det finns inget jävla fucking serverande silverfat.

Nej, det gör faktiskt inte det. Åtminstone inte i min värld. I mitt liv.

 

Ingen kommer någonsin ge mig mina drömmar. Trolla fram dom till verklighet. Vill man något. Så är det blod, svett och tårar som gäller. Det är bara så. Och vill man något tillräckligt mycket. Så står man ut med detta.

 

Varje måndags kväll denna sommar packar jag min väska. Kameran, objektiven, minneskort, vattenflaska, matsäck och lite extra kläder. Överfylld och alldeles för tung blir den. För tung för min skadade rygg. För tung för någon som inte har en endaste muskel. Men det får vara så. Jag skyller mig själv och biter i det sura äpplet. Min rygg får bränna och smärta hur mycket den vill. Det spelar ingen roll.

 

På tisdagsmorgonen går jag upp i ottan. Tar min väska och beger mig av. In till staden. In till platsen som jag kommer bli sittande på, hela dagen.

 

Det börjar med att jag, precis som alla andra, står i en lång kö. Folk har filtar, picknick korgar och ett glatt umgänge med sig. Jag. Jag har min väska. Och ingenting annat. För en stund kan jag inte låta bli att avundas dessa människor. Som har varandra. Men återgår snabbt till mig själv. På mina drömmar. På mitt mål.

 

Spärrarna öppnas. Och folket rusar in. Alla ska ha den bästa platsen. Jag försöker också pinna på. Men jag har ingen som helst kondition. Så det går sakta. Väl framme har jag blodsmak i munnen. Trots att jag tog rulltrappan. Men återigen. Jag skyller mig själv.

 

Jag lyckas få en helt okej plats. Trots att jag inte haft farten i benen.

 

Jag placerar mina saker ytterst på en bänk.

 

Och där. Där ska jag förbli. Resten av dagen.

 

Ensam. Mitt i folkvimlet. I glädjen. I sången.

 

Fast jag är inte ensam. Jag har min vän. Min allra bästa vän. Min kamera. Fastlimmad i handen. I ett stenhårt grepp. Jag släpper den aldrig.

 

Jag skådar publiken. Den tidiga morgonsamlingen är stor. Familjer, vänner, nära och kära. Tillsammans fördriver de den långa väntan.

Jag. Jag har min kamera.

 

Jag lyckas se en annan ensam själ. En enda. En utvecklingssjuk gubbe, med käpp och en mobiltelefon från tidernas begynnelse.

Han. Han och jag.

Jag kan inte låta bli att små le samtidigt som tårarna egentligen bränner innanför ögonlocken.

Är det så här det kommer bli? För mig..

 

Tiden tickar på. Min kamera går varm. Trots att jag saknar det där som alla andra verkar ha. Så rinner lyckan igenom mig. Jag gör ju det. Jag verkligen älskar. Jag gör det. För att uppnå min dröm. För en dag. Få leva. Just den. Drömmen.

Det bli paus för lunch. Jag kan varken gå ifrån för att äta. Eller använda damrummet. För jag har ingen, som kan passa min plats.

Det är rätt kyligt. Förbannar mig själv för att jag aldrig kan klä mig efter väder. Det borde man lärt sig vid 22 år ålder. Men nej. Inte jag.

 

På något sätt går tiden. För den gör ju det. När man har roligt. Trots att man kanske inte alltid har just det. För när tröttheten kommer och ryggen värker och kylan biter, så är det faktiskt rätt krasst. Men skam den som ger sig.

Jag ger mig aldrig.

För jag vet. Att en dag. Kommer min dröm. Bli sann.

Om jag aldrig.

Aldrig.

Ger upp.

 

 

Ensam. kall. Sjuk. Förstörd. Det gör inget. För någonstans rinner en varm stråle blod i mina ådror. Och Någonstans bakom mitt spända ansikte. Finns ett leende. Finns ett hopp. Finns en dröm.

 

Man får bara kämpa lite extra. Lite mer. Lite hårdare.

Om man verkligen vill.

Leva sin dröm.

 

Det är så jag jobbar.

Så jag är.

Så jag alltid.

Kommer vara.

 

Stark. Ensam. Säker.

 

För ingenting. Kommer serveras. På det där förbannade. Silverfatet.

 

 

 

 

 
 
jag gör det för min dröm. min dröm om framtiden. som jag vill ha. tillsammans med min kamera. tillsammans med mina bilder. min fotografi.

Kommentarer
Jennie säger:

Jag vill bara komma och sitta med dig och passa din plats om det behövs. För du är så himla cool!

2013-07-04 | 12:12:36
Bloggadress: http://jenniedorotea.blogg.se
envadur säger:

jag var på allsången i tisdags. på vägen hem kikade jag på din instagram och blogg för jag hoppades det skulle dyka upp någon bild. jag visade bilden på oskar för mamma, var tvungen för den var så fin. hon sa att hon hade sett en blond tjej med ett stort objektiv framme vid scenen. jag var tvungen att visa några fler av dina fantastiska bilder också, och hon tyckte de var otroligt fina. och det tycker jag med. verkligen. ta åt dig! åh du är så himla bra

2013-07-04 | 14:11:18
Bloggadress: http://envadur.blogg.se
Ellinor säger:

<3

2013-07-04 | 15:33:57
Bloggadress: http://fuckartletsdance.blogg.se
Klara säger:

Med dina bilder kan du gå långt!

2013-07-04 | 16:55:25
Linnea säger:

Du är så fantastisk!! Kämpar själv med att bli frisk..

2013-07-04 | 23:16:12
Bloggadress: http://Http://abelssons.blogg.se
sandra säger:

Du vet verkligen hur man motiverar folk!
Stor kram på dig, du är underbar :D.

2013-07-05 | 09:19:08
Bloggadress: http://sansan.blogg.se
envadur säger:

det ska jag absolut göra! :) jag såg dig dock inte i tisdags, jag jobbade så mamma hade passat en plats och jag kom dit ganska sent. men jag ska hålla utkik om det blir en nästa gång! :)

2013-07-05 | 11:19:16
Bloggadress: http://envadur.blogg.se
Anonym säger:

Jag förstår för bra dendär känslan av ensamhet. Den kan göra en stark och självsäker men likväl raka motsatsen. Det kan skapa både hopp och förtvivlan, beroende på hur man väljer att se det för stunden. Jag hamnar ofta i obalans, faller gärna ner i gropen av förtvivlan, men har alltid hoppet i bakhuvudet. Vet att om jag väntar blir det bra. Till slut. samtidigt tar det tid att vänta och det är plågsamt när man ibland bara skulle vilja ha någon person vid sin sida som man kan ge till och få tillbaka vänskap av.

2013-07-07 | 23:56:17
Anonym säger:

Jag blir verkligen berörd av det du skriver. Jag hade hemskt gärna vilja följa dig på en allsångsdag och fotografera med dig.

Jag gjorde samma sak som du en gång. Åkte ensam till allsången. Den dagen träffade jag en tjej som var där av samma anledning som jag. Då bodde vi 100 mil från varandra, visade det sig. Idag bor vi i samma stad och är bästa vänner.

2013-07-10 | 12:57:44
Emilia. säger:

Åh, jag skulle jättegärna komma fram och krama dig! Du verkar vara en jätterar tös (det jag läst om dig i alla fall). Så länge du är dig själv och vågar träffa nytt folk så kommer det gå bra. Tro mig, jag har gått igenom detta själv!

2013-07-15 | 17:48:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback