abstract, yes i am.

jag älskar det abstrakta. kanske för att jag själv ibland känner mig så. abstrakt. kanske för att det ger plats för kreativitet. kanske för att det är kravlöst. kanske för att det är fritt. kanske för att det bara är.
jag känner mig ibland lite udda. som gillar sånt. egentligen tror jag visserligen också att det finns fler. som jag. men inte där jag kommer ifrån. inte i min bekantskapskrets. där är liksom inte konst, så populärt. så jag har svårt att känna att jag passar in. i mängden. att någon förstår mig. inbillar mig att alla tänker att jag är störd, som spenderar min tid med att skapa onämbara och oförklarliga alster. men egentligen. varför ska man passa in, varför måste någon förstå? om jag älskar något, som kanske gör att jag hamnar lite outside, så vafan, då äre värt det. värt det. värt det. det abstraka, behöver ju inte förstås. det abstrakta bara är. precis som jag. bara är.
 
ibland önskar jag att jag hade någon att skapa tillsammans med. någon likasinnad. ibland önskar jag ändå att någon kunde förstå. eller acceptera. min väg. mitt val. mitt liv.
 
fast i slutändan. så klarar jag mig ändå.
det gör jag alltid.
 
den som överlever döden.
överlever allt.
 
här är mina senaste, abstrakta foton...
 
 
©abstract art photography, by me.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback