become a friend of your body.

jag får en viss fråga ganska ofta.
frågan om hur jag trivs/står ut/hanterar min kropp utan att ha en undervikt.
 
och ärligt talat, det var många år sedan jag brydde mig om storleken. om jag var tjock. smal. fin. ful.
visst, det har haft en jävligt stor betydelse i mitt liv. förr.
jag ville gå ned i vikt för att jag ville passa in någonstans. och om jag inte kunde passa in genom att vara den jag var. så trodde jag att jag kanske kunde få vara med om jag i allafall hade rätt utseende. rätt kropp.
men som sagt. det är många år sedan nu. och jag vet numera bättre.
 
på senare tid har det bara varit ett beteende. en trygghet. en sätt för mig att överleva all jävla ångest om livet. om ensamheten. om framtiden. jag har önskat mig en riktig kropp så otroligt länge. hatat min benighet. hatat mitt svaga, veka, sjuka utseende. till sist ville jag inte ens visa mig utanför huset. för jag skämdes över hur äckligt mager jag var.
 
så när jag bröt upp mitt helvete och sket fan i oron om framtiden. ensamheten och allt det där. så var det bara förjävla skönt att jag kunde börja gå upp i vikt igen. jag ångrar mig ingenstans och ja, jag trivs med min kropp. jag slipper skämmas över utstickande benkotor, insjunkna ögon och lår lika små som smalbenen. jag vågar vara ute på stadens gator och jag vågar bära upp kläder igen. jag vågar stå framför kameran och jag vågar duscha utan att dö av ångest.

men framförallt är jag inte lika rädd. rädd för kroppslig kollapps. rädd för att min kropp mår dåligt. rädd för att anstränga mig eller liknande.
jag behöver inte längre räkna mina hjärtslag sjuttioelva gånger i timmen. jag behöver inte längre vara rädd för att röra på mig. jag orkar leva. jag orkar vardagen. jag orkar fotografera. jag orkar jobba. jag orkar le. jag orkar må bra.

och detta väger upp allt om jag någon gång skulle känna att jag inte trivs. för det går före allt vad utseende heter.
jag ser kanske inte speciellt bra ut i någon annans ögon och visst har man saker man kanske inte alltid älskar med sig själv, men i det stora hela så spelar det ingen roll. jag bryr mig faktiskt inte. jag är otränad och normalviktig. jag har inga muskler och inga speciellt fina former. men jag har lämnat det där. long time ago.
 
för mig är det viktigare att leva. att må bra. att känna lycka. glädje. vilja.
 
så summan av kardemumman och svar på er fråga, jag trivs och jag mår bra i mig själv.
 
 

Kommentarer
sofia armenteros säger:

Wow, vilken skillnad. Så jävla mycket bättre, du lyser. Kämpa på!

2013-08-29 | 20:25:56
Bloggadress: http://www.pursuit-of-life-satisfaction.com
petra säger:

Du är så stark och jag imponeras djupt över dig. Otroligt stolt över dig trots att jag inte känner dig. Mycket bra jobbat, hoppas att du får må bra jämt <3

2013-08-29 | 20:35:03
Anonym säger:

du är så vacker! och en stor inspirationskälla!

2013-08-30 | 15:17:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback