picky shit.

Bakom mig droppar regnet lätt mot fönsterbläcket. Himlen är grå. Tung. Mörk. Sommaren klarblå sky är långt borta. Jag har min första lediga eftermiddag på en vecka. Och jag väljer att sitta här. Vid min dator. För att fly bort från verkligheten. Jag brukar göra det ibland. Gå in i photoshop och leka och glömma bort tid och rum och allt och ingenting. Det är skönt. För ibland orkar jag inte vara här och nu. Ibland vill jag bara bort.
 
Ni kanske inte förstår. Ingen kanske förstår.
 
Jag får höra saker som att jag inte har någonting att vara olycklig över. Ingenting att må dåligt över. Jag som är så söt borde ha det så lätt. Jag som har kommit så långt. Jag som är så stark. Inte kan någonting vara svårt för mig inte. sånt säger folk jämt. Och speciellt nu på senare tid, när saker och ting verkar falla väl ut för mig.
Jag har lyckats ta mig en bit på den vägen mina drömmar leder. Jag har lyckats få göra lite utav det som jag vill här i livet. Jag har lyckats få uppleva sådant som jag en gång valt att leva för.
och ja. det är fantastiskt. jag kan inte riktigt greppa det. att jag är här idag. att jag gör det jag gör. och att ja, jag lyckas ibland, iallafall lite grann. jag förstår det inte. jag lever i en bubbla sådana dagar när detta sker. jag tror att någonting är fel. att någon har en hake bakom allt. att jag är med i dolda kameran. att någon vill håna mig.
jag vet. det kanske är galet och fel. men det är svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att släppa tanken på att någon inte bara vill göra narr av mig. att någon faktiskt kanske menar väl. jag har svårt för det. men jag jobbar på det. jag försöker. och jag tror det går bättre. dag för dag. steg för steg.
 
men oavsett allt detta. oavsett att jag får leva min dröm. så är allt inte sådär jävla simpelt och perfekt som vissa får för sig.
men jag vågar inte längre yppa mig så mycket om detta. för då får jag bara höra att jag är en otacksam jävla liten skitunge som inte förstår hur livet fungerar på riktigt och att jag är så kräsen och dum och blablabla. att jag inte förstår att livet inte är någon dröm. att det bara är så det är. och jag förstår det. jag gör det verkligen.
 
men vet ni. jag kan ha mitt drömjobb. jag kan ha en kropp jag trivs i. jag kan ha en fin familj. eller iallafall en halv familj. jag kan ha helt okej ställt. men jag skiter fan i allt det där. eller okej. nästan iallafall. det gör mig helare. men inte hel.
allt jag önskar är egentligen att få trivas i min omgivning. att känna trygghet. att någon skulle finnas där för mig och vilja vara min vän på riktigt. jag vet att jag tjatar. men det är det jag saknar. mest.
folk säger att dom finns där. att dom vill lyssna om jag vill prata. att dom är min vän.
men sen när det väl kommer till kritan. så är det inte så.
då är det ingen som orkar lyssna. ingen som orkar säga hej. ingen som orkar fråga hur min dag har varit. ingen som bryr sig på något jävla sätt. det händer en gång. sen har man tröttnat. gett upp. sen har jag tydligen varit för avskräckande. för fel.
 
när man som jag inte har så lätt för det där med relationer och vänner. så hänger det ofta på mig. att jag ska höra av mig. att jag ska ta kontakt. men ibland bara önskar jag att det var någon annan som tog första steget. som drog med mig. någon som försökte lära känna mig och inte bara jag som försöker lära känna någon annan.
men det är väl kanske att drömma sig bort för mycket.
men ibland är jag bara så trött. på att ständigt kämpa för något som aldrig verkar funka iallafall.
som att springa på ett rullband och tro att man ska komma fram. som att gräva i sandlådan för att komma till kina. det händer liksom inte.
 
jag undrar om det är okej att känna som jag gör. att inte vara strålande lycklig jämt trots att man har så jävla mycket egentligen. varför är det de man saknar som tar upp alla känslor. varför funderar jag ens på om det är okej? jag känner väl som jag känner? varför skriver jag det här. jag vet fan inte. ibland bara behöver jag det. skriva. to clear my brain.
 
 
 

Kommentarer
... säger:

Du kanske inte tror mig, men jag förstår dig. Jag har precis börjat äta igen.. Fast inte normalt och det känns som ingen bryr sig om mig längre. Jag är ensam och har ingen. Jag har min mamma. Och jag älskar henne. Jag tror att jag förstår dig, fast kanske på ett annat sätt. Ingen frågar hur jag mår längre ingen hör av sig till mig, det är alltid jag. Men nu orkar jag inte göra det längre.

2013-08-31 | 23:09:21
Anonym säger:

om jag ändå bodde vid dig...jag hade gärna tagit med dig ut, hade gärna umgåtts, hade gärna velat lära känna dig, hade gärna frågat hur din dag hade varit, hade gärna lyssnat (inte för att skryta, men jag är en riktig fena på det!)...jag vet ju inte vem du är bakom skärmen (och du vet ju inte vem jag är någonstans haha) så man vet ju aldrig om man klickar som vänner eller inte, men man kan väl få drömma... Som jag uppfattar dig så är du så otroligt grym och jag förstår inte att personer i din närhet inte tar chansen. Sedan blev jag lite paff av ditt inlägg om att du är otacksam mot livet osv. Det är väl det minsta du är?! Nog måste man få må dåligt över något man inte har trots att man har andra saker?
Go girl!
(nu verkar jag som en ascreepy anonym person haha...nä, men jag är faktiskt en ganska tråkig, men ärlig och omtänksam människa som bryr mig om mina vänner mest av allt och alla)

2013-09-01 | 07:29:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback