-not in the mood-

 
the reality is.
that one call.
just one little call.
can kill.
all your ounce of hope.
all your everything.
all you. 
 
it's ain't over till it's over.
but now. the end is close.
 
 
 
 
 

sometimes i just need this. write and get it out.

 
det är egentligen nu jag känner att jag behöver skriva som mest. nu när det är lite som "allra tyngst".
samtidigt som en annan liten röst viskar i mitt öra, att jag borde låta bli, skona omvärlden från mitt skit. tysta ned. mörka bort. stänga in.
och jag vet inte vad som egentligen är rätt och bäst. att våga skriva, berätta, reflektera, öppet och ocencurerat, eller knipa igen och inte låta omvärlden få veta. för att man inte orkar med. att vara den där som ständigt mår piss. för att man inte orkar med. att vara någon som folk inte orkar med för att man mår som man gör.
 
nej, rätt eller fel. jag vet inte. men jag tror jag väljer en mellanväg. som vanligt.
skriver en del. tiger om annat.
 
motivationen och orken pendlar. inte konstigt kanske. i grund och botten har jag motivationen där. det finns fortfarande inget jag önskar mer än att få må bra. men orken och vägen dit känns stundom allt för tung. svår. lång. omöjlig. mörk.
 
det är en plåga att vänta in kroppen. det är en plåga att ingenting veta. att ingen kan ge svar. att ingen kan komme med något konkret. att allt bara svävar i luften. allt är så jävla vagt och ovisst. det finns ingenting. jag befinner mig bara i en väntan på något som jag vet kommer bli ett rent jävla helvete.
jag gör allt jag kan. allt jag kan. för att förminska det stundande och kommande mörkret. jag gör mitt yttersta för att förkorta tiden som jag redan nu vet kommer få spenderas där. där i det mörka fucking helvetet. men det är som att det egentligen inte spelar någon roll. för jag vet ju att det inte kommer räcka till. det kommer krävas så mycket mer tid. för jag har förstört mig själv så jävla hårt att reparationen inte går på två röda sekunder, utan snarare på år och dagar.
 
Jag försöker att inte tänka. Samtidigt som , vad fan ska jag annars göra? det ända jag vet är ju att jag kommer "spärras in" inom en viss framtid, och med den vetskapen i bakhuvudet är det svårt att tänka på annat eller på ingenting. kanske förståeligt? kanske humant?
 
och jag är rädd. rädd för att denna kommande isolation ska skada min livsvilja. ska döda allt motivation. jag är rädd att dåtiden ska komma tillbaka när jag återser miljön. jag är rädd att ensamheten ska gnaga mig sönder och samman. jag är rädd att min styrka ska ge vika. jag är rädd. så förbannat jävla rädd.
jag försöker hålla tårar och känslor tillbaka. stå pall. vara kall och stenhård.
men ibland brister linorna. och allt jag gör är att dra täcket över huvudet och låter tårarna falla och känslorna rinna. och jag hatar det. hatar att bli sån. ensam-gråtandes-självömkande. för jag vet ju om. att jag själv har skapat denna situation. att jag har skapat den och att det bara är jag som kan göra något åt den.
men tålamodet. tålamodet sviker mig. jag orkar ibland inte stå ut. orkar ibland inte med mitt ologiska jag. orkar inte med att ingenting går min väg.
ja, ibland blir det bara jävligt svart.
 
frustrationen växer liksom. och ibland får den utlopp. och det kanske är bra på sitt sätt. att inte förvara allt inom mig sketna kropp. där får den inte plats helt enkelt.
 
lika så gror ilskan. ilskan och förtvivlan. över att jag känner att "jag ingenting nyttigt gör". en dag kan passera och det enda jag lyckats åstadkomma under de ca 15 timmarna är några blyertsstreck på en teckning, och kanske ett och annat korsstygn på broderiet. igår var jag överlycklig över att ha lyckats betala en räkning. samtidigt som jag någonstans måste acceptera att läget just nu är såhär. att det jag gör nu när jag inte gör någonting, är mer värt än allt annat. att stiltjen förhoppningsvis gör att jag sedan kan få leva.
men det tär.
tär på psyket.
men jag är ju stark.
måtte bara stå ut. måtte bara orka.
 
nej. tack & hej för nu.
 
 
 

stay strong. stay out.

© me by me
 
 
när ingen annan tror på en.
när andra ger upp hoppet.
och dömer ut en.
står jag upp för mig själv.
starkare än någonsin.
och möter rädslor.
jag ska visa er. dom. världen.
en vacker dag.
 
 

a piece of me. a piece of my work. art. and love.

 
 
© www.pernillathelaus.se - another world. by me.
 
 
 
this is what i do.
creating another world.
another life.
a place with space.
a free room.
 
my dream.

the complicated art of being a friend.

för första gången på ett bra tag nu vågade jag mig idag ut.
ja. jag menar faktiskt vågade. för det är inte längre någon självklarhet.
att vistas bland folk. eller att gå på egna ben.
men idag gjorde jag ett undantag. ett undantag för två fina människor.
jag har inte särskilt många vänner och bekanta. och känner att jag vill försöka vårda de få kontakter jag faktiskt har kvar.
så. en simpel fika blev det. och det är lite svårt att förklara min känsla över det hela. det här med att vara social. för hur stark jag än är i andras ögon. så fylls jag av en obeskrivlig vilsenhet när det kommer till att umgås. jag liksom bara förstår mig inte på konstarten. förstår inte hur man gör. det tjocknar ständigt i munnen. orden kommer inte fram. eller bildar konstiga meningar. oförståeliga. jag känner att jag inte tillför något. att det lyser tristess om mig. ointressant brud nummero uno. men samtidigt vill jag inte spela. jag vill vara som jag är. inte låtsas. inte försöka gå in i någon roll. inte följa spår som inte känns rätt. som inte är jag.
det är liksom en svår ekvation det där. att vilja ha vänner och sällskap. men att inte riktigt veta hur man gör.
men jag lär mig nog det också en vacker dag. en dag kan jag kanske också bidra till glädje eller skratt eller vad som nu förväntas.
 
dock är jag ofantligt tacksam över att vissa små parvlar ändå tar sin tid till mig. spenderar en söndagsförmiddag med en urtrist sjukling. det är värt mer än guld. mer än ord kan beskriva.
 
nåja. jag klarade av det. och nu är det en simpel söndagskväll som står framför mig. tar sekund för sekund. minut för minut. lever tills jag inte gör det mer. försöker le. försöker se ljus. för det finns där. ljuset. i've seen it. today.
 
 
och för att göra detta inlägg lite mer färglatt, måste jag lägga in en random arkivbild. bara för att liksom...
 
© www.pernillathelaus.se - by me

find the reason. the keep it up. to stay alive.

© pt
 
 
jag är långt ifrån estetiskt och "konstnärligt lagd". jag har aldrig "lärt" mig teckna, rita, måla, fotografera, skapa eller bygga eller något annat kreativt. men jag gör det för det är kul. det är faktiskt något i livet som jag gillar. som jag trivs med. och det är just nu något som betyder så jävla mycket. att ta vara på det som faktiskt drar upp mina smilband och som gör att magkänslan slappnar av och bara känns fin och lugn. det låter måhända flummigt, men genom att ta tag i penseln, greppa kameran, eller dra ett par blyertstreck, så får jag en känsla av lust. ork. vilja. go.
so. this is my way. of making it out. of breaking the ice.
åtminstone ibland... åtminstone just nu.
 
ville bara skriva det. följ ditt hjärta och din vilja. gör vad du känner för. gör vad du vill.

do what you can. just du all you can.

 
sitter just nu på min vanliga plats. i sängen. med datan. precis som alltid. precis som det ska vara. eller kanske inte. men åtminstone som det är just nu.
och eftersom jag inte har mycket annat att göra, så kliar det givetvis i fingrarna efter att få skriva.
börjar dock ana att ingen orkar läsa min mils långa texter om hur jag försöker vinna tillbaka livet och palla med vardagen. men det spelar inte så stor roll. jag behöver bara få skriva av mig lite. eller rätt mycket.
 
jag kan ju börja med att dra "status nu"också, för den som vill veta läget,
och,jo egentligen är det rätt stiltje. pratade med enheten jag ska få komma till igår, de kunde dock som vanligt inte säga mer än att det beräknas bli en plats ledig om två till fyra veckor. men man kan aldrig veta. saker händer. måenden förändras. och man får ta en dag i sänder. eller i mitt fall, en sekund i taget.
man gör mig istället lite extra orolig och påtrycker konstant med att "din kropp är väldigt sjuk" och jag blir som vanligt så jävla rädd och skraj att jag inte vågar mig till att göra särskillt mycket. sängen och datan. mat och värme. det är det jag satsar på.
ljudböckerna rullar på konstant, snart har jag lyssnar på hela storytel's arkiv och börjar bli lite små sur på att författarna inte håller mitt tempo.
ibland när jag tar modet till mig lyfter jag pennan och tecknar. eller tar till penseln och målar. eller knåpar med pusselbitarna till pusslet. eller något i den stilen. och när jag inte gör något så spenderar jag som sagt största delen av dygnest tjugofyra timmar med att äta.
 
nej läget är inte bra och jag vet det. jag försöker. försöker. försöker ständigt bättra på situationen så gott jag bara kan.
 
jag försöker att inte tänka så mycket. bara tuta på och köra och göra och ta alla eftersmällar sedan, om och när de kommer. jag är inte rädd för det framtida livet. jag är rädd för döden. tystnaden. ensamheten.
det är det som skrämmer mig allra mest. jag önskar någon fanns vid min sida. höll min hand. höll om mig. och bara fanns där. bredvid. med. förstående.
men jag vet. det är en illusion. inte en verklighet. men jag skulle ju köra med öppna kort och vara ärlig. så varför då inte skriva just så som jag känner. även om det bara är den naiva utopin.
 
och ja. här kan jag ju passa på, för er som inte följer mig på instagram/fb, att visa min senaste teckning, eller på gång teckning, nyss börjat, får se var de slutar,
 
© by me.

det bor en envisjävel inom mig.

 
sådärja, du har faktumet att om ett par veckor, kanske två, kanske fyra, kommer du att läggas in på sjukhus. du kommer inte få gå eller stå. du kommer behöva ligga till sängs och bli sittandes i rullstol. du kommer vara inlåst. du kommer inte få se världen. det kommer inte finnas fönster och du kommer behöva genomlida ett helvete i ensamhet. tystnad och i en miljö som du avskyr.
 
hur reagerar man. hur agerar man, med denna information.
 
jo. är man fullt frisk och kry och såkallat "normal", lever man kanske loppan nu fram tills den mörka dagen kommer. man njuter kanske lite extra av sin frihet. sitt liv. sina vänner. och allt där till.
 
är man sjuk, kanske man ligger hemma till sängs och inte är förmögen att riktigt göra något annat.
 
hade det varit jag, förr i tiden, hade jag strejkat och gjort allt för att bli i ett ännu sämre skick. för att vara så sjuk som möjligt när jag väl kommer dit.
 
nu. nu dock. är läget ett annat.
jag kan inte leva loppan. och livet. kroppen är sjuk. och till viss del knoppen också. men inte fan som förr. inte alls. väntan är förvisso förjävlig. ovissheten likaså. men just nu känner jag att det vettigaste jag kan göra är att "förbättra min status så mycket det bara går" så att tiden i den där sjukhussängen bli så kortvarig som möjligt.
Men det är ju inte det simplaste att leva med, vetskapen om att man kommer bli inlåst. instängd. inspärrad. om ett par veckor.
men inom mig bor det ett litet envist djur. eller nåt. jag får känslan av att liksom bevisa. bevisa för dom hur deras tvivel och deras utdömanden är fel. för jag är redan dömd i läkarens och behandlarnas ögon. ingen där tror mig. ingen tror på att jag äter. vad jag äter. ingen tror på min vilja. ingen tror att jag kan. ingen tror på min framtid.
men just därför gör jag det. för att bevis hur jävla fel de tänker.
 
jag säger inte att jag kommer klara allt galant, ångestfritt och smidigt.
men jag vet, att jag vill. jag vill bara ge dom en rak höger och få dom att inse att jag är en människa som inte tänker låta en fucking jävla sjukdom ta död på mig. jag ska leva. bli fri och frisk.
 
för hur jävla omöjligt det än verkar. så är jag envis.
 
det kommer kosta mycket tid. jag vet. det kommer kosta många relationer. jag vet. det kommer kosta förjävla mycket ångest, tårar och timmar i ensamhet och tystnad. men jag tror det är värt de uppoffringarna.
jag får väl gråta om det är det som behövs. jag får stå ut med att ljudboken är mitt enda dagliga ljudliga sällskap. hur jävla jobbigt det än må bli och vara. jag ska stå ut. jag ska stå ut. jag ska stå ut.
 
även om jag hatar att tänka på framtiden, eftersom jag tror att varje timme är min sista, så försöker jag göra mig en motivationstavla. jag försöker sätta upp drömmar och mål. idéer och planer.
och jag vill så gärna. ha just en framtid. jag vill visa världen. att jag kan. vill och vågar.
 
just nu är det kanske jävligt jobbigt och svårt. men om jag fortfarande har chans att reparera mitt lilla jag. så måste jag för i helvete ta den chansen. life is worth living. right?
 
och nu vill jag även lägga in en bild. en bild jag tog här om dagen. i called it: mit tinre trassel, en liten bild serie om mitt nu.
©www.pernillathelaus.se
 

det jävliga nuläget...

 
funderar en del på vad jag ska skriva. eller tja, egentligen inte, men jag funderar på hur personlig och privat jag vill vara. och i slutändan tror jag att jag som sagt gör lättast i att vara rak och ärlig direkt. sanningen kommer ju ändå fram och det är bättre att jag förklarar än att rykten går. och så är det ju faktiskt simplare att skriva det en gång öppet, istället för sjuttitolv gånger enskilt. så, what's the deal?
 
jo. jag har som sagt sökt hjälp. och råkade glida in lite på ett bananskal. vårdenheten råkade ha ett avbokat samtal, och jag är ju flexibel, så med minsta marginal tog jag mig dit för ett nybesök/bedömning.
och rent psykiskt så söker jag dagvård. och där finns lediga platser omgående. wow tänkte jag. så jävla skönt det hade varit. att bara få komma in i det och köra på så fort som och bara bli kvitt med den här skiten.
men ack så fel. ack så fel jag hade.
 
"oavsett vad du säger och hur du mår rent psykiskt, så är din kropp för sjuk och i ett alldeles för dåligt skick för att dagvård ska vara adekvat att erbjuda" 
 
och visst. jag vet det. jag har insett det. min kropp mår skit. den är för skör.
 
så efter en överläggning hos klinikens läkare kan dom erbjuda mig en sak, heldygnsvård. slutenvård. totalt. men icke idag. icke imorgon. utan när ledig plats finnes. vilket betyder att jag ska vänta ytterligare cirkus en månad.
 
är det rimligt att först säga till någon att du har en döende kropp, och sedan be en att vänta en månad? 
men jag är ju van vid den här tiden. always samma visa. vården suger helt enkelt. eller så är det världen som suger som gör att så många behöver hjälp. det är hur som helst jävligt sjukt.
 
jag frågade ändå rätt glatt och trevligt om det fanns något jag kunde få under tiden, så jag kunde påbörja behandlingen hemma liksom, typ ett simpelt matschema, som dom anser är lagom,
men icke det heller. det får dom inte ge ut innan man verkligen är patient. (vem fan vill ge någon hjälp lite "gratis", nej man ska fan ha pengar för varje litet råd och tips som ska uttalas)
 
nähepp. och vad ska jag göra då tycker du, frågade jag?
 
Ja, du kan ju alltid följa din läkares allmäna rekommendationer.
ja. som om jag inte gjort just detta de senaste åren...
jag äter sex gånger om dagen. jag tar det lugnt. och jag fokuserar på hälsan.
(jag vet att folk inte tror mig. men jo, jag äter sex måltider varje dag. och nej. de är inte mus-portioner. min frukost består exempelvis av 2 mackor, ägg, smör, ost, yoghurt, flingor och frukt/bär, sedan fortsätter dagen med mellis, lunch, mellis, middag, och slutligen kvällis och därutöver lite småkäk., så anklaga mig icke för att inte äta. enough said.)
 
så lade vi på luren och jag vet i princip inte mycket mer om vad jag ska ta mig till just nu eller vad som kommer ske. en stund i taget. jag försöker andas lugnt och tänka på annat. som om det fanns något annat än överlevnad i mitt liv.
 
och så ska jag tillägga, att de trots allt kunde ge mig ett litet råd, sådär utan att jag är deras patient, lyder som följande; "du kanske inte ska laborera så mycket med maten och gå upp i vikt för mycket innan du kommer hit" det kan liksom vara skadligt...och farligt.
så jag ska alltså inte göra något åt den saken, men jag "kan ju alltid lägga till lite grann".
ännu mer confused.
 
så jävla ologiskt och tvetydligt.
 
och det är då fan att jag inte känner någon läkare som bara kunde tala om för mig hur jag ska göra för att reparera mig. och om det kommer gå. får ständigt känslan av att det är för sent. att min kropp redan är död. förstörd. alla chanser är borta. det finns ingenting som kommer kunna rädda dig. ingenting.
 
jag är skraj. så jävla rädd.
så förbannad och arg.
så vilsen och lost.
så ledsen.
så lämnad.
så... ingenting. så... allting.
 
orden kan fortsätta flöda i evighet. men vad fan gör det för skillnad.
 
nu får vi se helt enkelt.
jag fortsätter som vanligt striden och hoppas att jag överlever tills något annat sker.
ber för min kropp. ber för mitt hjärta.
 
so long. take care.
 
 
 

helvete mörker och min förbannande oklokhet.

 
fan. egentligen är jag ordlös. mållös. meningslös. men jag vill ändå ventilera mig. mitt huvud. mina tankar. samtidigt som jag bara vill glömma allt. gräva ner mig. slippa tänka. analyser. fundera. ja slippa allt som händer. och sker. och allt som inte händer och inte sker.
 
jag har ju vetat att denna stund ska komma. innerst inne förstår jag det själv. men förihelvete vad ont det ändå kan göra. att få höra orden. orden jag så många gånger sagt och hederligt och innerligt lovat aldrig mer ska uttalas.
 
fan.
 
varför i helvetes namn har jag satt mig här igen. i helvetet. i graven. i döden.
varför har jag inte kunnat stoppa den nedåtgående spiralen i tid.
varför ska det vara så jävla svårt att tänka efter före.
varför kommer klokheten och vissheten, när det redan är kört.
när loppet är förlorat. när valmöjligheterna är bortblåsta och livet begravet.
 
jag är arg. arg på mig själv. så förbannat jävla arg.
och besviken. och ledsen.
 
låter tårarna rinna idag. konstant. orkar ta mejfan inte bry mig om en sån petitess nu.
värre kommer det bli.
 
för "om jag överhuvud taget ska ha en framtid kommer jag bli tvungen att möta sanningen och inse helvetet och jobbet som står framför mig"
 
jag tror på mig själv. jag vill och jag vill.
men frågan är om viljan och orken går hand i hand.
om tålamodet sträcker sig. och om det fortfarande går.
 
jag är tveksam.
 
för "du borde egentligen vara död vid det här laget" ....
 
mörker. död. ensamhet. instängdhet. fängelse. snart. nu. tårar. fan. jävla. piss. helvete.
 

och jag klargör saken.

okej, gårdagens confession skapade visst en del frågor i ett antal huvuden där ute, så låt mig bara klargöra lite av de FAQ som uppstått...
 
nej. jag sitter inte hemma på mitt rum och svälter sönder mig själv eller känner mig fet och äcklig och misslyckad. nope. det stadiumet har jag lämnat far, far, behind. jag är med andra ord rejält medveten. jag är medvten om att jag är mager som en sticka med benknotor som pekar rakt ut och med ett insjunket och genomskinligt ansikte som kan skrämma vilken människa som helst till döds. eller iallafall till att de vänder ryggen till och går sin väg.
och jag är inte heller stolt eller på något vis nöjd över detta utseende. jag gömmer mig i mina mjukisdressar och skyr folket. jag hatar att visa mig inför andra. jag pallar knappt en simpel inhandling på närmsta mataffär. the eyes out there is killing me. även om det till stora delar är inbildning, så är jag så jävla skamsen. ja. jag skäms över att vara ett skelett. i do.
 
detta gick tragisk nog uppför mig något för sent. tror minsann det var när gymägaren, för det gym där jag gick på sjukgymnastik, en dag kom och sa att jag tyvärr inte fick vistas där mer. eftersom jag skrämmer de andra kunderna/gästerna. så där fick jag ett slag i ansiktet. och efter det kom det bara fler och fler daskar. arbetsgivare som sa rakt ut, att nej du kan inte jobba här, du ser för sjuk ut. och liknande.
och ja. det var kanske dessa hårda, men sanna ord, som krävdes för att jag skulle börja förstå, hur läget faktiskt låg till.
det är faktiskt lätt att undgå att se det när man sett ut såhär mer eller mindre de senaste sex åren, med undantag för någon månad hit och dit. det är faktiskt så sjukt att man vänjer sig vid sin kropp, även om den är sjukligt mager, och man ser den som "vanlig" eller "normal". så egentligen kan jag bara tacka dessa hårda människor som fick mig att se en annan bild.
 
och nej. jag undviker inte att äta. jag spyr inte. jag tränar inte bort något.
jag äter sex eller sju mål om dagen. tro't eller ej. men i do.
 
så vad fan är problemet kanske ni tänker? jag med ska ni veta. vad fan är det som är så jävla fel och svårt då?
allt jag vill är ju att lägga på mig ett par kilo, se sund och frisk ut, så jag kan få jobb. så jag kan få träna. så jag kan orka. så jag kan leva.
men någonstans sitter det en spärr. om så än omedveten. det handlar om att förändra en kropp, som varit totalt förstörd under allt för många år. det handlar om att bryta mönster och rutiner och beteenden som etsas sig fast alldeles för hårt.
det handlar om friheten. inte bara acceptera ett okej överlevnadsläge.
det är på något sätt så jävla svårt att inse. att jag inte kan göra som alla andra. jag är inte normal. jag måste tänka på kosten. att jag får i mig tillräckligt. samtidigt som jag inte bara kan fokusera på det. jag vill vara flexibel och leva. samtidigt. vilket är en ekvation som inte gått ihop. och det är nog detta jag ska kunna bena ut med lite hjälp och stöd från mer kunnigt håll.
 
att jag dessutom för ett bra tack sedan fick en lista på närmare 30 basala födoämnen, som min kropp inte skulle tåla och hantera, gjorde saken knappast simplare. för vad lever man på när man får höra att du inte kan äta varken vete, råg, havre, korn, mjölk, laktos, ägg, yoghurt, ost, kål, lök, bönor, m.m...m.m.
 
nej. det brast lite där. eller ganska mycket.
 
men som sagt. i will keep on fighting, och jag ska nog ta mig ut i det fria jag med. en dag.
men nu är nuläget så som det är. och jag kan inte skynda på mer än jag gör.
tålamod. tålamod. tålamod.
 
ps. jag har det ej. tålamodet alltså. det är det som gör mina dagar så fruktansvärt bisarra och rastlösa. ds.
 
tack för era fina ord btw. makes it easier. på nåt sätt..
 

och jag är tillbaka med sanningen.

 
20 januari 2013. och jag är här. igen. skrivandes.
satans vad jag saknat det. orden. känslan. att få uttrycka sig. fritt. friare. att få ut nåt. att få reflektera. analysera. känna. tänka. undra. fråga.
jag har återvänt. eftersom livet tagit en annan bana igen. och jag är helt enkelt i en situation, i ett läge, då jag behöver detta. mitt tankeforum. mitt skapandeforum. mitt känsloforum.
 
så. what's the deal. vad har hänt? vad har inte hänt? varför detta skrivbehov. varför. varför. varför.
 
i tell you. och till mig själv.
 
dem som står mig nära, eller dem som följt mig det senaste året, eller bara den senare tiden, vet att mitt leverne kanske inte riktigt har varit fläckfritt. rätt många mil ifrån perfektion. i klarspråk kan man säga att jag trillat av spåret ganska rejält, och befinner mig nu kanske inte riktigt i mitt livs form.
snarare är förhållandena och läget rätt krasst.
 
jag valde att ta en rätt lång paus från att öppet berätta om mitt mående, dels på grund av att jag inte riktigt visste hur jag själv mådde, dels handlade det om en viss känsla av skam och rädsla.
 
jag framstod så länge i mångas ögon som frisk och kry, glad, smart, inspirerande, duktig, ja, hos vissa till och med som en förebild.
och jag vågade helt enkelt inte bryta den fasaden. jag skämdes så förjävla hårt över att jag inte var den som man trodde jag var. jag skämdes för att jag inte lyckats släppa taget om de klorna som jag faktiskt trodde hade lossnat. jag skämdes över att efter alla dessa år ännu inte lyckats börja leva. och visst. jag skäms lite än idag. det gör ont att konstatera att jag inte är fri. frisk och lever livet. det skär inombords. det gör det. men just nu känner jag att sanningen är det enda som kan ta mig ifrån detta helvete. sanningen är det som i längden ger något.
 
och det är kanske därför jag är här igen. för att sanningen lättare kommer fram via skriften. och för att vissa känslor och tankar faktiskt klarnar när jag ser dom svart på vitt.
 
ingen plan på hur länge och hur mycket jag kommer skriva. men så länge mina fingrar kliar, så fortsätter jag.
 
jag är alltså där. igen. i dalen. svackan. djupet. mörkret. men ändå inte där. inte där som förr.
jag är medveten. starkare. jag är modigare. jag vill. innerligt. jag är ärlig. jag är motiverad.
 
diagnoser hit. diagnoser dit. jag sätter mig inte i något sådant fack.
jag har lite skavanker. lite problem. lite svårigheter. lite fobier. lite rädslor. lite symptom på diverse olika saker.
 
och ja. jag har gått med detta nu från och till nu alldeles för länge. jag drömmer om att få leva. jobba. plugga. träna. ha vänner. och allt det där. jag vill inte vara inlåst i mig själv. begränsad av mig själv. jag vill inte vara ensam. dyster och ledsen.
 
så här om veckan fattade jag ett beslut. jag bröt ihop och bestämde mig.
för att ja, here it goes, att söka hjälp.
det var nog det smartaste och klokaste beslut jag någonsin tagit. samtidigt som det gjorde och gör, så förbannat jävla ont. erkännandet. att visa sin svaghet. att säga orden: snälla. hjälp mig. jag kan inte själv. det tar emot. men jag vet ju. jag har försökt nu. år ut. år in. att köra på själv. och ärligt talat, kan jag nu konstatera att det inte funkat. jag erkänner det ändå, att jag inte klarat det. på något vänster är livet för svårt. jag behöver hjälp. stöd. råd.
så nu har jag satt den bollen i rullning.
jag har sökt hjälp. jag har pausat livet där jag ständigt söker jobb och något att göra. jag har sagt stopp. nu är det jag och hälsan som ska ta störst plats. få mest utrymme. det får ta den tid det tar. och kosta vad det kosta vill. jag vill må bra. jag vill leva. resten kan komma sedan.
 
så nu går jag i tystnaden. tomheten och ovissheten. i väntan på hjälp. i väntan på livet.
jag krigar så länge på ensam. och försöker hålla modet uppe.
det är inte alltid lätt. ensamheten svider som mest. och ljuset slocknar lite då och då.
men jag är ju stark. så jag ska klara detta.
 
och ja. jag hoppas att min sanning inte ska få folk att återigen backa och hålla tillbaka. tro att jag är ett psykfall eller känna att man inte vet vad man ska göra och säga.
allt jag vill och önskar, är att fortfarande få vara och ses som en människa. sluta inte säga hej. var inte rädda att fråga något. dra er inte undan. en värmande hand. ett stöttande ord. ett hej. ett leende. vad som, gör det enklare för mig att ta mig igenom saken. skiten. mörkret.
 
hur som haver. jag kommer alltså i fortsättningen förmodligen vara rätt öppen och ärllig. berätta om min kamp? till livet igen. och känslor kan komma att svämma över och ja,
den som vill är välkommen att läsa, kommentera eller bara glo på bilder.
för den passionen är fortfarande het. bilderna är fortfarande lika betydelsefulla. lika älskvärda.
 
nu ska jag sluta för studen. nu har jag lättat hjärtat. och förhoppningsvis kunnat bringa lite klarhet i någon annans huvud också.
tack för nu.
ciao