just like a child on christmas eve...

 
Om jag inte hade valt att våga leva vidare i vintras när allt var sådär jävla svart.
Så hade jag aldrig fått uppleva gårdagen.
Hade inte jag vågat vara den jag är och gå min egen väg genom livet.
Hade jag inte fått möta den genuina lyckan och glädjen som jag faktiskt upplevde igår.
En känsla jag inte riktigt haft sen mitt helvete började, en gråmulen höstdag år 2005.
En petitess för vissa. En världsseger för mig.
Jag har ännu en gång bevisat för mig själv att jag kan.
Att livet är värt att levas till varje pris och att jag är stark.

Ensam men stark.

Jag fick, tack vare vissa otroligt fina människor, smaka på min dröm igår.
Jag fick bekräftelse på att min teori om att ingenting är omöjligt faktiskt återigen stämmer.
Jag kände känslan av att allt mitt slit var så jävla värt det.
För att för en liten, liten stund, få göra det jag älskar.
För att för en liten, liten stund, få leva den drömmen som räddade mitt liv.
Som fick mig att släppa taget om sjukdomen som annars skulle fört mig till döden och graven.
Tacksamhet är ett vackert ord. Dock inte tillräckligt i detta läge. Men jag är ordlös.
Patetiskt kanske. Jag har ju inte gått och vunnit miljarder på lotto eller fått nån jävla uppenbarelse från Gud.
Jag har "bara" fått vara glad, lycklig och fri. Jag har bara för göra det jag verkligen lever och brinner för.

För fem månader sedan fanns inte detta på världskartan.
Men nu. Ca 150 dagar och 25 kilo tyngre senare, fick jag alltså leva lite, i det som fick mig att göra denna resa.
Som fick mig att överleva.
Leva i min dröm.

Fan. Gillar inte att vara blödig. Men kan fan inte låta bli.
Återigen, får jag vara så lycklig som jag faktiskt är? Får jag älska livet så som jag numera gör?

Någon sa till mig att jag var konstig.
Någon bad mig tänka realistiskt. Sluta drömma.
Någon sa att jag förstörde min framtid när jag hoppade av gymnasiet.
Någon sa att jag aldrig skulle bli frisk.
Någon sa att jag var omöjlig.
Någon sa att jag aldrig skulle lyckas.

Jag valde att inte lyssna på dessa ord.
Jag valde att fortsätta tro på mig själv och lita på min vilja.
Jag valde att ställa mig upp när alla andra föll.
Jag valde att inte förändra mig själv för att passa in.
Jag valde att våga tro på att jag kan.
Jag valde att tro på livet och framtiden.

Jag kommer alltid vara jag. Jag kommer alltid drömma.
Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer aldrig låta någon trycka ner mig igen.

Hold on. Stay strong. I know my time will come.

Tack och hej.
Här är lite bilder från min fina kväll.
Dock kanske det inte är min bästa kamerainsats,
men vad fan gör det.
ibland.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
© pics by moi.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback