt, är en bransch som det tar tid att komma in i, att komma upp i. Även för den friskaste tar det tid. Men du får inte ge upp. Ha kvar den bild du har nu som mål, men var samtidigt inte rädd för att ändra vägen dit. Var inte rädd när det säger stopp, utan försök då hitta en annan väg. Är det det här du vill göra, så låt det ta tid. Ha bara i bakhuvudet att du och din hälsa måste komma i första hand. Alltid.

2013-10-02 | 13:41:34
Anonym säger:

Har ett litet tips, ha näringsdrycker/mackor/socker och drick på toaletten. Såklart inte kul men i nödfall så går det.

2013-10-02 | 15:25:00
Anonym säger:

Ha tålamod! Med dig själv och med din kropp. Du har brutit ner din kropp under flera år och det är bara månader sedan du var sängliggande på sjukhus - det tar tid att bygga upp kroppen igen. Men du är ju ung och har tid, även om jag förstår att det inte känns så. Försök att tänka på hur långt du faktiskt har kommit på så kort tid. Jag tror att dina drömmar är möjliga, men du behöver tid att läka och återhämta dig först.
Hade själv ätstörningar (anorexi och bulimi) i över tio års tid. I flera år efter att jag var frisk från ätstörningarna var min kropp känslig på så vis att jag behövde äta regelbundet, ofta hade ont i magen m.m.

2013-10-02 | 18:35:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback