sorry but it's so fucking fucking fucking stupid. it kills me inside.

 
är så förbannat jävla less på att bara vara ett jävla obejekt. en människa utan värde. utan betydelse.
jag är ingen individ. inte unik. inte levande. på detta jävla fucking psykhem är policyn den att varje patient är precis som pappret säger att man som sjuk skall vara. alla har samma jävla tankar. samma problem. alla fungerar precis på samma sätt. inga undantag eller avvikelser kan förekomma. absolut inte.
det är precis så jag känner. hela jävla tiden. att vistas här, som frisk människa, skulle fungera max en vecka. sen är du ett psykfall. så som man blir behandlad och så som man umgås här, är det ett faktum som är oundvikligt..
 
någon som förstår?
 
nej. jag förstår att ingen förstår. man måste uppleva det själv. trist nog.
det är så jävla svårt att sitta och försöka förklara hur man känner och mår. när personen mitt emot en, som ska vara till för att hjälpa, är stelare än en vägg. tystare än en mus och elakare än en häxa. ärligt talat. jag går sönder. inifrån.
och säg för i helvete inte att det är friviligt. för det är det inte. jag sitter inte på denna avdelning för att jag vill. utan för att jag inte har något annat val. jag har kontrakt på tre veckor till. sen jävlar i helvetet vad jag ska bort härifrån.
 
och nej. jag ska inte återvända till någon jävla sjukdom och dåligt leverne. snarare tvärtom. så ska jag återta livet som jag för var dag som går här förloras.
 
människosynen är så jävla bisarr här. ohuman.
och nej. det är inte den sjuka delen av mig som talar. jag vet att folk tror det. men ärligt talat. kom och testa på hur det är så lär ni märka det själva. totat jävla bisarrt.
 
sorry för mitt förbannat dåliga språk och ordval. men ilskan kokar inombords. jag vill bara spränga ut skiten. skrika genom betong. krossa fönster. agera ut. imorgon inleder jag min femte vecka här. och det enda som har skett under den senaste månaden är att jag lagt på mig ett par kilo, tappat kontakten med omvärlden, rivits sönder inifrån, fått sittsår och liggsår, fått en kropp stelare än stelast, inte sovit mer än ett fåtal timmar per natt, konstat oro och nedstämdhet m.m. m.m.
jag är jävligt tacksam för de extra fettet som jag anammat, men knappast för resten.
jag får inte vara den jag är. jag får inte le. skratta och vara glad. för det är fel. här måste man må dåligt och ha problem. gråta och skrika. har man inte problem så hittar dom på ett åt dig och du förväntas leva efter det.
 
jag trotsar dom dock. ler och är positiv. och det stör dom så förbannat jävla mycket. och jag älskar't. att ironisera och reta personalen. för vissa av dom är så totalt omänskliga att jag inte vet var jag ska ta mig till...
 
nej. usch och fy. jag borde inte skriva mer. men hey. jag hatar denna psykvård och idag suger allt lite extra hårt. två timmar kvar och sen ska jag landa i min egen säng för att äntligen få möjligheten att sova en natt. innan jag åter ska färdas till detta h-vete.
 
ciao.
 

and my secret is...

 
... i'm home...
 
för en liten, liten, stund.
men lyckan. den är stor.
 
my room. my love.

slow. slow. slow.

 
 
sakta sakta. går jag och mitt kropp framåt mot ett bättre leverne. fysiskt. psykiskt tär ensamheten och tystnaden fortfarande lika hårt. men jag har hemlighet. som gör att jag ska stå ut. iallafall till imorgon. fram tills dess ska jag teckna sönder mig själv. eller iallafall nästan. cause that's what keeps me a live just nu....
 
 
© skiss från gårdagen. my new friend a.

me myself and i...

© me by me
 
jepp. idag känner jag för lite egoism. för just nu handlar det mesta om just mig. i mitt liv alltså.
dumt? knäppt? korkat?
nja.. beror faktiskt på hur man ser på saken.
jag älskar att bry mig om allt och alla. hjälpa till och finnas till hands. men nej. ibland. som nu. måste man fan få sätta sig själv först. i främsta rummet liksom.
jag fokuserar på mig själv. och på min kropp. på att jag ska må bra igen. utåt och inåt.
för först då. kan jag hjälpa resten av världen. på ett bra vis.
och trots att ensamheten gnager lite grövre under helgerna. så har jag fått i mig en dos solsken både idag och igår och mina smilband har dragits uppåt lite då och då.
jag kan ju le och vara glad. skojja till det och må bra.
det kan jag ju. och det är ju då jag älskar livet.
så mer av det. please.
nu är det söndagskväll igen. och jag håller tummarna för kommande vecka.
so long.
/p

lättnadens lycka. framtidens hopp. nuets glädje.

Lycka Tacksamhet Glädje Hopp Vilja Mod Styrka Kraft 
 
mitt just nu
så jävla lättad. lycklig och glad. att kroppen min återhämtat sig till den nivån att jag åtminstone får stå på egna ben. och till och med gå. korta korta sträckor. men ändå. nu finns bara livet. framtiden.
fan vilken underbar jävla känsla jag har just nu.
vem fan sitter på en jävla anorexiklinik och gråter glädjetårar över att man gått upp i vikt...
I do.
och det är jag så förbannat stolt över.
 
livet. i will fight the rest for you. and soon. i will be out there. living. smiling. faceing.
 

cry.cry.cry. me. a river.

 
jag vet att man kanske inte borde sätta sig vid datan och skriva just när allt är som tyngst. men samtidigt så är det just då (nu) som jag behöver skriva av mig.
för i stunden så rinner tårarna värre än någonsin. ensamheten svider så förbannat jävla hårt denna morgon. egentligen finns det ingen speciell anledning till detta tillstånd heller. det handlar inte om ångest. det handlar inte om mat. det handlar inte om vikt. det handlar inte om kroppsideal. det handlar inte om sjukdomen i sig.
det handlar om ensamhet. om saknaden av liv. om saknaden av frihet. sällskap. mamma. familjen. sängen. det handlar om tiden. att reparationen inte går i den takt jag hade trott och önskat. att framtidens ljus är långt, långt, borta i detta dagsläge. och frustrationen i att jag inte kan göra mer än det jag gör. jag kan inte skynda på processen mer än vad jag gör. ingen kan. det enda som går att göra. är att acceptera läget. och acceptera situationen. men det är så sjukt jävla svårt. för dagarna i ensamhet och tomhet är så jävla långa och det tär på psyket. jag vill inte vara i den här sitsen. jag vill ju inte. jag känner en sån jävla maktlöshet. att inte kunna göra mer än det jag gör. och att inte bli förstådd. att ingen riktigt förstår hur förjävla fucking ont det gör att minsta sin frihet. att mista sitt hem. att mista sin familj. att tvingas bort. bort från allt som betyder allt. bort från livet. bort från världen.
 
jo. jag vet också att man kan se det från andra ögon. att tiden här behövs. att det är en bråkdel av ditt liv. att jag borde göra något vettigt utav den istället för att klaga och klandra den. jag vet allt det där. och jag kan ofta hålla dessa tankar uppe och de hjälper till stora delar.
 
men ibland. ibland blir det som nu. att tårarna inte kan hållas tillbaka. att ensamheten översköljer mig totalt och allt bara kommer. känslorna. saknaden. allt.
 
jag vet inte hur jag ska göra. för jag kan ju inte göra annat än det jag gör. försök förstå. frustrationen och ilskan. som kan finnas inom mig. försök.
 
men oavsett vad. så vet jag att jag har en person där. men det är också distansen och saknaden till denna människa som gör allt extra svårt.
men jag älskar dig mamma. i really do love you. och jag saknar dig varje sekund.
 

© always....
 
 
 
 

your body is making progress.

 
 
att rehabiliteras tar tid. och det är som sagt inte riktigt min grej.
tiden går mig på nerverna.
men även om det inte går i den takt jag vill och önskar.
så är det en jävla lättnande och glädjande känsla. när läkaren säger.
"att din styrka. och ditt slit. ger resultat"
"din kropp reparerar sig. sakta. men den gör framsteg".
 
det kanske inte är försent. jag kanske kan återfå livet.
men tiden.
hur i helvete står jag ut med den.
?
 
just nu längtar jag efter att få stå på benen. gå på benen.
efter att få sova en natt i min säng.
få vakna i mitt vanliga rum.
få spendera en dag hemma.
med morsan.
just nu längtar jag efter sällskap. och glädje.

jag vill bort från denna miljö, fylld med svärta och ångest. andras tårar. andras skrik. andras tyngd.
jag vill ut. ut i friheten. ut i livet.
hold on. be strong.
jo men visst. men hur fan länge orkar man.
jag är inte mer än en människa.
...
 
© missing someone. missing something.

the small thing is the biggest.

 
så sitter jag här igen. och försöker att förstå vad som händer och vad som sker. i livet. i dagen. i stunden. i nuet. 
men blir knappast klokare eller visare på något vänster. tankar flyger. tankar far. och slutsumman blir alltid densamma. ett jävla virrvarr. kaos. och frustration. 
 
i två veckor har jag nu varit bunden till sängen och till stolen. till mat och till vila. näring och värme. "lugn och ro" 
det har gjort mig mer tacksam över det lilla men också mer ledsen och arg över situationen och livets nu. 
två gånger har jag fått åka med ut i rullstolen och andats frisk luft. två tillfällen som för några veckor sedan inte betydde ett dyft. men som nu gjort att jag orkat mig igenom ännu en vecka. ännu en helg. det är som sagt det lilla som gör det. det värt att stå ut med pinan som vardagen annars innebär. 
 
jag älskar livet. älskar att leva.
men pesten och helvetet som jag måste gå igenom för att nå dit.
gör så jävla ont ibland.
 
speciellt om kvällarna. om helgerna.
speciellt när ensamheten tränger sig på.
tystnaden fortsätter eka.
och mörkret sakta men säkert lägger sig utanför fönstret.
 
just idag. lever jag för mitt hopp om morgondagen. samtidigt som jag redan tagit ut besvikelsen i förskott.
jag lever för stunderna då morsan är här. bredvid. håller min hand. kramar om mig. och säger att allt kan bli bra. allt ska bli bra. för den kärleken. den är evig. den är sann.
 
 

© vi två. all my love. to us.
 
 

let the time be mine.

 
låt mig stå ut.
låt mig klara tiden.
låt mig orka.
 
för jag vill leva.
leva nu.
här och nu.
idag och imorgon. 
för framtiden. 
 
men tiden svider.
tålamod krävs.
det drar mig sönder och samman.
 
ge mig luft.
ge mig hopp.
ge mig kraft.
ge mig styrka.
 
 
hold on. be strong.
i try.
 
© my way. my art.
 
 

a broken soul.

Idag har hela min avdelning förflyttats till ett nytt sjukhus. detta har inneburit totalt med kaos och tårar. oreda och otrygghet. nu har jag dock landat på mitt nya rum, på ett nytt sjukhus, något närmare hemmet.
och på tal om hemmet... så har jag aldrig längtat hem så mycket som jag just nu gör. tårarna bränner bara av tanken på den gula villan. som jag förvisso varit jävligt trött på under många år, men som nu känns som en dröm att få återse. för det tär nåt så förjävligt på mig att vistas här. borta från allt och alla. i min egen ensamhet. i en tystnad som ekar. i vita och kala rum. med en anda som osar av svart ångest.
 
nej. livslusten är knappast på topp i dessa miljöer. men jag försöker ständigt tänka på andra tider. andra stunder. andra saker. det funkar ibland. ibland inte. och vid dessa inte-tillfällen så brister det och jag tar min tillflykt till sängen och filten och tårarna. även om jag vet att det inte hjälper. så är det så jag gör. grinar värre än värst och ber till Gud för att min kropp ska återhämta sig så fort som det bara går så jag får komma hem. hem till min morsa. bror. hund. rum. staffliet. tavlorna. teckningarna och allt annat som får mig att le och skratta. älska och leva.
 
jag har fortfarande otroligt svårt att ta in att min kropp är så skör och skadad. kan inte förstå denna försiktighet och aktsamhet. skörare än tunnaste glas. jag blir så ledsen och faktiskt rädd. jag vill bara få leva. må bra. le. njuta. skratta. nu. inte om en evighet. nu. jag vill sova i min säng. vakna i mitt rum. kunna känna trygghet. glädje. frihet.
 
låt det bli min tur.
snarast.
för jag kan inte stå ut. i all evighet. jag mals sönder. av denna tomhet.
 
....

blackness

 
 
 
svarta besked.
 
 

gör förjävla ont.

sunday night and the black week will soon be over.

så är det ändock söndagskväll igen. trots att veckan som just passerat har varit en av de längsta och psykiskt mest påfrestande veckorna någonsin i mitt tjugiettåriga liv. och förvisso är den inte till ända än, men snart känns det nog okej att släcka ned och tacka för dagen iallafall.
 
tiden går som sagt på. rullar vidare. fast än mycket långsamt. dagarna är långa. långa. långa. men jag vet. som någon sa. att det är långa nu, men en bråkdel av ditt liv och din kommande framtid. och det är ju så jävla rätt. men så svårt att hålla sig till, när ljuset och solen liksom slocknar och allt bara blir dött och svart.
för det blir liksom så stundtals. jag har många ljusa stunder också. det har jag verkligen. men ibland så faller stenblocket över mig och jag mosas sönder och samman av tankar och skit, frustration och irritation.
 
jag ombeds att ta en dag i taget. knappt ens det. en timme i taget. men ändå katasrofiserar jag en längre framtid. jag ser mig själv fastbunden här i sängen och stolen i många evigheter till. jag får för mig att jag aldrig kommer bli fri. bildligt oc bokstavligt talat. för det tar sån jävla tid. och mitt tålamod... ja. det brister i varje jävla liten fog.
och ja. det suger.
 
men. snart är det ny vecka. och då börjar man om. och ser saken och livet med nyare ögon. right?
dessutom kommer tisdagen förhoppningsvis innebära några ljusglimtar. för då flyttar jag. vi. till lite bättre breddgrader.
 
och hey. jag har trots allt lyckats göra precis allt jag "ska" hela veckan. dessutom har jag blivit ett revben helare. se till det positiva. that's something for me....
 
och juste. jag vill säga tack också. för det är så jävla vackert och uppigande när man får sig ett litet pip eller meddelande från er. värmer liksom. inifrån och ut. utifrån och in. makes me smile for a while. och det, det är värt mycket :)
 
 
kärlek.
© jag. älskar. dig.
 

talk to the hand.

 
Det är så jävla svårt att prata med en vägg. eller en hand. eller vad fan man nu kan kalla viss personal här. Det är så jävla svårt att få bli hörd. och ännu desto svårare är det att bli betrodd. visst fan fattar jag om dom varit med förr och inte vill ta till sig av vad jag säger. men när både mor och far sitter vid min sida och vidmerar mina ord. kan man väl för fan öppna upp lite börja tro på åtminstone några ord? men not at all. man är iskall. och påstår att även dom ljuger och far med osanningar. ursäkta ordvalet, men somliga är verkligen riktiga jävla kärringjävlar. och hey. jag vet. jag ska bara tugga och svälja och inte bry mig ett piss om vilka människor dom är och hur förjävligt dom beter sig. men ärligt, jag kanske inte har det ultimata tålamodet och bästa humöret just nu och då infekterar liksom dessa händelser de små såren way too much. kanske ingen som hajjar ett piss, men så är det iallafall. här tror man varken på mig eller mina alibin. man tror inte på min framtid och man tror inte på min dåtid. knappt att de tror på min nutid heller för den delen. och det är så förjävla stört och jobbigt att jag inte har ord till att förklara känslan. nej, jag kan inte sätta ord på några känslor just nu tror jag. för allt är så jävla absurt och sjukt och dumt och knäppt och frustrerande och irriterande.
det är dock en jävla tur att jag har vissa andra utanför denna sfär som kommer med små fina ord då och då. det är dom som hjälper. dom som helar. jag tar en stund i taget. ett andetag i taget. men jag hoppas och drömmer om vissa tider. vissa tider då något kanske, kanske, kan hända mig. fram tills dess lever jag på detta:
 
 
 
 

© from insta'
 
 

when the sun goes down and dark is taking over. you.

 
kvällar.
är.
så.
jävla.
värst.
 
mörket.
härjar.
 
ensamheten.
biter.
 
tystnaden.
är.
ett.
faktum.
 
hur fan står man ut.
tills ljuset når in.
och hoppet åter finns.
ja. hur fan gör man.
 
 
 
 
© me.by.me.old.

det är en bisarr värld. en bisarr sjukvård. en bisarr funktion.

 
 
Man ska inte tänka tillbaka på dåtiden och försöka analysera hur man kunde gjort saker annorlunda.
men ibland har man kanske ändå viss rätt i att vara besviken och arg på hur saker och ting kunnat gå som de gjort.
jag klandrar ingen för att jag sitter här där jag sitter idag. om någon, så är det mig själv jag belastar med den tyngden. men vissa tankar kan jag inte låta bli att tänka...
 
igår skickade läkaren in mina papper till försäkringskassan. för jag kan ju knappast jobba i detta läge.
ändå var läget, rent kroppsligt, detsamma för både en, två och tre månader sedan. och då ansåg min husläkare att jag var fullt kapabel till arbete och att jag absolut inte skulle sjukskrivas... helt absurt och sjukt egentligen, om man ska tänka realistiskt på saken. för hur kan man säga till någon, som enligt alla jävla riktlinjer och bestämelser inom vården, har ett så pass lågt bmi att sängläge är det enda adekvata för att överleva, ska ut och slita på arbetsmarknaden?
jag förstod det inte då, hur bisarrt det låter, men nu går det upp för mig allt mer och mer. hur sjukt det är.
dessutom, har jag gått hos en läkare, i två år, var tredje/fjärde vecka, tagit prover och allmäna kontroller, och alltid fått godkänt, trots att jag aldrig mått kroppsligt bra.
det är först här och nu. som man talar om för mig. hur illa det egentligen är.
hur kan det få vara så?
hur kan det liksom bara gå till så?
 
ena dagen sägs man vara fullt kapabel till arbete och heltidsjobb, och nästa dag ligger man i en säng på sjukhuset och det sägs att det är ett under att man lever än...
 
det är rätt obegripligt.
men lika sant.
 
kanske borde jag sluta klaga på att vården är fel och sjuk. och vara glad för att någon faktiskt hjälper mig idag. kanske jag borde försöka vara mer positiv. även om det svider och skär att leva i denna ensamma tristess....
 
livet är ett mirakel. som jag ska tillbaka till. även om det kommer ta mer tid än vad jag tror att jag orkar med.
 
© smile. for. your. life.

slowly. it. will. kill. my. head. even. if. it. makes. my. body. staying. alive.

sådärja,kanske dags att fatta orden och skriva några rader...
eller så borde jag låta bli.
då jag egentligen mest är fylld av frustration och irritation. rastlöshet och ensamhet.
 
är inne på fjärde dygnet inom sjukhusets väggar och det svider och skär mer än det lindrar och botar.
 
det gör ont att man här inte ser mig som en människa, utan som en kropp, som tyvärr är mycket risig.
men behandlar mig som om jag vore en porslinsdocka. redo att gå i kras när som. vilket är precis motsatsen till vad jag känner mig inåt.
inte ett steg får jag ta. inte en fjäder jag får lyfta.
man tar "det säkra före det osäkra" och är extremt fyrkantiga i sin syn på människan.
jag själv kan inte förklara med ord hur det känns och är.
varje gång jag tar sats och ska försöka redogöra för mitt inre,
så brister det någonstans och det ända som framkommer är en flod av tårar och sporadiska ord som ingen ändå lyssnar till.
det är som att skrika inför döva människor.
komplett onödigt.
totalt absurt.
 
både jag och de som verkligen känner mig vet att jag knappast är på rätt ställe just nu.
för varje stund som går. desto sämre mår mitt huvud.
samtidigt som jag också vet.
att för varje stund som går. desto bättre chanser får min kroppsliga reparation,
 
så situationen är så jävla komplex.
knopp eller kropp?
 
för det tär verkligen att vistas här där jag just nu befinner mig.
det gör ruskigt ont.
en smärta som inte kan förklaras.
åtminstone inte för den som inte lyssnar.
på riktigt. lyssnar.
 
det är ingen fröjd att få allt serverat på ett silverfat och bli omkringkörd i en rullstol.
det är ingen fröjd att vila konstant.
läs vila. för sova kommer inte på frågan.
här kan jag inte sova.
två timmar första natten, och knappast mer efter det.
huvudet dåsar. ögonen är tunga.
men den speciella doften och ljuden som ett sjukhus förmedlar, gör det omöjligt att få sig en blund.
 
jag är frustrerad på mig själv och förjävla arg på samma person.
jag hatar att kropp och knopp inte samverkar.
att jag skapat mig denna långa väg tillbaka och upp.
att jag inte orkar mycket mer.
att tålamodet brister.
 
och på att alla är som väggar.
att ingen öppnar öronen när jag öppnar munnen.
det är ett maktlöst spel. om livet.
där jag står liten och under.
oförmögen att välja.
oförmögen att påverka.

och det gör. som sagt. jävligt ont.
 
om man nu får säga så...
tycka så.
att livet inte är en lek...
att det är rätt hårt.
ibland...
 
 

© the spoooky sickhouse shadow...
 

i know which mars the 5th i choose

 
 
5 mars 2009
 
 
 
 
5 mars 2013
 
 
 
just the contrast. between life. and staying alive.
 
 
 
 

bye for now.

 
så går tiden.
 
jag sitter här.
 
17.24. Söndag. 3 Mars. 2013.
 
om ca 17 timmar är det tänkt att en ny resa ska börja.
 
väskan står på golvet i mitt rum.
 
tom.
 
jag kan inte packa.
 
orkar inte inse just nu.
 
orkar inte tänka.
 
förtränger. glömmer. döljer.
 
kan inte förstå. vill inte förstå.
 
varför jag återigen befinner mig här.
 
det gör så jävla ont.
 
jag är fortfarande tom på ord.
 
men fylld av känslor.
 
nervositet. rädsla. oro. vilja. hat. ilska. you name it. blanda alla jävla obehag och där är mitt tillstånd.
 
jag vet inte hur det kommer bli. det vet ingen.
jag vet ingenting mer än att detta är något som måste göras.
resan måste börja. resan ska ha ett slut.
slutet stavas liv. livet ska bli mitt.
framtiden. framtiden ska bli min.
men först. resan. reparationen. helvetet.
 
jag hoppas jag kommer orka. jag hoppas jag kommer stå ut. jag tror på mig själv. jag vill. och jag hoppas jag vågar.
jag knyter ihop nävarna. biter igen gaddarna. står stark.
men jag vet att jag inte kan vara totalitärt stark. jag kommer behöva visa min svaghet. och inse att det är okej. att jag får tycka det är svårt. utan att det är fel. för svårt. det är det. även om jag inte vill att det ska vara det.
 
hur som haver. tack för alla som visat sig stötta mig.
så, nu loggar jag ut för en stund. och återkommer med mer känslor later on. 
 
....
 
 
 
by me.
 
 
 
 
 
 

det fulla jävla tomrummet.

 
befinner mig i ett tillstånd där saker varken är ut eller in. upp eller ned. höger eller vänster. fram eller tillbaka.
 
allt är ett jävla tomrum.
fyllt med tankar.
tomt på innehåll.
 
så jävla oförklarigt.
det är allt.
men samtidigt ingenting.
det är mycket.
men samtidigt lite.
 
så ologiskt.
så bisarrt.
 
helgen ut. på måndag sägs det nya börja. jag är livrädd. dödligt skraj. allt snurrar. orden saknas.
återkommer när jag funnit dom.
 
så länge. är det instagram som gäller. pillan91 is the name.
 
ciao