under en ångvält. under jorden. under allt.

 
så var det sagt.
the last word.
 
sista försöket att finna rätt.
är gjort.
och nej. 
svaret är bara rätt och slätt nej.
att finna rätt går inte.
 
det är bestämt.
klart.
planerat.
det får bli fel.
det är bara så.
när det inte finns alternativ.
 
det känns...
förjävligt?
ja. nästan.
vet inga ord som kan förklara.
 
känslan av att blir överkörd.
känslan av att skrika utan att ljud kommer fram.
känslan av att inte finnas. inte existera.

känslan av att ens ord är luft.
att ingenting har betydelse.
att allt är förjäves.
åt helvete.
maktlöst.
 
svärta. ren jävla svärta och smärta.
 
jag sägs vara stark. jag sägs vara positiv. jag sägs kunna klara det.
och jag vill inte neka detta. jag vill bara hålla med.
 
men när det är som nu.
så är jag so far away from that som man kan komma.
so far. far. far. away.
 
jag vill mer än jag kan.
jag vill mer än döden.
jag vill till livet.
 
men vägen dit.
är. 
jävligt komplicerad.
 
so long.
p.
 
 
 

för jävla mycket och för jävla surt.

 
just nu.
önskar jag mig.
mest av allt.
att ett mirakel slår in.
 
jag önskar mig.
en personlig läkare.
som är villig att hjälpa mig.
i hemmet.
 
allt annat suger.
så jävla hårt.
just nu.
 
varför råkar jag inte känna rätt personer för stunden.
varför lyckas jag alltid "hamna" fel.
varför är allt och alla emot mig.
varför är allt så förjävla krångligt.
varför. varför. varför.
är jag som jag är.
just nu.
 
 
det är så jävla mycket känslor. en ocean av frustration. tårar i överflödiga mängder. som inte kan gråtas ut eftersom revbenen mina är så gott som är avbrutna och gör alldeles för ont så fort tårarna rinner och ilskan byggs upp. det är så jävla komplicerat. så oförklarigt. så svårt. så dumt. så bisarrt. så naivt.
hela min existens är just nu ett jävla vakuum.
ingenting går rätt.
allt går fel.
 
jag återkommer. när orden finns och orken återfunnit sig lite.
 
a day in hell.
 
bye.

-

 
 
 
 
 
i.
m. o. r. g. o. n.
 
 
: /
 
 
 

söndagskvällar är så här. oavsett.

 
ibland känns resan bara så jävla lång.
och jag tror att jag inte kommer orka.
 
ibland känns det faktiskt så.
som att livet är för långt borta.
 
jag vill inte säga det.
men jag gör det ändå.
 
får man sluta orka?
får man ge upp?
 
 
(nej. det får man inte. men ändå. känslan finns där. hopplösheten. i evigheten. i väntan. i tiden.)

just my sketches. just my right now.

har funderat ett tag på om jag ska ta och skriva några rader här.
och just nu känns det helt enkelt rätt.
så let's go, i will tell you about the läge just nu.
 
för de senaste dagarna har varit lite hejhopp, uppochned, knäppa och hårda.
men just nu sitter jag upp i min säng. i mitt rum. hemma.
och här har jag nu spenderat två dygn. okej. jag har rört mig till toaletten. men knappast mer än så.
jag vilar mig i form liksom. get it?
 
och det kliar i varenda liten kroppsdel. myrorna springer runt. för jag har så mycket mer energi. det här med att ligga till sängs, är inte riktigt min femma. men ibland måste man. ibland är det liksom en sorts medicin.
 
jag har fortfarande lite strul med mina vård och hjälp kontakter. det är en knepig situation. jag är ett knepigt fall. och man både vill och inte vill hjälpa mig. man kallar mig omöjlig och död. men man lämnar mig ändå utanför. och låter de sämre alternativen bli de som är ens enda valmöjligheter.
okej, jag pratar i gåtor. i know. men jag orkar inte dra varje liten exakt detalj. kommer sedan.
men hur som haver. efter en del snack. en hel drös med om och men, så verkar det iallafall vara lite ljusglimtar på ingång och om det går vägen så kommer jag inom en viss framtid att behöva förflytta mitt arsle och packa en väska för att sedan spendera en tid på annan ort. i ett annat rum. i en annan säng.
det gör ont. för destinationen är ett ställe jag inte riktigt kan återse utan att, i stort sätt, dö. känslorna är liksom för starka. men som sagt. there is no choice i min värld just nu. jag tackar och tar emot. tuggar och sväljer. ler och försöker upprepa för mig själv att det kommer gå. att det kommer bli bättre. en dag. en dag..
 
men fram tills dess. måste jag reparera mig själv. ensam. och det gör jag bäst i min i säng. förvisso tillsammans med en mac-familj och ett skissblock och ett par tre pennor. mer än så blir det liksom inte riktigt.
jag är jävligt ledsen över situationen. det dåliga samvetet skär. och jag skäms mer än någonsin. 
men allt jag kan göra. är att kriga på.
strunta i omvärldens hån och besvikelser.
tro på mig själv. och bara våga.
 
följ mig på instagram om ni känner för lite aktivare updates,
Pillan91 är namnet. och här är lite pic's från senare dagar. på mina små skisser. 
tack & hej. take care. so long.
 
 
 
 
 
 
 
 
© pt
 

too much is not enough.

 
ibland är det en sak för mycket för att man ska palla med.
nu går jag i ide fram tills imorgon eftermiddag.
då vet jag.
om livet är mitt eller ej.
 
so long.
bye.

lost in this woods.

 
fan vad jag hatar dom.
dom där studerna.
när puzzelbitarna inte passar ihop.
när man fastnat i dalen.
när sankmarken tar över en.
 
när allt bara är... svårt.
 
idag är en sådan dag. himlen är grå. snön faller. och den där förbannade tystnaden hägrar. den och ensamheten biter sönder mig. sakta. men säkert.
jag sitter här. i ett tomt hus. radion är på. tv är på. ljudboken är på. försöker frenetiskt lindra smärtan. smärtan som den ekande tystnaden ger. men det fungerar föga. istället för att stå stark och pall, lindar jag in mig i en morgonrock och lipar för mig själv. letting the tears out. orkar inte bry mig om det naiva och smått barnsliga i situationen. det får vara hur jävla dumt som helst. att lipa i sin ensamhet. men som sagt. jag bryr mig knappast just nu.
 
förstår inte varför livet så nödvändigtvis måsta variera så. ena stunden sol och hopp. lycka och kärlek. i nästa grått mörker, ensamhet, tystnad och tomhet. saknade svar. tusentals frågor. som vanligt.
 
hur många gånger orkar man klättra sig upp? till det där som man ändå någonstans vet finns. jag vet ju det. livet kan vara bra. men då ska man fanimej palla dessa stunder också. och hur gör man. hur fan orkar man.. that's something i need to find out...
 
 
© www.pernillathelaus.se - lost in the woods

nothing else than PROUD

 
Ibland känner jag mig som en stor bluff. Som att allt jag gör och lever i egentligen bara är lögn och en naiv inbildning, men det är en lång historia som är svårförklad som få. Däremot snuddar jag ibland också till motsatsen, eller det jag kallar motsatsen åtminstone, stoltheten. Livet där jag kan känna stolthet och styrka. Mod och kraft.
Och just de senaste dagarna, har jag svävat i detta tillstånd.
 
Jag har alla emot mig. Okej. kankse inte alla. Men inom "den specialiserade ätstörningsvården" är jag totalt motarbetad. Och även denna historia kan göras lång. Men jag drar den en annan gång. Hur som haver så har detta motstånd fått mig att vilja motbevis. Vilja slå dom rakt i ansiktet. Vilja utdela örfilar och raka högrar. VIlket jag också gjort. Bildligt.
 
Jag får ena dagen hör att jag tillhör en kategori som ett extremt svårt och omöjligfall. Den dagen och de orden var droppen. Jag har sedan dess utmanat mitt sjuka öde mer än jag någonsin gjort tidigare. På två dagar har jag ensam utsatt mig för saker som ingen vårdare någonsin kunnat få mig att göra. Och jag har klarat av det och endast känt lättnad och just stolthet. Jag kan. Jag kan ju faktiskt. Och jag vill. Jag vill faktiskt.
 
För vet ni. Jag har insett att det finns så mycket att leva för. Och att det finns människor där ute. Som faktiskt finns oavsett hälsotillstånd. Människor som faktiskt vill se mig glad och fri. Och det. Det är något som hjälper. Och värmer. Sedan finns det sickheads också, som drar sin kos så fort det blir minsta lilla problem, eller som sviker nåt så in i helvete, men as i learned, dom är bluffar. luft. i dont care. eller okej. det gör jag ju. för det gör ju ont också. men samtidigt, så nej. riktigt sanna människor. dom håller ut.
 
Jag vill bara få leva för det jag älskar. För det jag mår bra av. Skapandet. Konsten. Kreativiteten. Skrivandet. Allt sånt. Jag vill måla, teckna, rita, bygga, hammra, snickra, sy, kreeara, skriva en till bok, en ny bok, jag vill visa vad jag kan och vad jag gör. Jag vill nå ut och förmedla. Men samtidigt bara få göra det jag vill och mår bra av.
Jag vill resa. Bildligt och bokstavligt. I personen pillan, och i världen.
och jag vet. jag bara vet. och tror. att den dagen kommer komma.
 
"det blir bättre"
 

ja för i helvete, det är det enda. det blir bättre. ord som ska få mig att orka. även dagar då denna känsla inte infinner sig. för dom dagarna finns. och kommer finnas. men jag är stark. ensam. men stark. modig och tuff.
 
jag kan. jag vill. jag vågar.
 

ville bara få detta sagt. och som kunna återvända till detta. när det svider mer och såren känns oläkbara.
 
och så vill jag tacka. tacka vissa underbara människor som bara av ord och existens. ger mig luft och ork.

just smile to the chaos and let it go.

 
Sjukvården retar fortfarande gallfeber på mig. Men jag orkar inte bry mig. Eller jo, klart jag bryr mig. men försöker se det med mina blåa och smått naiva ögon och le ett litet hånande leende. för det är verkligen sjukt hur sjukt det går till inom vårdvärlden. Men hur som haver, hade lite äventyr inom den igår och fick kanske lite bollar i rullning om inte annat, och det får man kanske vara nöjd med. Dock rullar det förmodligen inte min väg, men just nu säger jag inte så mycket om det utan tackar och tar emot. sväljer och tiger. bildligt och bokstavligt.
 
och när jag inte gör mig bekant med all vårdens problematik så leker jag med mig själv och mina tekniska prylar.
senaste skapelserna vill jag visa er här,
 
 
 
 
och annars försöker jag fördriva tid och väntan med att skriva och skissa. kanske har jag ett hemligt projekt på gång kanske... :)
 
ciao.

vårdvärldskarusellen till graven. moi, till livet!

 
att jag hatar svensk sjukvård kanske redan framgått lite, men på senasre tid har den verkligen gått mig på nerverna totalt och gårdagens telefonsamtal blev lite utav den där droppen som den där såkallade bägaren att rinna över.
 
först undviker jag alldeles för länge att söka hjälp. just för att jag vet hur svårt det är att hitta "rätt" hjälp. jag har exempelvis tidigare spenderat drygt ett år på samma ställe, för att sedan, från den ena dagen till den andra, bli utkastad och lämnad åt mitt, och sjukdomens, öde. all min tillit och tilltro har så att säga för länge sedan sjunkit till botten och därunder.
men så orkade jag en dag inte mer. och tog beslutet att ändå ge det ännu ett försök. och hamnade återigen på karusellfärden "vårdvärldensverige".
och nej. jag har ännu inte fått någon hjälp,  jag vet förvisso att man tagit upp mitt ärende nu idagarna, men eftersom man inte vet hur man ska ta sig an mig. så tar det lite tid. för ja, det var så dom sa. "vi ska ha ett möte om dig" "vi måste disskutera saken eftersom du är ett extremfall" etc.etc. och man antydde klart och tydligt att jag tillhörde en kategori av "omöjliga fall" som inte "borde vara vid liv" och som man inte som sagt vet hur man ska "angripa".
och där brast någonting inom mig. om jag inte ska ge upp, om jag ständigt ska hålla glöden uppe och tro på livet igen, måste väl för fan vården också göra det? eller?
hur som helst. det gjorde så jävla ont att jag bara beslutade mig för att slå dom rakt i facet och motbevisa deras föreställningar.
vilket jag gjort. iallafall lite grann. och jag tänker fan i mig inte låta deras negativa inställning till mig och min framtid få påverka eller inverka i min kamp. jag ska som sagt visa dom. en vacker dag ska jag nog gå och bli journalist och göra ett jävligt svidande reportage eller liknande. för vården suger verkligen kuk. sorry ordvalet. men man kan inte beskriva det bättre just nu.
 
hur som haver. igår blev det semla och idag pizza. var fan ska det här sluta?
 
© jag kan. jag vill. jag vågar.
 
 
 

piss the day off.

 
det är inte så lätt att vända på en dag när man vaknat i ottan av ett rätt svårt, eller okej, jävligt jobbigt, telefonsamtal.
ett samtal där någon tvivlar på din existens och ditt liv. där någon dödar allt hopp. all glädje och all lust.
nej. efter ett sådant samtal är tygnden fastnitad på dina axlar.
man kanske borde se från andra hållet. rycka upp sig och ta tag i dagen. men nej. inte i mitt fall. inte idag.
 
får man vara ärlig?
klart jag får.
idag är en piss dag.
(okej, tänk nu inte "som om inte alla hennes dagar är piss" för så är det faktiskt inte, men just idag svider livet lite extra mycket).
idag är en dag då allt bara har känts så förbannat jävla hopplöst och meningslöst. inte livet. men kampen dit.
jag har varit konstant besviken på mig själv, varför i helvete har jag hamnat här och varför lyckas jag aldrig nå dit jag faktiskt vill. varför är jag fast. varför gör jag inte rätt. trots att jag tror att jag gör det?
varför orkar jag inte vara positiv. varför klagar jag. varför. äh. pallar inte.
ni hajjar. det är en skit dag och sånna får man ha. eller..?
har åtminstone lyckas käka temla dagen till ära. något som inte skett under de senaste tio åren, och det är väl något jag får känna viss stolthet över.
 
hur som haver. vårdvärlden sverige är fortfarande en cirkus och jag hatar den och dess metoder och regler mer än någonsin och jag är jävligt rädd för den. men skit samma.
 
enough från mig och min skit dag nu.
 
ciao
© me, by me.
 
 
 

svek. svider.

 
sveket.
skär som kniven.
sveket.
gör så förbannat jävla ont.
besvikelsen och hopplösheten. som uppstår.
är tyngden. av tyngd.
spåren som lämnas.
när någon gör just det. lämnar och sviker.
är spår som inte sopas igen.
är spår.
som etsats sig fast.
och bränner sönder.
fräter upp ditt inre.
och gör bitterheten till ett faktum.
gör ensamheten och tystnaden, till ett allt.
 
jag hatar det.
att jag lämnat mitt liv. mitt hjärta. mitt jag.
till någon. eller några.
som stängt dörren. rakt framför mig.
som dragit för gardinen och gett mig mörkret.
och sagt tack och hej. dig orkar jag inte med.
om ens det. ibland talar tystnaden för sig. ibland säger det osagda mer än det uttalade.
jag hatar det.
 
 

be who you are. write what you want. don't be ashamed.

Man kan inte förändra dåtiden, men man kan påverka sin framtid.

 

En mening med mycket mening.

En mening med innehåll.

För det är så jävla sant.

 

Jag får ibland frågan om varför jag skriver så oklart och abstrakt. Om jag ändå säger a, så kan jag ju liksom lika bra fortsätta med b, c och d och så vidare. Och varför skriver jag överhuvudtaget om tyngd och smärta och helveten och mörker. Vad får man ut av att må dåligt öppet. Att visa och beskriva känslor. För människor som man inte känner. Och för människor som man faktiskt känner. Vad ger det. Och vad tar det? Faq, kommandes från mig själv och från andra. Och ja, jag funderar på’t och försöker frambringa klarhet, men det är rätt svårt. För jag är jävligt dubbel.

 

Fine, jag säger som det är, jag skriver medvetet inte allt om mitt mående och min sjukdom eftersom jag inte gillar att bli bedömd utifrån en diagnos eller liknande. Jag hatar stämpeln ”en gång sjuk, alltid sjuk” och okunskapen om hur ett ord inte alltid betyder det som uppslagsboken säger.

Jag tror i och för sig att det redan framgått, och att de flesta ändock vet om vad jag ”lider” av. Att jag för många år sedan nu fick en diagnos, närmare bestämt Anorexi Nervosa, Och att jag på sitt sätt och vis, aldrig blivit friskförklarad.

Att säga att man har sjukdomen, skapar för det allra mesta, ett avståndstagande från en. Åtminstone enligt mina erfarenheter. The stamp is right in your face och du är vad du äter så att säga.

Och på sätt och vis bryr jag mig inte. Jag står för att jag är och har varit sjuk. Men ändå föredrar jag att möta människor och ge dom chansen att se mig. Och inte den där jävla stämpeln. Därför har jag svårt att skriva ord och meningar som i klarspråk talar om hur jag mår och känner. För min svaghet är att jag inte orkar med alla jävla fördomar och liknande, som tro’t eller ej, verkligen finns i mängder.

Jag ser inte min blogg och mitt skrivande som ”en anorektikers resa” eller dylikt. Jag kan inte riktigt kategorisera mig eller komma på en bra epitet. Ibland känner jag för att ha en foto blogg, för att visa mina bilder och skapelser, likaså känner jag ibland för att vara alldaglig, eller privat och personlig. Vilket kanske inte är fel, eller? Man tvingar ju ingen att läsa. Men samtidigt så vet jag, att om jag skriver, så har folk chansen att läsa, folk som ibland undrar hur jag har det, men som inte riktigt vill eller vågar fråga.

Visst, jag önskar ibland att man kom till mig direkt, och frågade rakt ut, för att få en så sann bild som möjligt, rykten florerar annars så lätt och gör mig rätt ledsen, men att skriva här är liksom en mellanväg. Det är mina ord och min story, även om även det misstolkas och missuppfattas ibland.

Men i stora drag är det därför skriver jag som jag gör. Och om vad jag gör. Djupheten varierar. Och känslorna likaså. Ibland blir inläggen lite långa, som de här, och som förmodligen ingen annan läser, men ibland är de kortare, bildrika och enkla. Du väljer. Jag skriver. För att jag vill.

 

Hur som helst, vette fan var jag vill komma med detta, eller jo, på sätt och vis vet jag ju det, jag vill räta ut frågetecken som uppstår och ge svar på tal. Vill underlätta misstolkningar liksom.

 

Jag är som sagt inte den som utger mig för att vara en anorektiskt sjuk liten människa som inte vill leva eller liknande. För det stadiet har jag lämnat. Jag är jag. I en fas i livet som är som en bergochdalbana och jag kan som sagt inte alltid sätta ord på hur det är och känns. Så visst kommer jag skriva om skit och piss och mående. Men jag kanske också tar mig rätten att inte uppge allt i form av siffror och exakta namn och liknande.

Abstrakt och oklart. Ja. Men det är sån jag är.

Och om någon fortfarande undrar och funderar över varför jag väljer att blogga om det jag gör, så ja, då får ni göra det. Jag känner liksom inte för att slita bara för att det råkar finnas små kufar där ute som inte uppskattar att läsa om mitt leverne.

 

Och som sagt, fråga heller en gång för mycket än en gång för lite. Jag tål en hel del. om inte allt ;)

 

ciao

 


något jag inte talar om men ändå gör det.

 
Det finns en del saker som jag inte direkt talar om. eller skriver om. en del lite alltför känsloladdade ting. eller ämnen eller vad man nu väljer att kalla det. Ni vet kanske hur det är. man liksom skäms lite, orkar inte riktigt, vill inte bry sig, men ändå så är det något utav livet väsentligheter just nu. så man försöker lägga det åt sidan. begrava faktumen, dölja sanningen etc.etc.
men någon gång kanske man borde öppna upp och ta det där förbannade blader ur munnen och kanske börja tala om det. eller okej. i mitt fall. åtminstone skriva om det. för det finns ju där. hela tiden. och även om jag inbillar mig om att det kanske försvinner bort i någon dimma någon dag, så måste jag kanske ändå börja närma mig det tabubelagda... för försvinna helt, kommer det inte göra...
 
so what's the fucking deal som grämer mig så jävla mycket?
jo ni, fan det är jag väligt svårt att ens skriva ordet, varför? för att jag hatar det. jag hatar allt som har med det att göra. men det stör mitt huvud så jävla mycket att jag bara måste få det ur mig. det handlar om det där sjukt äckliga ordet (och dess innebörd) vikt.
För i en värld som våran verkar vikten vara något utav jävligt stor vikt. något som var och varenda människa har något att säga till om och tycka till om. visst, så även jag.
 
just nu krigar jag dag ut och natt in för att öka min vikt. för jag vet att den är, på tok för låg. och alla, jag menar verkligen alla, så kallade experter och läkare och tjafs säger till mig att alla min fysiska symptom, kommer försvinna, så fort min kroppsmassa ökar och vågen visar mer. och jag säger inte emot. verkligen inte. för jag tror och hoppas själv på den teorin. men som vanligt finns det en jävla massa men och frågeställningar inom mig. 
hur fan ska man stå ut med symptomen "under tiden", dör man inte av undervikten kommer jag förmodligen kola av alla jävla äckliga symptom. och hey, what's the point then? 
 
just nu har jag förvisso hittat "ett vinnande koncept" (med andra ord, ett schema som gör att vågens siffror ökar, dock kvarstår symptomen). minimalt med rörelse - "maximalt" med käk.
dock innebär det att jag pressar i mig sådant som kroppen inte tål, och därmed försämras ju mitt fysiska tillstånd (och psykiska) eftersom jag kroppslig sätt mår skit utav det.
 
det tar mig timmar efter varje måltid att återgå till ett "neutralt" tillstånd och då är det redan dags att återigen pressa ned en massa föda. och så är proceduren igång igen och det finns inget slut.
 
jag mår så jälva illa. min mage kniper sönder. blodblåsorna i munnen växer och blir fler och fler. tungan bränner och svider sönder och frusen mat är det jag får föredra. men nej visstja, då blir magen kall och då blir illamåendet ännu värre och jag får ligga raktlång eller ihopkurad som en köttbulle med värmekuddar och allt vad det nu är för att försöka återställa någonsorts balans i temperaturen.
och det är inte så jävla lätt att äta allt som man behöver när man mår så sjukt jävla pissigt efteråt.
ändå gör jag det. varje dag. och jag lovar mig själv efter varje måltid, att aldrig mer. nu räcker det. jag orkar inte med detta. aldrig mer denna typ av mat. men så sitter jag där igen, timmen senare och gör om samma "misstag". för jag vet att jag måste. min kropp behöver ju det. men samtidigt. hur fan ska man orka med processen tills det blir "bättre"? ja hur fan ska det gå till...
 
okej, jag vet. ingen kanske kan svara. men jag behöver bara vädra mina funderingar och tankar.
för det går mig på nerverna. biter mig sönder och samman. det är så jävla komplext. svårt. tvetydligt. dubbelkänsligt. och allt där till.

jag är så jävla lost i frågan. min ork varar inte för evigt. hur gärna jag än skulle vilja det. mitt tålamod tryter. och ja. jag vet inte ut. inte in. inte upp. inte ned. allt är komplicerat och där med sätter jag punkt. för nu ska jag gå och vika mig dubbel under täcket och försöka slappna bort spyan som lurar i halsen. mysigt. i know.
 
ciao.
 
 
 

the art is what saves me.



 
 
©by me
 
"vad jag gör, när jag inget gör"
 
jag försöker faktiskt hitta vägar till att stå ut med tiden.inte bara döda den. och det genom att skapa med min kreativitet. och testa på nya former av konstnärligt görande. visst blir det långt ifrån bra. men för att vara mina första försök är jag ändå rätt nöjd. och hey. övning ger färdighet. en visdom värd att ta till sig.
 
ciao.
 
 
 
 

just right now.

i tystnaden kommer tankarna.
i ensamheten kommer oron.
i väntan kommer ovissheten.
 
i mörkret kommer ondskan.
i regnet kommer rädslan.
i snön kommer ilskan.
 
 
känslan av kniven som hugger. känslan av trötthet. känslan av misslyckanden. känslan av onödighet. känslan av kyla. känslan av svaghet. känslan av tristess. känslan av hat. känslan av sveda. känslan av värk. känslan av svärta.
 
 
är mitt nu.
 
ibland viker även den starka ned sig. ibland tappar även jag orken. lusten. viljan.
 
 
men den kommer ju åter.
som tur är.
eller?
 
 

til the bitter end.

 
 
så fort solens strålar svag börjar lysa och smyga sig fram, så brakar ovädret oanat loss och spöregnet öser ned och piskar dig sönder och samman.
 
that's the situation. that's the thing.
just nu.
 
och jag är lost.
lost in the fucking circus called svensk sjukvård.
 
men för fan. det bor som sagt en jävel inom mig. som inte tillåter förfall.
i will fight til the bitter end.
så det så.
 
 
ciao
 
 
 

it's complicated. the triple part of you.

 
hjärta
hjärna
kropp
 
tre faktorer. ett samarbete?
 
...som inte riktigt fungerar. ett teamwork där de sköra linorna emellan dom inte riktigt håller. de brister. både här. och där.
...ett samarbete som kräver tålamod. styrka. och vilja.
envishet. mod och kraft.
något som inte heller alltid existerar i tillräckligt stora doser.
 
tre faktorer.
som utgör grunden. till livet.
 
för mig.
 
tre faktorer.
vars samspel inte går ihop.
 
slutsats?
...
 
 
 
jag lever för en dag i taget. om inte för en sekund i taget. ändå kan jag inte låta bli att frukta morgondagen. att rädas den. för klumpen i magen. halsen. hjärtat. som ett möte kan ge. gör att jag skakar av skräck. minnen kommer åter. och svärtan gör sig klar. försöker förbereda mig på det värsta. inte hoppas. inte tro. det gör mig galen. galen. galen.
 
tack. hej. svejs.
 
 
 
 

don't always do what you have to do.

 
det är rätt frustrerande att konstatera, det där med att det är lördag och att ännu en vecka snart liksom bara passerat. och jag försöker dumt nog tänka ut vad jag spenderat de gågna 168 timmarna med, och inser att jag egentligen inte fått några knop gjorda. eller okej. det är en lögn. det fattar jag också. men det är verkligen som att jag gått in i ett slowmotionmood där tiden står stilla eller åtminnstone tickar väldigt långsamt och jag följer bara dess mönster slaviskt.
igår gick jag upp klockan nio, och tog min morgondusch vid 17 tiden. först då vaknade jag liksom till liv. för vissa är detta kanske vanligt, men för mig är det en ny livsstil. det lugna. långsamma. stilla.
jag hade en lista på saker som jag borde ha gjort. simpla ting, så som att byta glödlampan i mitt rum, så jag själv kan se något, men icke har jag förmått mig till det icke. jag trevar mig alltså hellre fram än lyfter på rumpan och gör det som "borde" göras. och listan fortsätter, men inte kan jag bocka av något inte.
jag drar som jag tidigare nämnt ett par streck här och där med blyertspennan, eller fyrar av någon bild, eller syr några brodyrstygn eller illustrerar lite i CS, eller så tittar jag ut genom fönstret och drömmer mig bort. och samtidigt som jag känner att detta är fel. och att jag borde rycka upp mig. så känns det ändock, någonstans, lite rätt också. som att jag får leva såhär lite nu. för att jag måste låta kroppen reparera sig i den takt den kräver. och att det innebär en orkeslöshet och matthet som heter duga.
för om jag ser tillbaka på veckan, så har jag kanske inte gjort mycket för världen, men jag har gjort något för mig själv.
egoistiskt? kanske.
men en kav vecka som denna har åtminstone gjort sitt väl med kroppen och jag kan, med glädje och lättnad (?) och okej, liten bit av ångest också, konstatera att siffrorna på den där prylen vi inte talar om, rört sig åt rätt håll. for once!! och jag borde kanske vara nöjd där. inte se till det som inte skett. utan till det, som faktiskt ändå har förändrats...
svår ekvation det där.
 
tar fortfarande ett andetag i sänder och inväntar vad som händer.
tankarna är knappast här och nu, utan dom är redan på måndag.
för då ska nåt ske. som jag inte längtar till.
så ja, fram tills dess, ska jag försöka leva. om än så, i min lilla dvala.
 
ciao.
 
 
 
 

a pic-break.

©www.pernillathelaus.se
 
för att jag älskar det.