nobody is perfect.

© the illogicaly me
 
Ibland, för att inte säga, rätt ofta, så har jag svårt att förstå mig på mig själv och min ologiska logik. 

Här sitter jag.
Jag mår bra. Det gör jag.
Jag älskar att leva. Verkligen.
Jag har haft över ett års "ledighet" då jag gått från död till uppstånden och levandes.
Ett år helt utan arbete utanför mig själv och mitt skal.
Och som jag har klagat över just detta. Arbetslösheten.
Även om mitt arbete med mig själv varit det tuffaste heltids jobbet du kan tänkta dig.

Men nu har jag lämnat det där grövsta och tyngsta arbetet bakom mig.
Istället kommer jag nu i drygt en månad, få jobba med det jag så länge drömt om.
Det jag inbillar mig ska bli min framtid.
Men på något jävla vänster, kan jag inte vara nöjd och glad. Tillfredsställd och lättad.
Det är svårt att ta sig upp och utanför dörren.
Jag har levt ensam i min bubbla så länge att världen utanför är främmande. På både gott och ont.
Det är spännande att upptäcka den, samtidigt som det skrämmer slag på mig.
En del verkar tro att jag är en strålande sol utan fläckar. Men så är det tyvärr inte.
Jag kan vara bra på massa sätt. Jag kan ha gjort en sjuhelvetes resa och klart mig längre än många andra.
Men jag har mina svagheter och att finna trygghet och säkerhet utanför min sfär är just en sådan skavank.
När jag bara är hemma så går det mig på nerverna.
Familjens närvaro kan gnaga sönder mig och jag längtar ofta bort till nåt eget..
Men varje gång jag ska göra något, som t.ex att jobba, så får jag en klump i halsen och en knut i magen.
Allt känns plötsligt bara så fel. Världen är så stor. Och trots mina 25 extra kilon så känner jag mig så liten. Liten och ensam.
Det är en känsla jag inte kan förklara. De må låta jävligt nördigt, men varje gång längtar jag hem till min mors famn. Till tryggheten där.
Det har inte med min sjukdom att göra. Nej. Faktiskt inte.
Jag har inga problem med att äta ute, borta och med andra. Det är snarare något jag gillar.
Jag har alltid varit så. Sedan barnsben.
Bara att sova över hos grannen krävde många tårar och "hejdå vi ses om några timmar- vi är bara en vägg bort-kramar."

Jag vet inte riktigt vad de handlar om. Eller jo.
Det handlar om att jag känner mig ensam. För är jag i rätt sällskap. Så känner jag inte alls på samma sätt.
Och även om jag inte är blyg eller osocial eller rädd för att inte bli omtyckt. Så förstår jag mig inte på hur man skapar vänner.
Det ligger säkert hos mig. Felet alltså. Att jag bygger upp en mur mot omvärlden och inte vågar ta in någon.
För jag tror att alla sedan ska svika och dra och jag tror inte jag skulle palla det sveket en gång till.
och dom jag tror kan vara en såndär fin jävel. som på riktigt stannar. vänder mig inte ens blicken.
för dom är jag osynlig.

jag är som sagt, långt i från perfekt och problemfri.
men jag har en vilja och envishet. som gör att jag inte ger upp hoppet. drömmen. framtiden.
jag lär mig hantera allt, det tar bara sin tid. jag vet att jag är stark. att jag kan. att jag är bra. som jag är.
även om jag just inte kan, allt.
hold on. stay strong. time will come.

over and out. ciao.

 

Kommentarer
Isabel säger:

Hur gammal är det? Har du gått klart skolan?

Svar: hur gammal jag är? 22... skolan hoppade jag av men läste upp de efter åt..
pillan

2013-08-08 | 16:17:14
Bloggadress: http://isabelphoto.blogg.se
Maria säger:

Hej, har läst din blogg ett tag och är så imponerad av din dig och din resa tillbaka.
Ang. det du skriver idag, jag har gjort en annan resa än vad du har gjort men när jag tänker så: "Varför är jag inte nöjd/lycklig/glad nu när jag mår bra..." Jag har blivit hjälpt av att bara försöka acceptera att det är så. Idag är jag inte nöjd/lycklig/glad och det är helt okej att inte vara det. Att tvinga fram något kommer man sällan långt med, så har det i alla fall varit för mig. Hoppas det inte blev för rörigt det jag skrev. :)
Kramar Maria

2013-08-08 | 16:34:47
Anonym säger:

Det är nästan lite läskigt att läsa det du skriver för jag känner ungefär likadant. Jag har varit sjuk i anorexia och precis som du levt i en bubbla, min egen trygghet. Jag har längtat efter ett eget självständigt liv, men nu när jag börjar nå dit och fått jobb känns det som du säger lite skrämmande. Men jag tror att det kommer bli bättre för oss båda, vi måste bara våga fortsätta snart kanske vi hittar en ny trygghet. Det är ju egentligen inte konstigt att vi känner så här för sjukdomen har gjort så vi hela tiden behövt stöd och någon som "tar hand" om oss, men nu helt plötsligt ska vi stå på egna ben. Du är grym, du har gjort och gör en grym resa glöm aldrig det!

2013-08-08 | 21:46:50
Jenny Hermansson säger:

jag är övertygad om att en dag kommer du ha hittat precis den vägen som passar dig. massor av kramar och ett sjuhelsikes grattis till det du nu får jobba med! vad det nu är ;) /nyfiken tjej

2013-08-09 | 00:50:03
Bloggadress: http://jennyhermansson.se
Anonym säger:

Bara för att du har kommit upp i s.k normalvikt så är ju inte allt bra även om många tror det, det är väl egentligen nu jobbet börjar ordentligt. För som du sa du har levt i en egen bubbla och nu ska du ut ur den och hitta vem du är osv och det tar tid. Men det är härligt att se att du har tagit stegen ut mot livet igen...kram på dig!

2013-08-09 | 14:46:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback