därför.

 
igår skaffade jag lösenord här på min blogg.
jag har bloggat öppet sedan 2008. men nu igår. 3 oktober 2013. fick jag lite nog.
jag älskar att skriva och jag tror mig behöva det.
jag är tacksam för all god respons jag fått och all kärlek så många ger mig.
men att finnas öppet på nätet är inte det lättaste alla gånger.
igår fick jag höra från någon i branschen att man inte riktigt tror på mig för att jag är sjuk.
jag har aldrig berättat för varken den människan eller hen's kollegor om att jag har varit sjuk.
och jag vet att folk googlar och kommer hit. det är inte första gången.
men jag har valt att leva för min dröm. min dröm finns i en rätt liten bransch. och tydligen går rykten snabbare än snabbast och jag vill inte dela med mig av hela min story och alla min känslor för hela den världen.
jag står för min sjukdomstid och kommer aldrig kunna göra annat.
tiden går inte att spola tillbaka.
jag ska bara bli lite mer privat. för okunskapen om denna sjukdom och andra psykiska sjukdomar är tydligen jävligt stor hos vissa. trist nog.
jag har velat visa alla att fördomarna mot mig och andra i samma sits, är så jävla fel. jag har velat stå upp för mig. oss. men nu orkar jag inte mer. för stunden iallafall. därför låser jag numera dörren om mig och mitt liv.
 
så nu vet ni som ändå läser här, varför.
 
tack och hej.

i write too much. but this is for them. who is changing. my self. and makes it. better.

 
jag skriver mer än ofta. om hur ensam jag känner mig. om att jag inte har så många vänner. om att jag är utanför. om att jag känner mig fel. och ja. allt det där.
idag är en sådan dag. när jag tänker skita fan i allt det. skita fan i allt det där negativa och nedstämda.
idag är jag glad och tänker därför skriva om det som gör mig just så glad. dels för att jag själv måste påminna mig om, allt bra och magiskt som händer i mitt liv, dels för att jag vill berätta för er, om att man får vara glad och må bra också. och kanske framförallt, att jag kan det. att jag har fler sidor än den där trista, gråa, ledsna tjejen.
 
till att börja med vill jag be om ursäkt. till dom som ändå faktiskt är mina vänner. för jag är ju inte helt ensam. jag har den förbannade jävla lyckan att ha några få unika guldkorn. så ibland känner jag mig elak. som faktiskt säger att jag inte har någon. för i själva verket. finns det ju ändå någon där. och jag inser att det är jag själv som är problemet. ni finns ju som sagt, det är bara jag själv som har så förbannat svårt att vara en vän själv. det är jag som har svårt att öppna dörrarna och ta in någon annan. det är jag som hindrar mig från att skapa vänskap. men jag tror det kan bli så. när man är borta från det. så länge. man tappar liksom bort det där. sociala. det där med att umgås.
 
men jag är så sjukt jävla tacksam, för er som ändå finns och försöker. jag vet att jag inte är lätt. men ni som ser mig bakom fasaden, skalet, dåtiden. ni som ger mig chanser. ni som ger mig tid. ni. ni gör att jag lever vidare. och hoppas. och tror. på framtiden.
 
jag är också så tacksam. för alla er som följer min resa i livet. er som jag aldrig träffat. ni som skriver till mig här. och på facebook, mailar, och kommenterar på instagram. jag är otroligt dålig på att svara. men ni ska iallafall veta. att det gör mig varm i hjärtat.
 
sen finns det dom där människorna, som bara kommer in i mitt liv precis på rätt plats och rätt tid. dom där människorna som, kanske utan vetskap, bara förändrar allt. det kan låta knäppt. att en människa man knappt känner, kan göra livet så jävla mycket bättre för någon, bara genom att typ säga, hej.
det har hänt två gånger på senare tid.
först i somras. när jag hängde runt och plåtade allsången och andra program, och helt plötsligt, sådär efter ett par veckor, började säga hej och tja till kameramannen. sen vips. så gav just det där lilla hejjet mig nån sorts knäpp styrka så jag vågade och orkade fortsätta tro på min dröm och framtid. så den mannen. ska ha ett jävligt stort tack.
 
andra gången detta smått obeskrivliga inträffade var för några veckor sedan. när jag fick jobba med en tjej som bara pang boom vände om i mitt liv. på ett mycket positivt sätt. hon var snäll. trevlig. glad. omtänksamt. öppen. allt sånt där. hon kan allt och hon var den första någonsin som sade orden "ring när du vill om det är något" till mig. jag har alltid önskat att någon ska säga så. inte för att jag som sagt kommer våga ringa. utan mest för att få veta. att det kanske finns någon där. hon visade mig också till träningsklubben, och efter tre träningar där stortrivs jag. jag är svinrädd för att träna, men just det här gillar jag. och det är jag också sådär knäppt tacksam över. att jag fick följa med. att någon visade mig hur. att någon hjälpte mig ta dom där första stegen. att någon presenterade mig för andra fina människor. att någon bara ville hjälpa mig.
sen lär hon mig om livet. branschen. världen. bara genom att vara. hon ger mig ork när jag inte orkar. utan att säga något. bara för att jag vet. att hon vet. hur det är. och att hon klarar det. då kan jag också klara det.
en del har stora världsstjärnor som idoler och förebilder. jag har det inte. jag har svårt för att bli impad av sånt. jag blir däremot jävligt impad, inspirerad och tagen, av människor som hon. tuff. stark. men ändå så snäll.
så, du fina människa jag avser här, om du ser detta, så vill jag att du ska veta, att oavsett om jag är en i mängdernas mängd bland kontakter för dig, så gjorde och gör du. stor skillnad i mitt liv.
 
sen skäms jag lite. över att jag inte kan ge lika mycket tillbaka, om ens något. jag är som sagt. ingen fena på det där med att vara en vän. jag kan ha vänner. men inte riktigt veta hur man själv gör för att vara någon annans vän. svår ekvation.
 
och nu har jag skrivit så mycket. om så lite. om så ingenting. men jag tycker inte. att man alltid måste skriva om något med tung innebörd. man kan få vara bara glad och tacksam ibland. man kan få lyfta fram dom människorna. som gör en hel. som gör att man lever vidare. jag skriver mest om mitt liv. jävligt egoistiskt. så jag kände för att ge åtminstone lite tillbaka, till dom där som betyder.
internt. ja. kanske det. men det är själva gesten som jag vill ska komma fram. att man inte ska glömma bort. det där som faktiskt finns i ens liv. det där fina. vackra. betydelsefulla. att man ska komma ihåg det. när dom där jävligt svåra dagarna kommer.
 
så tack. och hej.
 
 
 
© be free.
 
 

how to do. what to choose. life or dream. dream or life.

 
först är man vilsen i en oändlighet.
sen hittar man något.
som man kan leva för.
något man liksom bara älskar.
något man mår bra av.
sen kommer det en dag.
när man inser.
att det där man funnit.
inte alls kommer fungera.
 
vad gör man då?
när allt liksom.
faller platt.
mot den gråa. mörka. trista. hårda. marken.
 
jag hittade en bransch.
ett intresse.
en materiell kärlek.
en drivkraft.
ett allt.
 
men för varje dag som går.
och jag får lära känna den världen allt mer.
förstår jag.
att jag helt enkelt inte har det som krävs.
för att stanna kvar där.
 
jag kanske är stark.
jag kanske är driven.
jag kanske har viljan.
jag kanske har psyket.
 
men jag saknar kroppen.
den fysiska hälsan.
jag har förstört den.
långt innan jag visste.
att denna värld fanns.
 
jag kan inte jobba 12 timmar om dagen. utan lön. utan rast.
jag kan inte hoppa över lunchen varje dag för att det inte hinns med eller för att jag inte har råd att käka ute.
jag kan inte stressa hem varje kväll för att försöka hinna få i mig middag innan ögonen slocknar.
det funkar kanske för vissa. men för min del. är det rätt kört.
 
det är kanske rätt logiskt också. om man tänker efter.
man kan inte gå från sängläge och död till dygnetrunt arbete på bara ett par månader.
jag kan det inte iallafall.
 
hade detta varit för ett par år sedan. hade jag älskat det. älskat att inte hinna äta och vila.
men om jag lärt mig något under min resa, så är det just det faktum. att det är detta. som gör att jag går sönder.
och någonstans prioriterar jag nuförtiden. att få leva. och må bra.
 
och jag vågar inte säga något. vågar inte säga stopp. vågar inte säga något om min dåtid.
för jag vet. att då är jag utkastad. då är jag körd. då kommer jag aldrig får göra det där. som jag faktiskt älskar mer än allt annat.
då kommer jag stå där. i det tomma intet igen. och ingenting veta. ingenting kunna.
 
det skär inombords. det gör ont i kroppen. det svider i hjärtat.
 
vad göra man. hur gör man. vad säger man. hur säger man. i'm so freaking lost.
 
© somewhere in this mess. i'm lost.