the trip. the challenge. the love.

För en vecka sedan tog jag, morsan och brorsan en liten avstickare till Mallorca. Ett break i vardagen och ett såkallat träningsläger för oss alla på olika vis.
Jag är ingen globetrotter, men jag har rest en del. Och nu kanske någon tycker jag är rätt störd, men jag gillar det inte. Jag hatar faktiskt egentligen att resa. Det finns olika anledningar till detta. Dels har jag inte rest en enda gång och kommit hem med bra minnen. Varje resa har mer eller mindre varit pest, pina och katastrof. Dels har jag, sedan födelsen, alltid mått dåligt av att sova och bo borta, eller ibland bara av att vara borta överhuvudtaget. Jag vet inte varför men så har det bara varit och fortsätter att vara. Jag har inte följt med på klassresor eller sovit över hos polare, varje fotbollsbollsläger hade jag någon av päronen med mig och mina år på sjukhus har jag förvisso överlevt, men där grät jag mig till sömns i stort sätt varje natt. Men värst av allt har det nog varit när denna känsla infunnit sig bara av att gå till skolan eller liknande.
Jag kanske är en trygghetsnarkoman, eller något i den stilen. Jag vet inte, men jag har svårt för att "bara gilla läget". När jag är hemma hatar jag det. När jag är borta hatar jag det. Jag vet, jag är störd. Men skit i det nu. Man kan ju inte vara perfekt och bra på alla punkter här i livet. Jag har mina skavanker, och jag jobbar med dom.

Därför blev denna resa ett träningsläger för mig. För att jag måste öva på att vara just borta. Visst, man kanske kan klara sig i livet ändå. Men inte om man som jag egentligen drömmer om att resa världen runt och fotografera hej vilt.
Så fyra dagar på Mallorca, ett ställe jag varit på ett par gånger tidigare, fick bli min utmaning...

Och hur gick det dårå? jo, det gick. Jag hade den där jävla klumpen i magen då och då, eller okej, typ hela tiden, men jag lyckades leva, njuta och slappna av en hel del ändå. Sen är det jävligt marigt att resa som allergiker. Ett jävla pusslande för att hitta något man tål. Men det gick i alla fall. Bortsett från en del kramper och en jävla massa utslag, så hittade vi vägar och lösningar. För saker och ting går faktiskt, om man vill. Och tro mig. Jag vill.

Så summasumarium, fick jag ett par väldigt fina dagar tillsammans med två av de människorna som betyder mest för mig och som jag älskar så sjukt mycket. Dock håller jag mig ändå till klyschan, borta bra, men hemma bäst.

 

Nu ska jag äventyra vidare i livet här hemma. Innan jag hittar på nästa bus. Ciao och tack för allt.

 

 


Kommentarer
Jessica Åsling säger:

Hej, först vill jag säga att jag beundrar dig och din resa som du har gjort. Du är så stark, fin och bra! <3

Och min fråga är, vad är du allergisk mot? Kram!

2013-06-04 | 00:08:47
Bloggadress: http://jessicaasling.blogg.se/
Amanda säger:

Åhh, jag förstår EXAKT vad du menar. Jag hatar att sova borta, man får klumpen i magen bara någon pratar om det. Men jag tror att det var bra att du övade för det har jag gjort och det hjälper ändå lite. Men visst är det jobbigt att man inte gillar att vara hemma när man är hemma men sen när man är iväg så finns det inget bättre än hemma.
och sen vill jag bara säga grattis till din resa från din hemska sjukdom!!

2013-06-16 | 12:02:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback