Svar part I

Vilka bloggar läser du?

-       i ärlighetensnamn så är jag rätt kass på att läsa bloggar, men vissa tillhör dagsrutinen, t.ex. Carolina GynningLina, Kristian Gidlund, Elin


Vilken typ av musik lyssnar du på?

 

-       åh, svår fråga för någon som är så långt ifrån musikalisk man kan komma, jag lyssnar på radio och allt som spelas där. Men jag har några favoritlåtar som slår allt och alla i alla fall. Typ the worlds greates med R.kelly, Tracy Chapman – Fast car, Himlen är oskyldigt blå… och sen har man ju vissa låtar och viss musik som man bara gillar för att de för bra minnen med sig, typ astrologen och millenium… hehe

 

Först måste jag bara säga, you go girl! Helt otroligt vad du lyckats med. Dina bilder är också så sjukt fina. Hur länge har du fotograferat och hur har du lärt dig?

 

-       Tack! Jag började fotografera lite smått år 2008 bara för att jag hade så jävla långtråkigt. Fick inte vara fysiskt aktiv så jag började med stilleben, och sen var jag fast. Jag är autodidakt, så jag har lärt mig genom att pröva mig fram och läsa tidningar och titta på andra fotografer och deras verk.

 

 

Vad har du gjort/gör när du får ångest? Hur gör man för att orka ta sig igenom den?

 

-       Bra fråga, jag brukar tänka på fina minnen. Titta på glada bilder. Teckna. Måla. Fotografera. Jag tar till min kreativitet. Det är det som har räddat mig. När jag började våga vara kreativ så lärde jag mig att hantera ångest. För i det kreativa kan man få ut så jävla mycket skit utan att det liksom påverkar och förstör något. Annars brukar jag tänka på dom människorna som inspirerar mig och som gör mig glad och lycklig.

 

-       Och om man vill något annat i livet, än att vara sjuk, så orkar man sig igenom tuffa tider också. Om man vågar lita på att det faktiskt går över och blir bättre. För det är ju verkligen så. Det kan ta olika lång tid, men life goes on liksom. Analysera din ångest och ställ dig frågan ”varför får jag ångest av det här egentligen”… det kan vara pissjobbigt, men på så vis så kan man försöka jobba med sina problem…

 

Går du på något matschema nu?

 

-hm, sedan jag för första gången fick ett matschema år 2006 har jag ätit så, inte samma livsmedel, men jag håller mig till 6-7 måltider om dagen. Sen vad jag äter varierar. Men jag äter alltid frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Det sitter liksom i ryggmärgen och jag trivs med det J

 

 

Jag har inte hunnit läsa hela bloggen så det kanske står skrivit sedan tidigare, men hur gick det med skolan?

 

-       skolan ja, det är ett kapitel för sig. Jag hoppade av gymnasiet. Jag pallade inte med den skiten. När jag var yngre gillade jag att plugga, men när jag upptäckte min kreativa sida insåg jag att det där med skolbänken inte riktigt var min grej. Dessutom mådde jag rätt dåligt av att gå till skolan. Klump i halsen och längtaefterdöden känslor uppstod varje dag. Så med ett par månader kvar av sista året i gymnasiet sa jag tack och adjö. Dock har jag läst upp allting nu på komvux distans.

 

 

 hur hoppas du att ditt liv ser ut om säg, 10 år?

 

-       om tio år.. då är jag 32…är rätt säker på att jag jobbar med film och teve. Både framför och bakom kameran. Och utöver det så har mitt företag etablerat sig och jag jobbar även som stillbildsfotograf med utsällningar världen över. Om man får drömma.. sedan skulle jag gärna ha någon att dela min tillvaro med..

 

du tar verkligen fantastiska bilder, när uppstod det intresset?

 

-       år 2008, jag hade tidigare varit aktiv i idrottsvärlden och spelat fotboll och tränat mycket. Men så blev jag sjuk och tvungen att sluta med detta. Jag behövde en ny hobby och något att fördriva min tid med. Så jag började bara fotografera en dag. Tänkte att det kunde vara en lugn och bra sysselsättning.. och sen blev jag förälskad i det…och på den vägen är det.

 

 

läser din familj din blogg?

 

-       ingen aning faktiskt, tror morsan kikar in lite då och då…

 

 

du skriver inte särskilt positivt om vården vilket jag absolut förstår men finns det ändå människor (psykologer,läkare,dietister etc.) under vägens gång som betytt något och verkligen kunnat hjälpa på riktigt?

 

-       ärligt talat, nej. Jag har inte stött på någon inom vården som jag känt tilltro till. Inte någon som trott på mig. Inte någon som varit trevlig. Inte någon som verkar ha gillat sitt jobb. Vården är kass. Enligt mig. Jag har tagit hjälp av mig själv och andra betydelsefulla människor, men ingen inom vården.

 

 

Hur frisk anser du dig vara idag?

 

-       ännu en svår fråga, och jag ska återigen vara ärlig, jag kan inte säga att jag är helt frisk. Saken är den att jag tror att sjukdomen alltid kommer finnas där i bakgrunden, men att jag lär mig leva med den på ett friskt sätt. Jag kan knappt minnas hur det är att vara helt fri och frisk. Jag har haft problem sedan jag var nio år med olika psykiska saker så jag har svårt att veta vad frisk innebär. För även om man idag kan anses som frisk, om man aldrig varit sjuk, så kan man ändå vara jävligt petig och daltig med mat och vikt.. men jag trivs med mig själv, med min kropp och med den jag är. Och jag lider inte av mina problem som förr utan njuter av livet varje sekund.

 

 

Vad drömmer du mest om just nu ?

 

-       Vänskap, kärlek, ett kreativt och trivsamt jobb inom film och foto, att flytta och få ställa ut mina bilder.

 

Hur tror du ditt liv ser ut om 5 år?

 

-       jag är en alltiallo multikulti människa som lever på mitt kreativa jag, sysslar med film och foto och njuter av dagen. Om jag ska vara lite önsketänkande. Rent realistiskt… så har jag ingen aning. Livet är oförutsägbart och svänger hejvilt. Önskar att jag är frisk och kry i alla fall.

 

Btw, du verkar vara så härlig! Och en sjukt duktig fotograf :)

 

-       tack fina!

 

 

 


just a walk. with my dearest. my camera.

 
det här är mitt djurgården.
jag och min kamera.
under blå himmel.
svag bris.
och strålande sol.
 
 
 
 
 
 
 
fortsätt fråga, snart ska jag svara. här
 
 

det där med att känna. det där med att leva.

tysta, tomma. tårar.
rinner ned utför min kind.
inom mig spinner känslorna runt.
tankarna. lever fritt.
jag sluter ögonen.
minns. drömmer. önskar.
tackar. njuter.
saknar.
det är obeskrivligt.
det som pågår.
inom mig.
 
lyckan över livet.
saknaden efter det där jag inte har.
längtan efter mer.
bestämdheten av att aldrig ge upp.
hoppet som spirar.
drömmar som växer och växer.
glädjen i att bara vara jag.
sorgen i dåtiden.
 
tysta. tomma. tårar.
som jag ej kan förklara.
tårar. utan känslor.
eller
tårar. med alldeles för mycket känslor.
 
allt är så.
overkligt.
att jag sitter här.
idag.
att jag lever.
andas.
finns.
 
jag fångas av nuet.
försöker förstå.
att det är på riktigt.
att livet.
är här och nu.
även för mig.
 
alla möjligheter.
alla drömmar.
 
var ska jag börja?
 
jag vill allt.
jag vill leva.
 
jag vill vara.
 
just den jag är.
just den jag är.
 
 
 
 
 

fortsätt ställa era frågor HÄR
 

just ask. ask. ask.

okej. let's do this. på senare tid har jag fått en hel del frågor, lite här och var, så nu samlar jag mod till mig och inleder en frågestund här, eller på instagram (pillan91). ask what ever you want. om allt möjligt. och omöjligt.
jag svarar. om jag får någon fråga såklart. haha. that's my fear.
 
 

when i follow my heart and do what i love the most...

 
 
 
 
 
 
 
 
 
© me - pictures by p - www.pernillathelaus.se
 

brake a nail. kill a heart. cut the scars and get an empty summer.

idag har jag brytit fyra naglar. fått ett x antal skärsår med massa rinnande blod. brytit ryggen (iallafall nästan). fastnat i en hiss. blivit utskrattad och fått utskällning. med andra ord. jag har jobbat. mellan 9 och 16 utan paus. jag vet. det är inte okej. jag sa förra måndagen att det var slut mellan mig och mitt sommarkneg. men vi gjorde en deal. jag fickk ett reducerat (enligt dom. inte alls enligt mig) schema. därför ringde klockan även denna måndag, omänskligt tidigt och jag gjorde mig redo för att på nytt känna mig vanlig och pallra mig till jobbet.
jag kom med inställningen "fan va skoj, lets do this, tjäna kosing och bli sysselsatt" och jag gick med inställningen "skjut-mig-jag-pallar-fan-inte-mer-hur-ska-jag-göra-vad-ska-jag-göra-åh-nej-jag-är-usel-fan-i-helvete"
kanske säger det mesta. kanske inte ska gå in på hur jävla piss jobbigt det var. stressad som fan. trött som fan. sliten som fan. skadad som fan. död för fan.
 
så det var bara att paina sig igenom den en timmes långa färden hem och återigen pränta ner ett jävla ursäktande mail till jobbet. men jag måste. om jag vill leva. cause this work. will kill me. one day.
 
så. jag har haft alla känslor på en och samma gång idag. rädd. ledsen. stolt. stark. svag. allt.
 
jag känner mig svag som inte orkar. jag känner mig besviken för att jag inte är så stark. jag känner mig ledsen för att jag verkligen hade velat jobba. jag känner mig rädd för att få ännu mer skäll och hårda ord. jag känner mig stark som faktiskt vågar säga ifrån. som vågar se till mitt eget bästa. som vågar vara ensam i detta. jag känner mig förrvirrad om framtiden. jag känner mig dum som inte kan fullfölja ett kontrakt och löfte. jag känner mig stark i det svaga.
 
jag kan inte förklara bättre. känslorna. som bara yr runt.
 
nu väntar alltså en arg chef. en tom sommar. och en ensam tjej.
 
men va fan. allt löser sig. så länge man får leva. har jag klarat mig hit kan jag fanimig hantera detta också.
 
 
för att göra detta inlägg något mer glatt får ni se en bild från midsommarafton,
ciao.
© egoistjavisst. gladfan.
 
 

the lightest day of the year. or maybe not. or maybe yes.

så var den då här. dagens allra ljusaste dag. dagen då man leendes ska dansa runt en lövad stång, sjunga vackra sånger, äta jordgubbar med grädde, smaska på sill och en nykokt färskpotatis. ta sig en nubbe och tralla löjliga visor. umgås och njuta. sitta ute långt in på natten, få irriterande myggbett och skydda sig för det svenska sommar regnet som alltid infaller just denna dag. dagens ljusaste dag helt enkelt. bildligt som bokstavligt.
 
den så kallade midsommaraftonen är här.
 
själv har jag inte direkt firat någon högtid sedan jag var femton år. då slutade jag med både jul, nyår, födelsedagar, påsk och alla andra traditionella stunder. orkade helt enkelt inte med det.
och idag. är faktiskt inget undantag. även om jag numera orkar, rent fysiskt och psykiskt.
men nej. det blir aldrig detsamma ändå.
 
jag avskyr sill. tål egentligen inte jordgubbar och är nyktersit så varken vinet, snapsen, spriten eller ölen passar sig. men kanske tyngst av allt. jag saknar umgänget. 

dock gråter jag inte längre floder över detta. jag har lärt mig att livet inte hänger på om man har en fest att gå till eller vänner att skåla med. jag ska inte ljuga och säga att jag njuter av ensamheten, nej, jag skulle gärna umgås precis som "alla andra". visst vill jag det. men på något vänster så har jag ändå inte lust att tycka synd om mig själv och grotta ner mig i min ensamhet och lägga all min energi och fokus på detta. för det blir knappast bättre eller lättare utav det. utan jag försöker istället göra något annat av dagen. av stunden. njuta av att faktiskt få uppleva denna dag ännu en gång. att faktiskt finnas. det är lättare sagt än gjort. men det går.
somliga stunder är det en enkel match. andra stunder skär det lite i hjärtat.
men jag övar mig och långsamt blir jag bättre.
carpe diem liksom. en dag når jag nog dit också.
 
så jag spenderar denna halvmolninga kväll tillsammans med min dator, ett vanligt yoghurtkvällsmål och kanske jag lyxar till med en film.
 
det gör inget. att jag inte följer normer och traditioner.
det gör inget. att jag är utanför. en outstander.
det gör inget.
för livet är vackert ändå. för jag får leva ändå. för jag är jag. ändå.
 
 
men jag försökte iallafall. jag gjorde mig fin. jag såg den där lövade stången resas. jag åt potäter. och jag var glad. jag är glad.
 
 
 

my story in a movie.

 
don't look.
if you don't dare.
here is my travel.
from death.
to life.
from dark.
to light.
 
 
 
 
 
 
 
ursäktar kvaliten. i'm not so haj on slideshows.

i have a dream .

jag har en dröm.
jag har förvisso många drömmar.
men vill ni veta en utav dom?
som jag rankar väldigt högt...
 
...jag drömmer om att få ställa ut mina bilder.
bilderna som jag älskar att fotografera.
bilderna som gör mig hel.
bilderna som är jag.
 
jag har en dröm.
som jag ska jobba för.
tills jag dör.
 
<3
 
 
 
© pt - www.pernillathelaus.se
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

confess your mistake. stand up for it. and move on.

"Så typiskt dig", "du är ju störd" "bestäm dig", "kom igen" "åh inte nu igen" "men va fan Pillan" - jag stålsätter mig för dessa kommentarer nu. För jag vet att dom kommer hagla över mig och piska mig i fejjan. Men ärligt talat. Jag föredrar sanningen och den tänker jag också dela med mig av.

För vad är egentligen värt mest, att vara andra till lags och känna sig obesvärlig. Eller att tänka på sin egen hälsa och kanske vara lite mer komplicerad än andra lätta människor.  

Jag valde det sistnämnda.

För vet ni vad. Idag ringde min klocka 05.30. En omänsklig tid. Men egentligen inte så farligt faktiskt. Jag är en morgonmänniska så jag pallar sånt. Men att börja jobba 07.00 och inte få en chans att andas innan kl 12, alltså 5 timmar senare, går inte riktigt lika väl an i mitt liv. Att jobbet dessutom innebär konstat fysisk aktivitet, så som att lyfta 20 kilos tunga påsar upp och ned sjuttiotolv gånger, gör det knappas simplare att hantera. Och hey, dessa fem timmar, är bara första passet. Under en dag kan det bli det dubbla och mer.
 
och med tanke på att jag för fyra månader sedan skulle dö. för tre månader sedan var beordrad sängläge. och för två månader sedan fortfarande satt i rullstol. kanske detta jobb är att ta sig vatten, eller snarare en tsunami, över huvudet.
 
Ja, jag vet. jag kanske borde tänkt efter före. och varit lite mer klok. men jag kunde faktiskt inte veta. veta att det jobb jag sett fram emot nu i ett halvår, skulle innebärar dessa extrema kroppsliga påfrestningar.
 
jag vet inte hur länge jag önskat att få jobba som vanligt folk. och nu när jag äntligen lyckats få ett jobb. så måste jag, med mitt alterego och hälsa i baktankarna, ändå säga tack och hej.
 
Jag hade tänkt skämmas, deppa ihop och begrava mig hemma och inte berätta för er läsare om detta. Just för att det känns så fel. Som om att "jag aldrig kan vara nöjd och glad för det jag får". men nej. en sekunde efter denna tanke ställde jag om. Jag kanske är en besvärlig person, krånglig, dum och allt det där. Men jag tar detta beslut, om att inte fortsätta, för att jag vet att det kommer skada min kropp som jag precis lyckats laga och reparera. Som jag precis har fått liv i. Jag vill inte riskera. förstöra och rasera detta.
 
Jag är stark och orkar mycket. Men inte allt. Inte detta.
 
Jag är givetvis rädd för att ingen nu kommer vilja eller våga arbeta med mig mer. För att de tror att jag inte ska palla med. Men jag kan ju bara upplysa om att så inte är fallet. Jag är som sagt stark och tålig. men till vissa gränser. Jag måste ha tillgång till mat och få chansen att käka minst var tredje timme. Detta arbete som jag var på idag, innebär noll tid/chans till detta.
 
Så. Vad ni än nu anser om detta. Så är det mitt val och beslut. Och jag får bara ta och kavla upp armarna igen och leva vidare och fortsätta söka efter mitt kall här i livet.
 
 
tack och adjö..
 
© like my tatoo says...be true to yourself.
 
 
 

tomorrow. the start of something new.

så var det söndag igen. egentligen har jag haft rätt dålig koll på dagarna på sistone. helg som vardag liksom. de har flytit ihop och mest bara varit vad de varit. men idag har jag stenkoll. för imorgon är det måndag. måndagen då jag ska börja jobba. knega. på riktigt. inte med mitt eget. inte med något kreativt. inte med foto. film eller konst. nej. imorgon börjar mitt sommarjobb. och det känns jävligt skumt.
jag har inte jobbat så "på riktigt" sen jag vet inte när. men imorgon klockan 07.00 drar det igång. hujedamig säger jag bara. men det är en blandad kompott av känslor. för det finns en viss glädje i att jag äntligen ska få göra något vanligt. att jag ska få lära mig lite om ett verkligt liv igen. samtidigt som jag är lite skakis och nervös. hur gör man egentligen när man jobbar? så känns det faktiskt. att jag kanske inte riktigt kommer hänga med i svängarna. men va fan. jag får testa och göra så gott jag kan. så får det duga helt enkelt. en annan femma är ju att jag faktiskt äntligen kommer få lite stålar. jag har levt på mina föräldrar så länge nu att det känns mer än dags att kunna bli lite mer självförsörjande. inte för att jag skäms eller känner mig bortskämd, nej, det har faktiskt funnit goda anledningar till min icke existerande inkomst. men hey. jag är 22 år. och jag känner att lite egen kosing skulle sitta fint nu.
jag måste ju fan köpa en ny garderob. från topp till tå. och helt ärligt. just nu är det så jävla skönt att växa ur kläder. känna att man går mot ett annat liv. öppnar en ny värld liksom. the world of fashion. jag kan inget om mode och vet noll om trender. men va fan. det löser sig det med. my style is my style. men känslan av att faktiskt kunna och våga ha det jag egentligen vill och känner för.. den känslan är jävligt ball.
 
idag hittade jag dessa brallor. ett par gamla baggyjeans jag köpte på en resa i usa. long time ago. men dom har liksom fått en ny passform á la slim fit och jag tror jag tycker det är rätt schysst de med...
 
 
 
 

back where everything once started. and the future is there.

idag tog jag tunnelbana till station Telefonplan. något jag inte gjort sedan en dag i mars år 2009. att jag minns detta är för att den dagen var väldigt speciell. där och då blev det klart att jag skulle få en dröm uppfylld. att jag skulle få träffa en viss människa.
idag. 15 juni 2013. klev jag alltså av där igen. för att möta upp just den människan. en person som har en speciell plats i mitt hjärta och en väldigt speciell betydelse i mitt liv.
 
tillsammans gick vi på emma svenssons utställning om kristian gidlund. en vacker. känslosam och tragisk utställning. den väcker mycket tankar och än mer känslor. man kan inte beskriva med ord. man måste se själv. känna själv.
 
efteråt hade jag en trevlig dag i fint sällskap. och jag kände återigen hur fantastiskt livet är. hur stolt och glad jag är över att ha tagit mig hit. hur möjligheterna bara travar upp sig och hur ljus ens framtid faktiskt kan vara.
 
jag är fylld med hopp. längtan och frid. jag tror på mig själv och på livet igen. och det är så jävla magiskt. vackert. obeskrivligt.
 
tack för en superb dag, fina carolina.
 
 

live the life you've got. and do the best. of it.

känslor är så jävla jobbiga ibland. jag är så jävla lycklig över att jag lever. så jävla lycklig över att vara här på jorden. så jävla lycklig över att jag är den jag är. jag ler. överdrivet stort och brett. njuter. samtidigt som jag bölar sönder. för det faktum att det finns andra som inte lever. för dom där en obotlig sjukdom bitit sig fast.
ja. jag tänker just nu på kristian gidlund. som fotografen emma svensson har följt och just nu har en utställning om. jag kan inte rå för det, men jag känner så jävla starkt för detta. just nu. det är som att det är så jävla orättvist. samtidigt som jag är så jävla tacksam över att jag valde att inte frivillig avsluta mitt liv. att jag valde att försöka ta till vara på gåvan som livet faktiskt är. jag fick igår beskedet om att min lever äntligen ser ut att må bra. för två månader sedan höll den på att kollapsa. men jag räddade den. jag räddade mig själv. från det som vissa inte kan rädda. hur hårt de än strider. just nu kan jag inte förstå hur jag kunde vilja försvinna. inte leva det liv. som jag fått chansen till att leva. det är så jävla komplext allting. tacksam. men ledsen. lycklig men sörjande. lättad men betyngd.
 
jag vet fan inte vad jag ska skriva mer. tårarna bränner så jävla hårt just nu. av blandade käsnlor och skäl. jag ska inte fokusera mer på hur jag kunde låta mitt liv gå till spillo så som jag gjort. utan se till att leva den tid som är kvar. på riktigt. leva för att jag kan. leva för att det är underbart. leva för att det är vackert. leva för att. leva. jag älskar varje sekund. varje dag. oavsett. även om jag har tider då allt känns piss. så älskar jag i grund och botten. livet.
 
fan. nu ska jag lipa lite till i min ensamhet innan jag tar tag i annat och bränner upp min dåtid.
 
tack för allt. ciao
 
 
 
den här förändringen, har jag gjort. för att jag vill. leva.
 
 

just be. who you are. and like. what you like.

även om jag älskar livet och är glad över mycket, så finns det fortfarande vissa saker som gör mig riktigt ledsen och arg. inuti liksom. sånt som gör ont. på riktigt.
just nu handlar det om att man t.ex. får ha justin bieber som gud. eller one direction som livsledare. man får älska beyonce och dreggla efter brad pritt. men man får inte inpsirerars och motiveras av svenska så kallade b-kändisar eller vad folk nu kallar det. nej. för råkar man, som till exempel jag, tycka att en svensk musiker från program som t.ex. idol, är riktigt bra. så ska man få höra ord som tönt och nörd eller kommentarer som "du är ju pinsam", "hur fan kan du gilla den bögen", etc.etc...
eller det faktum att jag "dum" som ser upp till någon som t.ex. carolina gynning. att hon ger mig inspiration och motivation, att det tydligen är löjligt och fel.
Förstår inte riktigt varför. eller förstår faktiskt inte alls varför.
vad är felet med att finna någon, på lite verklig nivå, och på ett geografisk lagom avstånd, som gör en glad, lycklig och stark. seriöst, om jag har har några som hjälper mig fram genom att vara dom de är. så är väl det fan bara positivt.
jag är bara så trött på att man inte accepterar detta. att man ständigt ska vara "konstig" och "fel". jag bryr mig iochförsig inte på det sättet att jag tar åt mig längre. men jag tycker det är synd att man inte kan få vara som man är och tycka och känna som man gör, utan att någon ständigt måste lägga energi på att vilja såra en.
 
så vad fan ville jag med detta egentligen? kanske inte så mycket. kände bara för att skriva av mig lite. och kanske uppmana alla som kommer med dessa syrliga kommentarer att kanske hålla käften lite och typ sluta bry sig om andras tycke och smak. och kanske uppmana alla som kanske känner igen sig, om det nu finns någon. att stå emot. och inte låta sig tryckas ned. för hey för fan. be who you are and be proud.
 
jag fortsätter ha mina såkallade "idoler". oavsett. men det hade underlättat en aning. om jag slapp vissa pikar.
 
äh. enough said. tack och adjö.
 
©
 

iam stronger than you.

© me by me
 
never stop believing. never stop dreaming. never stop be who i am.
 
och ni som kommer med sylvassa kommentarer och hånande ord. please. give it al up. det är bara onödigt energislösande. för jag kommer aldrig falla för dessa. cause i am stronger than that.
 
 
tack och hej.
 

be true to yourself. and to the rest of the world.

någon frågar om min lycka och livsglädje verkligen är sann. någon frågar om jag aldrig mår dåligt nu förtiden. någon frågar om jag bara gått vidare och glömt dåtiden. eller hur allting egentligen är.
och nu ska jag svara. öppet. ärligt. på riktigt.
 
först och främst. ja min livsglädje och lycka är sann. jag har fått kämpa med denna trovärdighet i en oändlighet. och på senare tid kommit fram till att jag inte orkar kriga för att få folk att förstå. de som inte tror på mina ord eller ser i mina ögon eller förstår mina bilder, de får helt enkelt tvivla så mycket de vill. huvudsaken är att jag själv vet och känner. och till slut tror jag nog att de som har någorlunda vett i skallen, accepterar min förändring och vågar lita på mig och mina känslor. givetvis är det roligare om folk vågar spänna av lite och se mig för den jag är idag och känna min glädje. men om så inte är fallet, så sturntar jag numera i dessa människor. slutordat om detta nu. 
 
och på frågan om jag aldrig mår dåligt längre... jag är människa. klart som fan att jag mår dåligt ibland. klart jag inte varje dag, tjugifyrasju, är lyriskt lycklig och livseuforisk. nej herre min gud. jag dippar ibland jag med. men det är en stor skillnad från förr. det finns en spärr inom mig som gör att jag numera kan hantera dessa svarta stunder på ett helt annat sätt än förr. jag kan se på mörkret med andra ögon och inte direkt tänka att "hej, nu är saker skit nu går jag och dör för jag pallar inte detta"
 
jag jobbar med vissa svåra tankar varje dag. helt ärligt. jag tycker att ensamheten och tomheten är jävligt tuff och svår. det är knappast en dans på röda rosor att inte riktigt ha någon eller någonting. men samma sak här, jag väljer att jobba med tankarna på ett alternativt sätt. jag ser inte bara svärtan i det hela. utan försöker framkalla ljusets små glimtar. och försöker acceptera läget. det går ofta bra, men ibland lipar jag fortfarande över detta. men som sagt, det är fan mänskligt att må lite skit ibland. huvudsaken är ju hur man hanterar det och vad man tar ut det på och inte. ibland tar jag till gråten, lägger mig under täcket. grinar och tycker synd om mig själv. sen tar jag mig i kragen och tänker på annat och så är det över för stunden.
försöker liksom komma ihåg att tänka på det jag har och inte på det jag inte har. för sån är jag. jag vet att jag har jävligt mycket. men fokuserar rätt ofta på allt jag saknar. stupid cupid. men den vanan har liksom inte riktigt arbetats bort än.
 
dåtiden finns med mig varje dag, det gör den absolut. man kan ju inte bli av med den. men, jag säger som min bästa hjälte - make peace with your past so it won't screw up the future.
 

© happy me
 
 

90 dagar senare... don't read or look if you don't dare.

min dator är full. överfull. jag kan knappt starta den. en anledning - jag har miljoner bilder. därför satte jag mig nu, i detta strålande väder, inomhus med datan i knäet, för att rensa upp.
 
och när jag går igenom mina bilder kan jag inte låta bli att lipa. tysta tårar. det gör ont inom mig. samtidigt som en viss stolthet rinner igenom mina ådror. bilder säger mer än orden kan klargöra. bilder visar mer känslor än någonting annat. och det är så obeskrivligt. allting.
nu är det precis tre månader sedan jag lades in på sjukhus. och de ca 90 dagarna som passerat, har varit dom värsta, men också dom bästa, i hela mitt liv. i alla fall nästan. (jag har en eller två dagar in the past som står sig allra högst i rankingen) men i runda slängar, så har de varit så.
 
jag studerar mina bilder som är ett par månader gamla, inte så noga, för jag pallar inte se. men ändå fastnar blicken ibland och allt liksom fryser till nån jävla sort is inom mig. jag kan inte förstå. att det är jag. jag kan inte förstå. jag vill nog inte förstå. inte inse.
 
jag bläddrar vidare.
dag för dag.
och skillnaden är så markant. så jävla stark.
och det här jag kan känna stolthet. lycka. glädje. kärlek.
 
jag funderade grovt på döden förr. jag trodde aldrig jag skulle orka med resan upp och tillbaka. även om jag ville. jag har aldrig sett så jävla mycket svärta och mörker. som då.
 
men på något sätt. sitter jag nu här. ändå.
och är så jävla glad över. att jag inte lämnade jorden och livet. där och då.
att jag släppte taget. om det där obeskrivliga monstret.
att jag stod ut. att jag står ut.
 
varje dag är det någon som frågar mig, hur jag orkat. hur jag pallar. hur jag står ut.
jag tycker det är mer relavant att fråga hur jag orkade leva då. hur jag orkade stå ut då. hur jag pallade då. då när allt var svart.
 
livet. när man lever. är inte så jävla farligt. det är inte så jävla jobbigt. och resan dit. är inte heller så jävla farlig. eller jobbig. om man vågar tro på det. på att målet inte behöver innebära pest och pina. 
life is what it is. och det är så jävla vackert. 
 
 
egentligen är jag emot att visa bilder från dåtiden. men, det fins inga regler utan undantag. och det stärker mig varje gång jag ser denna skillnad. det gör mig så glad. stolt. lycklig.
 
 
vs
 
 
och jag hade aldrig gjort denna resa. om det inte var för vissa människor här i världen. somliga vet om deras betydelse, andra inte. somliga förstår varför de betyder så mycket. andra kanske inte gör det. för mig, spelar det ingen roll. ni har inspirerat. ni har motiverat. ni har bara varit dom ni är.
jag är evigt tacksam - mor, far, bröder, carolina, johannes, och en del andra...
 

ville bara säga det. för det kändes bara så. tack & hej.
 
 
 
 

på en ö i havet.

 
 
© pt
 
 

den där inställningen. it's all about it. and i've got it.

© me by me
 
en gång i tiden låg jag på soffan och glodde på top model och drömde mig naivt bort. tänkte att jag kanske, kanske också kunde få bli modell en vacker dag. nu är den drömmen borta. gömd och begraven. för idag har jag hittat en mycket bättre lösning än att slita döden ur mig för en bransch där allt är på låtsas och skeletten härjar. idag, är jag min egen modell. jag är helt enkelt modell för mig själv som fotograf. en jävligt bra kombo det där. jag bestämmer. över allt. perfekt.
det går ju liksom att få till drömmarna. om man bara vill. och är lite öppen för alternativa lösningar.
 
samma sak med jobb. om ingen vill ha mig som anställd, eller assistent eller praktikant eller vad fan som helst. så får jag väl jobba för mig själv. åt mig själv. jag får väl skapa alla de där filmerna jag drömmer om att göra. jag får väl ta alla de där bilderna jag drömmer om att få ta. jag får väl skriva alla böcker och tidingar som jag drömmer om att få skriva. själv. och så en vacker dag kanske det blir min tur. en vacker dag kanske jag är behövd någonstans. men jag har bestämt mig för att inte hänga läpp över att jag inte är där än. utan ta mig i den där förbannade kragen och göra't.
don't dream your dreams. live your dreams.
 
och samma sak gäller även sällskapsbristen och att min umgängeskrets är minimal, om den ens existerar. jag får väl umgås med mig själv så länge. och med mina små materiella goingar. jag menar, en kamera kan väl också funka som bästis. eller penslarna, pennan, blocket och datan lika så. tills den dagen då någon upptäcker att jag är rätt bra som vän också. jag är inte bara ett föredetta psykiskt nervsammanbrott. nej. jag är faktiskt människa också. trevlig. glad. omtänksam. och allt det där. faktiskt. tro't eller ej.
 
så. det handlar jävligt mycket om inställning här i livet.
det har jag lärt mig nu.
och det är en av de viktigaste lärdomarna jag har.
så med dessa, kanske smått pretantiösa ord, säger jag tack och hej för idag.
ciao

smileface

© me by me
 
 
 
glädje. är ordet. bilden. är känslan. alltet.

the trip. the challenge. the love.

För en vecka sedan tog jag, morsan och brorsan en liten avstickare till Mallorca. Ett break i vardagen och ett såkallat träningsläger för oss alla på olika vis.
Jag är ingen globetrotter, men jag har rest en del. Och nu kanske någon tycker jag är rätt störd, men jag gillar det inte. Jag hatar faktiskt egentligen att resa. Det finns olika anledningar till detta. Dels har jag inte rest en enda gång och kommit hem med bra minnen. Varje resa har mer eller mindre varit pest, pina och katastrof. Dels har jag, sedan födelsen, alltid mått dåligt av att sova och bo borta, eller ibland bara av att vara borta överhuvudtaget. Jag vet inte varför men så har det bara varit och fortsätter att vara. Jag har inte följt med på klassresor eller sovit över hos polare, varje fotbollsbollsläger hade jag någon av päronen med mig och mina år på sjukhus har jag förvisso överlevt, men där grät jag mig till sömns i stort sätt varje natt. Men värst av allt har det nog varit när denna känsla infunnit sig bara av att gå till skolan eller liknande.
Jag kanske är en trygghetsnarkoman, eller något i den stilen. Jag vet inte, men jag har svårt för att "bara gilla läget". När jag är hemma hatar jag det. När jag är borta hatar jag det. Jag vet, jag är störd. Men skit i det nu. Man kan ju inte vara perfekt och bra på alla punkter här i livet. Jag har mina skavanker, och jag jobbar med dom.

Därför blev denna resa ett träningsläger för mig. För att jag måste öva på att vara just borta. Visst, man kanske kan klara sig i livet ändå. Men inte om man som jag egentligen drömmer om att resa världen runt och fotografera hej vilt.
Så fyra dagar på Mallorca, ett ställe jag varit på ett par gånger tidigare, fick bli min utmaning...

Och hur gick det dårå? jo, det gick. Jag hade den där jävla klumpen i magen då och då, eller okej, typ hela tiden, men jag lyckades leva, njuta och slappna av en hel del ändå. Sen är det jävligt marigt att resa som allergiker. Ett jävla pusslande för att hitta något man tål. Men det gick i alla fall. Bortsett från en del kramper och en jävla massa utslag, så hittade vi vägar och lösningar. För saker och ting går faktiskt, om man vill. Och tro mig. Jag vill.

Så summasumarium, fick jag ett par väldigt fina dagar tillsammans med två av de människorna som betyder mest för mig och som jag älskar så sjukt mycket. Dock håller jag mig ändå till klyschan, borta bra, men hemma bäst.

 

Nu ska jag äventyra vidare i livet här hemma. Innan jag hittar på nästa bus. Ciao och tack för allt.

 

 


somewhere by the ocean

© by me
 
skriver mer en annan dag. trött i huvudet just nu. men en bild från min lilla tripp till medelhavet kan jag ju bjuda på.
 
ciao so long.