live with your dreams... i know i write to much.

sluta dröm - och lev i nuet. i verkligheten. 
 

vet ni. att detta är något jag är så förbannat jävla trött på att höra.
visst. leva i nuet och carpe diem och allt det där. kanske finns nåt coolt och ballt i det också. men jag är inte den typen. jag lever för och med mina drömmar. och det gör ont när någon sätter käppar i hjulet för en och totalt krossar det jag så hårt kämpat för.
visst. jag når vissa mål och visioner. som igår. så varför inte vara nöjd och glad?
för jag funkar inte så.
mycket vill ha mer.
skulle jag nöja mig, så skulle jag tycka att livet blev allt för platt. just för att jag lever för mina drömmar.
någon shrink skulle säker säga att detta är nåt sjukt och fel och allt sånt. men det skiter jag också i. för så länge jag hittat ett sätt att leva friskt så spelar det ingen roll vad psykologvärlden säger.
återigen. jag kommer aldrig vara perfekt.
 
men oavsett hur många mål jag når och lyckan över det. så svider och skär besvikelsen och olyckan i sveket och missarna. i det utopiska och onåbara. eller inte onåbara. för jag tror på att allt är möjligt.
men jag har svårt att släppa det. när jag inte lyckas. samtidigt som jag vet. att man måste misslyckas ett par miljoner gånger. innan man faktiskt kan lyckas.
 
jag vet inte vad jag vill ha fram med inlägg som dessa. kanske bara få ur mig lite av det som kokar under min yta. kanske bara reflektera lite med mig själv.
är det fel att inte vara nöjd med det man har. det finns ju som sagt svältande ungar i afrika och cancersjuka som snart ska dö.
eller är det okej att vilja någonting mer. att sträva framåt. leva vidare. för att ständigt försöka nå det man verkligen vill. kanske man kan vara nöjd, men ändå inte nöjd i det stora hela.
ibland tror jag att jag försöker leva ikapp alla mina döda år. försöker göra allt det jag velat göra. men inte kunnat eller orkat eller då insett att jag ville.
och finns det egentligen något rätt och fel i frågan.
får man vilja leva så jävla mycket som jag vill?
får man tycka om så mycket som jag gör?
får man ha så många drömmar och mål som jag har?
 
ja. jag tycker det. för min del funkar det. men ändå ställer jag frågan. så kanske finns där ett tvivel. jag vet inte. jag är inte klok. jag tänker. för mycket.
 
© live with your dreams.
 

if you never give up...

det må hända vara den första regninga tisdagen denna sommar. det må hända ha varit de sämsta fotoförhållandena. det måhända bara ha varit genrep. men. jag är så jävla lycklig ändå. så glad att jag med egen kraft och egen styrka tog mig hit. till idag. att jag inte är rädd för att våga lyckas. att jag inte är rädd för att försöka. att jag inte är rädd för att misslyckas. att jag inte är feg och håller tillbaka. att jag är rätt fram och följer mitt hjärta. att jag krigar för mina drömmar och vågar hoppas och tro. vågar hålla ut. vågar våga.
det är ingen som kommit och knackat på min dörr med biljetten till mina drömmar i handen och bara erbjudit mig den sådär över ett handslag.
nej. jag har själv stått ut med slitet. jag har kontaktat. jag har legat på. jag har visat mig stark. jag har visat min vilja. jag har inte gett upp även när jag egentligen bara velat slänga mig på sängen och gråta floder. jag har inte vikt ett finger eller haft någon ängel som gjort grovjobbet. nej. jag har från första början varit ensam. ensam och självständig.
men jag har gjort det. och ibland får man faktiskt belöning för mödan.
idag slapp jag köa. jag hade min plats. reserverad.
kanske en droppe i vattnet för många. men för mig. betyder det mycket. mer än du kan ana. grejen att jag också kan. lyckas. ibland.
att ingenting. är omöjligt.
 
ville bara säga det. hold on. stay strong. your time will come. my wisdom..
 
tack måns. tack pr & beyond. tack hanna. det kanske är en bagatell för er. men själva gesten. är obeskrivligt betydande för mig.
 
nårga bilder från idag ..
 
 
 
 
© by me

win that million. and lost it. just a few minutes before it's really yours.

igen, för er som tror att jag blivit bettyspagettianorektiker igen över en natt. no. så är fallet inte denna gången heller. på den fronten mår jag prima.
jag fick veta en grej imorse som gjorde jävligt ont och sårade mig hårt.
det var lite som att ha vunnit miljonen på triss, men så när man ska hämta ut vinsten så äre storm och på en sekund har den där lilla lotten blåst sin väg...för att aldrig mer komma åter.
ja, precis så kändes det och känns det för mig idag.
så nära. men ändå så långt bort.
det kanske låter banalt. för det är knappast något besked om cancer eller något annat livshotande.
det var "bara" en dröm som plötsligt gick i miljoner bitar och krossade mig totalt.
jag är stark. i know. men detta tog hårt. riktigt jävla hårt.
jag har överlevt döden. men tror att världen går under för detta. naivt. yes so naive. men jag kan inte rå för det. mina drömmar är allt. och det här var något som bara inte fick hända.
 
nu ska jag sörja för mig själv lite till innan jag laddar om. imorgon ska jag iväg och göra roliga saker. får leva på det.
 
ciao.
 
© the lonely world - by me.
 

see the world you live in

 
mitt instagramflöde bara väller över av fina, vackra, underbara bilder från olika delar av världen. landskaps bilder från thailand, usa, alperna, medelhavet etc.etc.
för varje bild jag ser. önskar jag att jag också kunde. få uppleva allt det där. det vackra. magiska. obeskrivliga. få uppleva det med min kamera. med någon annan.
men jag vet att jag just nu inte kan det. att det får förbli avundsjuka drömmar.
men för att inte gråta över detta, försöker jag se min värld. där jag är. nu. på det vackraste sätt jag kan.
 
det här är stockholm. en sommarkväll. 2013.
 
 
© by me
 

i like her.

 
hon är tuff. ball. cool. modig. häftig. sig själv.
jag diggar henne.
stenhårt.
 
 
© foton av mig.
 
 
 
 

let it be my time.

 
låt det vara min tur denna gången. min tur att få leva min dröm. jag vågar inte tro på det. förrän dagen är kommen. är så van. vid att bli besviken. men jag spricker av hopp och lycka. låt det vara min tur nu.
 
 
 

today i know.

 
i thought i was happy then. i really did.
i thought life was like that. hard. black. hopeless.
 
today i know something else.
that happiness. was just a fake skin.
a pokerface. that i believed in.
a smiling girl. just trying to make space between herself and the rest of the world.
so she could be all alone.
living.
that life. that hard. dark. hell. life.
a life without visible problems.
without being a fucking disaster.
cause i learned, if you're smiling.
everything is okej.
then nobody cares.
nobody will see your inside scars.
if you just smile.
but today i know. something else.
i know i can smile.
i can smile for real. yes i can.
but i can cry too.
and i can confess. my weak sides.
and i can live with it. 
i will never be perfect.
i will never be fuss-free.
i will never be the best. the greatest. the star. for someone.
i will never be like you want me to be.
i will just be me.
me. myself. and i.
the star. for me. in my life.
 
 
 
 

don't ya worry.

jag skrev idag att jag "hade lite ont i själen" och vips så skapar vissa sina egna uppfattningar av detta.
men lugn i stormen, jag har inte gått och fått spel och hamnat tillbaka i helvetet igen sådär på en dag. nejnej. man kan faktiskt ha lite sämre dagar på grund av helt andra skäl.
kanske har jag haft lite ont inuti mig idag för att en såkallad vän svek. jag har inte så många vänner så jag tror det gör lite extra ont då. när någon sviker. finns liksom inte så många andra att vända sig till om man skulle vilja gagga ur sig lite skit.
och kanske gör det lite ont för att någon som gått bort skulle fyllt år i dagarna om hon hade levat.
och kanske gör lite ont för att jag inte fick det jobbet som jag så jävla gärna ville ha.
jag mår fortfarande jävligt bra, i det stora hela. lycklig som fan. men man har sina stunder, då det som sagt skär lite inuti. men det går över. i know so. och det är bara att spendera dagen och tiden med något som gör en happy. jag lyssnade på carolina i p3 och tecknade och tog en cykeltur. and hey. nu är jag fine igen. uppåt och lika kreativ som vanligt.
don't forget that even the healthy ones can be sad.
 
jag fortsätter leva i min bubbla här hemma och slutar inte hoppas på framtiden bara för att några drömmar ibland spricker lite rejält i kanterna.
 
 
ja. jag har mössa året runt. juli som december.
 
 

how i see.

Jag ser inte en sten som grå och trist. som en oanvändbar sak som gör att man kan ramla med cykeln och
skrapa upp knäet. och hata sopgubbarna för dåligt jobb.

Jag ser en sten.
En unik, liten eller för den delen stor, skapelse.
En del som tillsammans med en del andra komponenter kommer bilda ett abstrakt och oförklarligt mönster.

Jag ser inte ett grässtrå, som en del av en jättestor fotbollsplan.
Jag ser en potentiell stadga till ännu en bild med vattendroppar.

Jag ser inte solen som en ljus fläck på himlen. Värmande och skön.
Jag ser hur dess strålar faller ned på naturen och bildar figurer och mönster i all oändlighet.

Jag ser inte huset som en byggnad att bo och leva i.
Jag ser kontrasterna mellan material och färg.

Jag ser inte en blomma som en vacker gest eller trädgårdsingrediens.
Jag ser den som ett av jordens häftigaste medel till att skapa allt.

Jag ser inte ett träd som en del av Sveriges överflödiga skog.
Jag ser en unik, ståtlig varelse som kan ge mig hundratals timmar i photoshop.

Jag ser inte livet. världen. på samma sätt. som andra kanske gör.
Jag ser min värld i kommande projekt och potentiella bilder.
Kanske har jag något fel i skallen. En skruv lös. Eller två.
Men jag lever gärna med detta fel i sådant fall.
För jag älskar det.
Ja.
Jag gör verkligen det.
Jag tänkte skriva att det är min stora kärlek.
Att jag är kär.
Men jag vet inte riktigt hur det är att vara kär.
Så jag kan bara gissa.
Men det är något jag vill leva med.
Hela tiden.
Något jag inte klarar mig utan.
Något. Som gör mig hel.
Som gör mig.
Till mig.
 
 
© foton av mig. my abstractartworld.
 
 
 

the time has come

© mebyme
 
just nu är jag en glad tjej. glad tjej. jag har nått ett stort mål i min resa. även om den inte är slut än. så är jag lyckligare än någonsin. let it stay. just let it stay. like this. forever.

abstract, yes i am.

jag älskar det abstrakta. kanske för att jag själv ibland känner mig så. abstrakt. kanske för att det ger plats för kreativitet. kanske för att det är kravlöst. kanske för att det är fritt. kanske för att det bara är.
jag känner mig ibland lite udda. som gillar sånt. egentligen tror jag visserligen också att det finns fler. som jag. men inte där jag kommer ifrån. inte i min bekantskapskrets. där är liksom inte konst, så populärt. så jag har svårt att känna att jag passar in. i mängden. att någon förstår mig. inbillar mig att alla tänker att jag är störd, som spenderar min tid med att skapa onämbara och oförklarliga alster. men egentligen. varför ska man passa in, varför måste någon förstå? om jag älskar något, som kanske gör att jag hamnar lite outside, så vafan, då äre värt det. värt det. värt det. det abstraka, behöver ju inte förstås. det abstrakta bara är. precis som jag. bara är.
 
ibland önskar jag att jag hade någon att skapa tillsammans med. någon likasinnad. ibland önskar jag ändå att någon kunde förstå. eller acceptera. min väg. mitt val. mitt liv.
 
fast i slutändan. så klarar jag mig ändå.
det gör jag alltid.
 
den som överlever döden.
överlever allt.
 
här är mina senaste, abstrakta foton...
 
 
©abstract art photography, by me.
 
 

stop it. just stop it.

det finns alltid en annan sida av solen. visst fan gör de det. allt det goda för väl alltid något negativt med sig.
ja. jag syftar på detta. att ha en blogg. att dela med sig av sitt liv. jag har varit jävligt skonad. från allt vad näthat och mobbing heter.
när jag trodde jag skulle dö i vintras så hörde var och varannan människa av sig. med gulliga kommentarer och peppande ord. det gjorde mig glad. stark. och just det. peppad.
nu undrar jag lite såhär, tror folk att de har rätt att sätta sig på mig nu, bara för att "nu är hon ju inte en tycka synd om tjej längre". för det är ungefär det som sker.
det händer kanske inte sådär jätte ofta, men det händer. att någon bara vill mig illa. bara vill ösa ur skit på mig. och på något vänster, är det dessa kommentarer jag fastnar för. mer än alla de andra. varma och söta orden som också kommer in.
visst fan ska man kunna ta kritik. och allt det där.
tro mig. jag kan ta kritik. jag kan bli nedtryck. jag kan bli mobbad och hatad.
jag kommer inte gå under jorden för det och min värld rasar inte samman.
jag har tillräckligt med vett och styrka för att stå upp mot det.
men jag bara undrar varför. varför några lägger ned sin energi på att läsa här och följa mig på instagram eller vad det nu är, bara för att hata det jag gör och den jag är.
lägg ner. fördriv er tid med nåt bättre.
jag kan rätta mig efter mycket och tillgodse många. men jag kommer aldrig förändra min kärna. mitt jag. pågrundav att somliga inte vill att jag ska vara just den. just jag.
 
jag blir ledsen, det blir jag faktiskt. men jag ältar inte. jag går vidare. fortsätter att vara som jag är. ni som inte gillare, kan dra. jag stannar. and this is my place.
 
ville bara få det skrivet.
tack. hej.
 
 
 

lyckligast såhär.

 
 
 
 
 
© foton av mig.
i have a dream. ni vet den. i will never give this passion up. för det är såhär. jag är som lyckligast.
bara så ni vet.

no numbers can ever change me. can never take me down.

är man mer värd. om man har tusentals bloggläsare.
är man mer värd. om man har miljoner följare på instagram.
är man mer värd. om man har fler facebook vänner än någon annan.
 
ibland är det lätt att falla in där. i den tanken. att ens värde beror på omvärldens fallenhet för just dig.
att en person som varje dag får dussintals självbekfrätande kommentarer på sin blogg eller instagram, att en person som följs av var och varannan människa i detta land och värld, att en person vars mailkonto svämmar över av mail från läsare, följare, fan m.m, att denna person, skulle vara mer värd och betydelsefull och bättre, än den som kanske inte ens vågar blogga "för vem fan skulle läsa" eller den som "bara" följs av sina närmaste på instagram...
 
erkänn, visst fan tänker man så ibland. jag gör det. men jag kan faktiskt hejda mig. stoppa tankarna. där. i rätt tid. innan självförnekelsen tar över.
 
jag har inga miljontalsföljare. ingen strävan dit heller. däremot tycker jag om att blogga och instagramma m.m iallafall. internet är ett sätt för mig att typ, leva vidare. och kanske på något vänster, kunna få dela med mig, av den kunskapen jag besitter, både när det gäller att må piss, men också med min kunskap om bl.a. foto och bild.
dessa socialamedier, är faktiskt just det, sociala. jag kanske inte har så många irl vänner. men ibland kan jag tänka att det inte gör så mycket. för jag har mina internetpolare. människor, som jag aldrig eller fåtals gånger träffat, men som ändå betyder något för mig. som ändå gör mig. lite helare.
 
men visst kan jag hamna just där. hos bruden med 100k följare och 10000+ likes. och tänka. wow. den tjejen måste ha något bra. måste vara bra. och fine, hon kanske är grym, who am i to judge, men det innebär inte att jag (eller du som läser detta och typ kan tänka likadant), som inte har det, är sämre. dåligare. dummare. nej. sluta mäta ditt värde i siffror. det är bara crap och försämrar ens självkänsla och självförtroende. jag har fanimej ingen guru som vill predika mina läsare, men ett litet tips kan jag ändå få ge.
 
just be who you are and don't give a damn about your "popularity" in the social medias. cause you are worth the life, the love, the everything anyway. a number, is just. a fucking number.
 
ciao.
 
 
© me by me.
 
 

och så några eftersläntrare...

När gjorde du din tatuering?
- jag har tre stycken, den första gjorde jag på min artonårsdag, ett hjärta på ankeln, den andra gjorde jag på min tjugoårsdag, en text på armen och min tredje gjorde jag på min tjugitvåårsdag, en text på foten :)
 

Hur ser ditt förhållande ut till mat nu?
- jag äter det jag tål och det jag gillar. rätt bra förhållande skulle jag säga. nog bättre än många friskas.
 

Hur har din sjukdomstid sett ut? Alltså när började det? När fick du hjälp? Föll du tillbaka något, i så fall när?
- hur mycket tid har du? har skrivit en hel bok om detta... läs svaren i tidigare inlägg, tror jag sammanfattat det där...
 
Tappade du kontakten med många medan du var sjuk?
- ja, i stort sätt med allt och alla.
 
Skulle du kanske orka skriva ett inlägg och beskriva lite hur det har gått/varit från början till hur det är nu?
- orkar kanske inte just nu, men en vacker dag kanske jag publicerar min bok här, då får ni veta my whole story...
 
Hur mår du idag med tanke på ätstörning och sånt?
- bra!

Vad har du för kamerautrustning och har du lagt ber mycket tid och pengar på den?
- se tidigare svar. men hey, a lot of time and a lot of money. allt jag någonsin tjänat har gått till min utrustning..
och jag lägger ned i stort sett hela livet på det. eller iallafall 90%

Dina bästa fototips och trix kanske och även vad din högsta dröm är?
- se tidigare svar, jag har många drömmar. haha
 
kramkram

only the dead fish follow the stream.

Raderat inlägg .

more pics. just because. i love it.

ni kanske tröttnar. men det gör inte jag.
och här. här bestämmer ju. just jag.
 
 
 
 
© foton av mig.
 
 
 
 

ett djurgården i tankar.

Jag är lite rädd. Lite nervös. Det var slängde sedan. 
Och han är stor. 850 kg. Brun och blank i pälsen.
Manen ligger spretigt på hans högra sida.
Luggen är tjock och tovig.
Jag undrar om han ser något där bakom.
Förmodligen gör han det.
Den svarta sadeln spänns fast.
Och jag klättrar upp på hans rygg.
Jag kastar mig inte upp så där smidigt och lätt
som proffsen gör.

Jag har en pall att stå på och för
försiktigt ena benet över hans ryggås.

Väl uppe ser jag världen från en ny höjd. En ny vy.
Solen värmer. Hjälmen kliar.
Men det är vackert.
Så in i Norden.
Vackert.

Vi rider lätt framåt längs Djurgårdens vägar.
Naturen är skön. Friheten är nära.
Jag filosoferar mig bort.
Jag tänker på livet, på döden.
Och på allt där emellan,

Det är lätt att försvinna iväg i en annan värld,
Hästen går av sig själv,
och jag behöver bara sitta där.

Och inte göra någonting. Bara tänka, njuta och le.

Men jag tänker tungt.
Livet. Döden.
På en vän som ännu en gång försökt avsluta sitt liv.
På Kristian, vars kropp snart inte längre orkar mer.
På mig själv. På vad jag gjort. Med mitt liv.

Det gör ont inom mig. Så förbannat jävla ont.
Att se,
hur en människa ofrivilligt ska tas från denna jord.

Det gör ont när jag tänker tillbaka, på den tiden,
då jag just frivilligt ville försvinna.

Hur fan kan man vilja försvinna?
Jag kan aldrig förlåta mig själv när jag tänker så.
När jag tänker på dom som dör.
Ofrivilligt.
När jag tänker på allt det vackra och fina.
Som livet har att erbjuda mig.
Jag har alla möjligheter.

Varför ville jag då en gång lämna allt och alla?
När jag haft allt i världen. Alla chanser.
Till att leva som jag vill.


Min nackkota börjar bränna.
Jag tas ur min dvala och tillbaka till verkligheten.
Kotan är också en defekt av min dåtid.

Min kropp reagerar fel ibland.
Den har tappat förmågan att slå på
den inre muskulaturen,
den belastar den yttre alldeles för hårt.
Och då gör det ont.

Men sånt är petitesser. I det stora hela.
Det går att laga. reparera. återskapa.
Det går inte att bota en obotlig cancer.
Det går inte att återuppliva en redan utspridd aska.
Det gör ont.


Jag rider på.
Travar.
Känner hur friheten slår emot mig.

Jag flyger.
iallafall nästan.

Jag flyger. Jag tänker. Jag lever.
Försöker fokusera på nuet.
Sluta älta mina dåliga val.

Det är svårt.
Men jag vet att det går.
Jag drömmer istället framåt.
Om den tid jag har kvar.
Om den tid. Jag vill leva.

Vi rider in i stallet igen. Jag stiger av.
Tvättar honom. Hästen. Och säger adjö.

Adjö till hästen.
Inte till tankarna.


Jag vill göra gott. Jag vill förändra.
Jag vill inte att min vän ska försöka
avsluta sitt liv fler gånger.
Jag vill inte att någon ska avsluta sitt liv.

Vad ska man göra. för att visa.
hur fantastiskt livet är. när man lever.
ja, hur fan ska jag bidra?



 



i will do this. forever. nothing. noone. can ever. stop me.

 
 
 
 
 
© foton av mig.

Håkan Hellström. Part II. med en touch av mig.

 
jag har ett visst behov av att vilja betyda något för någon eller något. men när jag tar bilder. då är det som borta med vinden. då spelar de ingen roll om någon vill se dom. eller ha dom. det gör mig hel på nåt filosfiskt sätt. kravlöst och bara för glädjen.
 
här är håkan part II. bilderna är på mitt sätt. så som jag vill göra när jag plåtar. kanske inte passar alla. kanske inte passar någon. men de passar mig. och det är det. som betyder. just nu.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
© foton av mig, pernilla thelaus.
 
 
 

men jag tänker aldrig dö, nej.

så jävla klyschigt att ta en rad ur hans sånger just idag kanske. men vafan. jag skiter i klyschor och pretantiösa ord just nu. för denna dag är så. så. så. speciell?
egentligen har den vari rätt förjävlig. men samtidigt så otroligt betydelsefull och vacker.
en dag då jag verkligen är så jävla glad över att jag lever och får uppleva allt vad denna värld faktiskt har att bjuda på. så jävla glad att jag inte föll över den där kanten. och hamnade som aska under jorden.
för hur jobbigt det än kanske kändes, när solen brände sönder min rygg, och huvudet dunkade av vätskebrist och tårarna rann av allergi och ryggen smärtade av tyngden från min kamera och ensamheten sved i hjärtat och allt det där, så ville jag klara av det. jag kunde inte ge upp. även om det kanske faktiskt hade varit rent hälsomässigt bättre. men det bor en envis jävel inom mig som ibland är så sjukt stark. som gör att jag klarar det jag först inte tror att jag kommer överleva.
och det spelar liksom ingen roll vad det gäller. just nu handlade det om att göra något för mina drömmar, men det kan lika gärna handla om att hitta en bortappad nål i en höstack. har jag bestämt mig för att hitta just den nålen, så ger jag mig liksom inte. en egenskap på både gott och ont.
 
efteråt unnade jag mig en taxi hem. magkatarren hade satt in och bena bar mig knappt. proppade spårvagnar och tunnelbanor var liksom inte riktigt att tänka på. väl hemma slängde jag i mig en rostad macka och brände mig givetvis på tungan. som fortfarande ömmar. sen däckade jag i soffan och här är jag fast än. med två överfyllda minneskort att ladda över och där med en cirka 400 bilder att kolla igenom, och redigera. sånt som ingår. i min dröm liksom. bara glömma bort det där med sömn och hälsosamma vanor för ett tag nu. in i bubblan och jobba på.
 
tuta och kör. du överlever tills du dör.
 
här är fem snabba. på en man som faktiskt är ruskigt bra. lite så man vill fälla en tår. faktiskt.
 
 
 
 
 
© foton av mig, pernilla thelaus.
 
 
 
 
ps. tack snälla du som lånade ut din filt så jag slapp frysa ihjäl under kvällen. och tack snälla du som vaktade min plats så jag fick äta middag. ds.
 
 
 
 
 

i have a secret. i do love trees. in my own way of seeing them.

 
en sak som jag inte tror så många vet om mig, är att jag älskar träd.
de är fascinerande. mäktiga. vackra. unika. stora. formiga. allt.
ett träd är inte bara en del av sveriges jävla överflödiga skog.
ett träd är så mycket mer.
av ett träd kan jag skapa.
allt och ingenting.
låter kanske djup och rätt knasigt.
men jag är så. djup. knäpp och egen.

och jag ser inte ett träd på samma sätt som många andra kanske gör.
såhär ser jag på skapelsen:
 
 
 
 
© foton av mig - my tree world.
 

de där ensamma sommarkvällarna...

 
 
© by  me
 
... kan vara rätt vackra ändå. om man ser till allt man har. till allt man är.
 
...om man vågar.
 
...drömma. hoppas. och tro.
 

det finns inget jävla fucking serverande silverfat.

Nej, det gör faktiskt inte det. Åtminstone inte i min värld. I mitt liv.

 

Ingen kommer någonsin ge mig mina drömmar. Trolla fram dom till verklighet. Vill man något. Så är det blod, svett och tårar som gäller. Det är bara så. Och vill man något tillräckligt mycket. Så står man ut med detta.

 

Varje måndags kväll denna sommar packar jag min väska. Kameran, objektiven, minneskort, vattenflaska, matsäck och lite extra kläder. Överfylld och alldeles för tung blir den. För tung för min skadade rygg. För tung för någon som inte har en endaste muskel. Men det får vara så. Jag skyller mig själv och biter i det sura äpplet. Min rygg får bränna och smärta hur mycket den vill. Det spelar ingen roll.

 

På tisdagsmorgonen går jag upp i ottan. Tar min väska och beger mig av. In till staden. In till platsen som jag kommer bli sittande på, hela dagen.

 

Det börjar med att jag, precis som alla andra, står i en lång kö. Folk har filtar, picknick korgar och ett glatt umgänge med sig. Jag. Jag har min väska. Och ingenting annat. För en stund kan jag inte låta bli att avundas dessa människor. Som har varandra. Men återgår snabbt till mig själv. På mina drömmar. På mitt mål.

 

Spärrarna öppnas. Och folket rusar in. Alla ska ha den bästa platsen. Jag försöker också pinna på. Men jag har ingen som helst kondition. Så det går sakta. Väl framme har jag blodsmak i munnen. Trots att jag tog rulltrappan. Men återigen. Jag skyller mig själv.

 

Jag lyckas få en helt okej plats. Trots att jag inte haft farten i benen.

 

Jag placerar mina saker ytterst på en bänk.

 

Och där. Där ska jag förbli. Resten av dagen.

 

Ensam. Mitt i folkvimlet. I glädjen. I sången.

 

Fast jag är inte ensam. Jag har min vän. Min allra bästa vän. Min kamera. Fastlimmad i handen. I ett stenhårt grepp. Jag släpper den aldrig.

 

Jag skådar publiken. Den tidiga morgonsamlingen är stor. Familjer, vänner, nära och kära. Tillsammans fördriver de den långa väntan.

Jag. Jag har min kamera.

 

Jag lyckas se en annan ensam själ. En enda. En utvecklingssjuk gubbe, med käpp och en mobiltelefon från tidernas begynnelse.

Han. Han och jag.

Jag kan inte låta bli att små le samtidigt som tårarna egentligen bränner innanför ögonlocken.

Är det så här det kommer bli? För mig..

 

Tiden tickar på. Min kamera går varm. Trots att jag saknar det där som alla andra verkar ha. Så rinner lyckan igenom mig. Jag gör ju det. Jag verkligen älskar. Jag gör det. För att uppnå min dröm. För en dag. Få leva. Just den. Drömmen.

Det bli paus för lunch. Jag kan varken gå ifrån för att äta. Eller använda damrummet. För jag har ingen, som kan passa min plats.

Det är rätt kyligt. Förbannar mig själv för att jag aldrig kan klä mig efter väder. Det borde man lärt sig vid 22 år ålder. Men nej. Inte jag.

 

På något sätt går tiden. För den gör ju det. När man har roligt. Trots att man kanske inte alltid har just det. För när tröttheten kommer och ryggen värker och kylan biter, så är det faktiskt rätt krasst. Men skam den som ger sig.

Jag ger mig aldrig.

För jag vet. Att en dag. Kommer min dröm. Bli sann.

Om jag aldrig.

Aldrig.

Ger upp.

 

 

Ensam. kall. Sjuk. Förstörd. Det gör inget. För någonstans rinner en varm stråle blod i mina ådror. Och Någonstans bakom mitt spända ansikte. Finns ett leende. Finns ett hopp. Finns en dröm.

 

Man får bara kämpa lite extra. Lite mer. Lite hårdare.

Om man verkligen vill.

Leva sin dröm.

 

Det är så jag jobbar.

Så jag är.

Så jag alltid.

Kommer vara.

 

Stark. Ensam. Säker.

 

För ingenting. Kommer serveras. På det där förbannade. Silverfatet.

 

 

 

 

 
 
jag gör det för min dröm. min dröm om framtiden. som jag vill ha. tillsammans med min kamera. tillsammans med mina bilder. min fotografi.

den vackraste melodin...

...är kombinationen av glädje, musik och fotografi.
och jag ska aldrig ge upp.
min dröm.
hur svårt det än kan vara.
och hur många motgångar jag än möter.
 
så ska jag göra det,
fast ingen verkar tro mig.
 
det handlar om att ha rätt kontakter och tajming.
jag saknar det båda.
men jag ska ändå.
leva min dröm.
en vacker dag.
 
prove them wrong. and be strong.
yes i will.
 
 
 
 
 
© fotografier av mig.
 

svar part II

Hur länge har du varit sjuk?

 - antar att frågan syftar på min ätstörning… fick diagnosen 2006, innan dess har den funnits inom mig ett tag.

 

Vad var din lägsta vikt och BMI?

-  jag kommer inte svara på denna fråga.

 

Gick du i behandling? Isf var?

-  jag har gått i behandlingar i perioder, började min resa på capio i stockholm x2, har även varit på mandometer både i danderyd och huddinge, liksom scä och mhe och nu senaste var jag på återigen på capio i stockholm. Tredje gången gillt där liksom.

 

Är du frisk idag?

- jag kommer aldrig kunna bli friskskriven på pappret eftersom jag avslutade min behandling i förtid. Jag är inte helt fri och frisk nu. Nej det är jag inte. Men jag mår jävligt bra.

 

Har du pojkvän?

 - nej. Jag är så mycket singularis man kan bli.

 

Vad gör du på fritiden?

- fritiden är i stort sätt hela mitt liv. Jag målar, tecknar, fotograferar, leker med blommor i trädgården, upptäcker världen och spelar candy crush.

 

Och till sist, hur länge har du hållit på med foto? Du är så duktig!

- sedan 2008

 

Hur lång är du?

 - cirkus 165 cm kort.

 

Kan du visa hur en vanlig dags mat ser ut i bilder?

 -  haha, tror inte jag ens har bilder på detta, min morsa säger hela tiden (om så än på skoj) att matbilder är ett sjukt beteende så jag brukar vara henne till lags på denna front och undgå detta. Jag kan ta det i ord i stället,

 

Frulle: macka, yoghurt m flingor och frukt, juice.

Mellis: just nu 2 näringsdrycker á la massa kalorier.

Lunch: vanlig mat och stort glas mjölk.

Mellis: varierar men typ yoghurt, flingor och frukt.

Middag: se lunch

Kvällsmål: yoghurt flingor frukt och just nu 1 näringsdryck

 

Hur lite åt du innan och vad fick dig att sluta äta?

- beror på i vilket stadium du menar, från allra första början slutade jag äta och jag vet inte varför. Blev ett sätt att hantera min inre ångest bara. Men nu i vintras när jag lades in hade jag inte slutat äta, jag åt, 6 gånger om dagen. Men för lite för min kropps dåliga tillstånd i kontrast till hur mycket jag gjorde av med. Dessutom kunde inte min kropp ta emot näringen under en period. Så hur mycket jag än fick i mig så tog inte min kropp hand om den näringen.

 

Spenderar du mycket tid ensam? Har du många vänner? Har dina vänner kunnat förstå din resa?

- jag spenderar mycket tid ensam, det gör jag verkligen. Och jag har väldigt få vänner nu förtiden. Om sanningen ska fram.

jag tror inte någon kunnat förstå vad jag har gått igenom och går igenom, dels för att jag inte kunnat förklara, dels för att jag dragit mig undan, men också för att det skapas en rädsla och osäkerhet kring vad man som vän gör när någon faller bort i en sjukdom. Sedan har det varit jävligt svårt att ta sig tillbaka eftersom jag missat så mycket och många år. jag har valt att leva ett annat liv än det typiska tonårslivet, och när man är lite alternativ är det jävligt lätt att hamna utanför. Synd tycker jag. Känns som om att man är en i mängden och någon att räkna med om man super, festar och dylikt. Är man nykterist som jag är man torr och tråkig och inte värd att hänga med. Men jag har lärt mig vilka man kan klassa som vänner på riktigt och vilka som bara är ytligt skitsnack.

 

Finns dina målningar någonstans att se? Sjukt imponerad av din kreativitet och glädje i dina målningar. Målningen med himlen och svalorna - helt fantastisk!

-  tack!! Nej tyvärr, bara här hemma i mitt vardagsrum och sovrum, men en vacker dag hoppas jag allt kunna få chans att visa världen mina små verk ;)

 

Hur försöker du tänka när allt bara går emot dig och du vill ge upp?

-   jag tänker på alla mina drömmar. På allt jag vill göra. På alla människor som gör mig glad. På att jag faktiskt lever, vilket inte alla får chansen till att göra. Jag tänker på ljusa minnen och jag vill aldrig ge upp. Även om jag har dagar som är jävligt svåra så vill jag aldrig ge upp. Jag kommer inte ge mig förrän jag dör. Mina drömmar ska bli verklighet. No doubts about it.

 

Hur gammal är du?

 - 22 hela jordsnurr och några månader.

 

Har du gått gymnasiet? Om ja, vilken linje?

 -  jag gick sam – specialutformat program.

  

Har du någon pojkvän? På en del bilder ses du tillsammans med någon kille och jag kan inte undgå att bli lite nyfiken? :)

- nej, grabben på bilderna är min käre bror ;)

 

Vad fick dig att ändra på allt? Söka hjälp och ta emot den hjälpen? Vad har varit din drivkraft? För du skriver ofta att du är väldigt ensam.

-  mina drömmar om allt jag egentligen vill göra. Insikten om hur värdefullt livet är. Min rädsla för döden har också räddat mig många gånger. Sen kom jag till en punk när jag var så jävla trött på min tillvaro, på att aldrig få leva, på att inte få jobb, på att vara störd, på att vara min egen fånge. Det kunde liksom inte bli värre, antingen dör jag av sjukdomen eller så dör jag av ångesten av att bli frisk. Så jag satsade och körde och förstod snabbt att ångesten jag trodde jag skulle dö av, bara var en påhittad farhåga. Mina drömmar och förebilder och inspirationskällor har varit min drivkraft ofta.

 

Hejsan! Vad är det som du har varit med om som gjorde att du tappade i vikt? Och hur kommer sig att du träffade Carolina Gynning?

-  jag åt mindre, gjorde för mycket.

-   Jag träffade carolina första gången år 2009 när vi gjorde tv-programmet ”mamma det är en kändis i köket”, sedan dess har vi haft kontakt till och från och hörs och ses ibland.

 

vad har varit det jobbigaste med att bli frisk?
- om du nu ser dig som frisk?

-  ovissheten om vad som ska hända och tålamodet, för när jag bestämde mig för att göra något åt min sjukdom så ville jag må bra direkt, men fick lära mig att det tar en jävla tid, och det har tärt på mitt psyke så sjukt mycket, men den som väntar på något gott…

 

Kan du nämna positiva och negativa saker med livet då och livet nu?

- inget positivt om dåtiden, men resan uppåt har givit mig jävligt mycket. Jag har hittat mig själv, vem jag är och vad jag vill göra i livet. Jag har lärt mig att hantera mycket, så som ensamhet och tomhet. Jag är i dag starkare än någonsin och trygg i mig själv, vilket jag inte var innan jag blev sjuk. Då var jag blyg och tyst och osäker.

 

 varför tror du allt började?

 - jag var en blyg och osäker ung tjej som levde med andra psykiska demoner i tystnad under allt för många år, behövde få ut min ångest och rädsla på något och då blev det av en slump maten tror jag. Det bara blev, jag bestämde mig aldrig för ”att nu ska jag sluta äta” utan som sagt bara skedde det….dåligt svar kanske men jag vet faktiskt inte bättre själv…

 

Vad skulle du vilja jobba med nu under sommaren om du kunde valja?

- film och foto…. Såklart…

 

Har du gatt nagon fotoutbildning och om inte vill du? (du tar otroligt fina foton)

-  nope, har inte gått någon och är väldigt kluven inför att gå någon också. När jag fotar vill jag liksom bestämma själv, inte bli styrd av någon annans regler, men visst skulle det vara bra för att få testa på och få tips och råd och inspiration och se saker med andra ögon, men vi får se, kanske jag går någon utbildning eller kurs någon gång. Kanske inte. (sökte faktiskt en förra året, men mina bilder var för dåliga så jag kom inte in. Där tappade jag motivationen lite..hehe)

 

Vad är det du gör annorlunda när du ar sjuk jämfört med nu nar du är under tillfrisknande?

- jag tar det mer lugnt nu, tidigare var jag besatt av att hela tiden ha något att göra för att slippa tänka. Nu kan jag lägga mig på sängen och bara dagdrömma.. Annars finns det numera så mycket jag kan göra eftersom jag fysiskt och kroppsligt mår bra. Jag kan gå promenader, jag kan åka till stan, jag kan resa, jag kan fotografera och orka bära min utrustning, jag kan göra precis vad jag vill nu. Förr var jag låst till hemmet och tryggheten. Nu kan jag visa mig i offentligheten utan att skämmas över min kropp. Nu kan jag söka jobb. Nu kan jag leva…

 

Vad är skillnaden denna gång mot tidigare då du blivit bättre?

-  nu gör jag det för min egen skull, för att jag vill må bra, förr har jag alltid kämpat för någon annans skull eller för något jag ska få göra.

 

Såg den gamla intervjun med C Gynning då du sa att du mådde bra, hur ramlade du av vagnen igen? Är det enskilda händelser eller generellt psykiskt mående som styr.

-  vet egentligen inte, eller jo, tomheten och ensamheten har påverkat mycket och min rädsla för att inte ha något eller någon. Då hade jag skolan, men när den blev för jobbig stod jag utan allt kändes det som. Det enda jag verkligen kunde var att må dåligt, så då blev det de jag sysselsatte mig med…

 

Har du någon gång tvivlat på att berätta din sanning? Iaf varför/varför bestämde du dig för att göra det?

-  egentligen inte, men rädslan för att bli sjuk-stämplad har gjort att jag ändå hållit tillbaka lite, men nuförtiden bryr jag mig inte, jag kan inte spola tillbaka tiden, bara påverka framtiden. Jag är inte stolt över min sjukdom, men jag står för den..

 

vad längtar du efter?

-  jobb, vänskap, eget boende, m.m.

 

Du har tidigare berättat om dina födoämnesallergier och vad du inte tål - men vad KAN du äta? Och har det förbättrats i takt med att kroppen börjat må bättre?

-jag kan äta allt förutom det jag inte tål. Haha. Dvs allt som inte innehåller vete, laktos, röda saker, gräs, kiwi och annanas.. typ. Sen äter jag inte kött och kyckling av andra anledningar.

- och ja, det har förbättras, jag var extremt överkänslig mot det mesta ett tag i vintras men nu funkar det mycket bättre…

 

Hur fungerar din kropp fysiskt just nu? Var det något annat än ätstörningen som gjorde att den var så dålig tidigare?

-  nu funkar den fint, jag är snart normalviktig och mina värden är bra.

-  Nej, förmodligen var det pågrundav min extremt förstörda kropp som gjorde att jag inte kunde ta upp näring som vanligt folk, vilket gjorde att jag blev ännu sämre.

 

 

Gick du någonsin klart på MHE eller vad hände?

-  nej, jag slutade där.

 

Har du något du är rädd för att äta nu?

-nja, inte rädd, men givetvis finns det saker jag kanske inte äter i stora lass av… men jag vågar äta allt.

 

Har du något husdjur?

-  japp, en hund som jag är allergisk mot och en fågel.

 

Vart bor du? I Sthlm tror jag att det är, men centralt eller utanför?

-  yes, i en förort norr om storstaden.

 

Hur gör du för att inte påverkas av dagens träning - och nyttighets hets som man ser i media och på bloggar?

-  jag är egoist och tänker på mig själv och mina behov. Vet vad ja behöver och vad som är bäst för mig.

 

har du varit på någon festival?

-  aldrig!

 

reser du ofta utomlands?

-       ofta är nog att ta i, men jag har rest en hel del i mina dagar..

 

har du hållit på med någon sport?

-  ja, en hel del, fotboll, gymnastik, friidrott…

 

Favorit årstid?

-  våren helt klart!

 

Favorit godis?

-lakrtis

 

Vad gör du när du mår som bäst?

-fotograferar och spelar in film.

 

 

Kamerautrustning? :) Fotograferingstips?

-       Hus: Canon Eos 5d Mark II

-       Objektiv: 100mm 2.8 L, 50 mm, 24-70 mm L, 70-200/4 IS USM L

-       Blixt: speedlite 580xII

-       Studio: Elincrome D-lite to go kit med blixtar och softbox, bakgrund, stativ, reflexskärm, filter m.m

-       Komplementkamera: Canon Eos M m kit objektiv

-       Drip-kit (droppmaskin till speciella vattendroppsbilder)

 

-       tips… jag fotograferar det jag känner för. Jag försöker se det som inte alla andra ser. Jag bryr mig inte om regler, utan kör bara på. Så det kanske är ett tips? Tänk på ljuset och kompositionen, tänk på skärpan innan du fotar, allt går liksom inte att fixa i photoshop, titta på andra fotografer och låt dig inspireras, och öva öva öva, ju mer du fotar detso mer lär du dig J