picky shit.

Bakom mig droppar regnet lätt mot fönsterbläcket. Himlen är grå. Tung. Mörk. Sommaren klarblå sky är långt borta. Jag har min första lediga eftermiddag på en vecka. Och jag väljer att sitta här. Vid min dator. För att fly bort från verkligheten. Jag brukar göra det ibland. Gå in i photoshop och leka och glömma bort tid och rum och allt och ingenting. Det är skönt. För ibland orkar jag inte vara här och nu. Ibland vill jag bara bort.
 
Ni kanske inte förstår. Ingen kanske förstår.
 
Jag får höra saker som att jag inte har någonting att vara olycklig över. Ingenting att må dåligt över. Jag som är så söt borde ha det så lätt. Jag som har kommit så långt. Jag som är så stark. Inte kan någonting vara svårt för mig inte. sånt säger folk jämt. Och speciellt nu på senare tid, när saker och ting verkar falla väl ut för mig.
Jag har lyckats ta mig en bit på den vägen mina drömmar leder. Jag har lyckats få göra lite utav det som jag vill här i livet. Jag har lyckats få uppleva sådant som jag en gång valt att leva för.
och ja. det är fantastiskt. jag kan inte riktigt greppa det. att jag är här idag. att jag gör det jag gör. och att ja, jag lyckas ibland, iallafall lite grann. jag förstår det inte. jag lever i en bubbla sådana dagar när detta sker. jag tror att någonting är fel. att någon har en hake bakom allt. att jag är med i dolda kameran. att någon vill håna mig.
jag vet. det kanske är galet och fel. men det är svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att tänka annorlunda. jag har svårt att släppa tanken på att någon inte bara vill göra narr av mig. att någon faktiskt kanske menar väl. jag har svårt för det. men jag jobbar på det. jag försöker. och jag tror det går bättre. dag för dag. steg för steg.
 
men oavsett allt detta. oavsett att jag får leva min dröm. så är allt inte sådär jävla simpelt och perfekt som vissa får för sig.
men jag vågar inte längre yppa mig så mycket om detta. för då får jag bara höra att jag är en otacksam jävla liten skitunge som inte förstår hur livet fungerar på riktigt och att jag är så kräsen och dum och blablabla. att jag inte förstår att livet inte är någon dröm. att det bara är så det är. och jag förstår det. jag gör det verkligen.
 
men vet ni. jag kan ha mitt drömjobb. jag kan ha en kropp jag trivs i. jag kan ha en fin familj. eller iallafall en halv familj. jag kan ha helt okej ställt. men jag skiter fan i allt det där. eller okej. nästan iallafall. det gör mig helare. men inte hel.
allt jag önskar är egentligen att få trivas i min omgivning. att känna trygghet. att någon skulle finnas där för mig och vilja vara min vän på riktigt. jag vet att jag tjatar. men det är det jag saknar. mest.
folk säger att dom finns där. att dom vill lyssna om jag vill prata. att dom är min vän.
men sen när det väl kommer till kritan. så är det inte så.
då är det ingen som orkar lyssna. ingen som orkar säga hej. ingen som orkar fråga hur min dag har varit. ingen som bryr sig på något jävla sätt. det händer en gång. sen har man tröttnat. gett upp. sen har jag tydligen varit för avskräckande. för fel.
 
när man som jag inte har så lätt för det där med relationer och vänner. så hänger det ofta på mig. att jag ska höra av mig. att jag ska ta kontakt. men ibland bara önskar jag att det var någon annan som tog första steget. som drog med mig. någon som försökte lära känna mig och inte bara jag som försöker lära känna någon annan.
men det är väl kanske att drömma sig bort för mycket.
men ibland är jag bara så trött. på att ständigt kämpa för något som aldrig verkar funka iallafall.
som att springa på ett rullband och tro att man ska komma fram. som att gräva i sandlådan för att komma till kina. det händer liksom inte.
 
jag undrar om det är okej att känna som jag gör. att inte vara strålande lycklig jämt trots att man har så jävla mycket egentligen. varför är det de man saknar som tar upp alla känslor. varför funderar jag ens på om det är okej? jag känner väl som jag känner? varför skriver jag det här. jag vet fan inte. ibland bara behöver jag det. skriva. to clear my brain.
 
 
 

become a friend of your body.

jag får en viss fråga ganska ofta.
frågan om hur jag trivs/står ut/hanterar min kropp utan att ha en undervikt.
 
och ärligt talat, det var många år sedan jag brydde mig om storleken. om jag var tjock. smal. fin. ful.
visst, det har haft en jävligt stor betydelse i mitt liv. förr.
jag ville gå ned i vikt för att jag ville passa in någonstans. och om jag inte kunde passa in genom att vara den jag var. så trodde jag att jag kanske kunde få vara med om jag i allafall hade rätt utseende. rätt kropp.
men som sagt. det är många år sedan nu. och jag vet numera bättre.
 
på senare tid har det bara varit ett beteende. en trygghet. en sätt för mig att överleva all jävla ångest om livet. om ensamheten. om framtiden. jag har önskat mig en riktig kropp så otroligt länge. hatat min benighet. hatat mitt svaga, veka, sjuka utseende. till sist ville jag inte ens visa mig utanför huset. för jag skämdes över hur äckligt mager jag var.
 
så när jag bröt upp mitt helvete och sket fan i oron om framtiden. ensamheten och allt det där. så var det bara förjävla skönt att jag kunde börja gå upp i vikt igen. jag ångrar mig ingenstans och ja, jag trivs med min kropp. jag slipper skämmas över utstickande benkotor, insjunkna ögon och lår lika små som smalbenen. jag vågar vara ute på stadens gator och jag vågar bära upp kläder igen. jag vågar stå framför kameran och jag vågar duscha utan att dö av ångest.

men framförallt är jag inte lika rädd. rädd för kroppslig kollapps. rädd för att min kropp mår dåligt. rädd för att anstränga mig eller liknande.
jag behöver inte längre räkna mina hjärtslag sjuttioelva gånger i timmen. jag behöver inte längre vara rädd för att röra på mig. jag orkar leva. jag orkar vardagen. jag orkar fotografera. jag orkar jobba. jag orkar le. jag orkar må bra.

och detta väger upp allt om jag någon gång skulle känna att jag inte trivs. för det går före allt vad utseende heter.
jag ser kanske inte speciellt bra ut i någon annans ögon och visst har man saker man kanske inte alltid älskar med sig själv, men i det stora hela så spelar det ingen roll. jag bryr mig faktiskt inte. jag är otränad och normalviktig. jag har inga muskler och inga speciellt fina former. men jag har lämnat det där. long time ago.
 
för mig är det viktigare att leva. att må bra. att känna lycka. glädje. vilja.
 
så summan av kardemumman och svar på er fråga, jag trivs och jag mår bra i mig själv.
 
 

cause i'm close.

det är rätt magiskt ibland. livet.
idag har jag fått röra kameran.
bara testat lite. fått lära mig lite.
och vet ni. hur löjligt lycklig en sån liten grej kan göra mig just nu?
inte en vanlig kamera. den rör jag varje dag,
men en sån där stor sak. som man spelar in tv med.
en sån där jag drömmer om.
att få jobba med.
en vacker dag.
 
sånna stunder. sånna dagar.
är livet lite extra fint.
 
och det var som om någon där uppe i himlen läste mitt inlägg igår.. för idag fick jag tre samtal. tre intervjuer. tre framtidshopp. nu ska jag bara se till att nå hela vägen fram. annars blire tråkigt. annars gör det ont.
 
idag är det en konstig dag. men konstigt bra.
 
det enda som varit riktigt kasst är att jag inte lyckades kirra pressack till kristallen. men det får bli ett annat år. en annan tid.
 
fan vilket inlägg. ointressant till tusen kanske. men vafan. jag skriver det jag vill. och idag kände jag för det här.
 
tack och hej. jag är en glad tjej.
© sånt ja diggar.
 

everyone just says no no no. and i just falling.

idag var en helt okej dag. ikväll är en inte helt okej kväll.
jag är arg. arg. ledsen.
för jag orkar inte få fler nej.
för jag orkar inte göra sånt som jag inte vill.
 
jag försöker hitta nån jävla praktikplats inom det jag vill. det jag mår bra av. det som gör mig glad. men det är så jävla omöjligt. för jag tillhör inte någon jävla skola. (min nuvarande tar snart slut och då är jag i dödens tomhet igen)
 
och jag skulle vilja säga till dom "att nej. för vet ni varför eller?" jag vågar inte plugga. jag är så jävla rädd och feg för det. för att det ska bli som då. som förr. det finns en jävligt bra anledning till att jag hoppade av skolan en gång i tiden. bra och simpel anledning. jag hade inte orkat leva om jag skulle tvingats gå dit mer. så jävla hårt hatade jag det. och jag vågar inte ens tänka på att sätta mig i ett klassrum igen. se en skolmatsal eller sitta i en skolbänk. jag kan inte. det går bara inte. det är som att ha torgskräck eller spindelfobi eller rädlsa för höjder, extrem fobi eller extrem rädsla, och tvingas utsättas för det.
jag vet. det är en annan sak idag. läget är annat. men ändå. jag har försökt så många gånger men det har alltid slutat i skit.
och jag gillar inte att det ska vara så jävla svårt att ta sig in någonstans bara för att jag inte råkar ha någon jävla formell utbildning. jag lär mig snabbt ändå. jag kan vara bra ändå.
och då återstår det kontakter. jag har förihelvete inte några. ingen i min familj är intresserade av det jag gillar. och någon annan har jag inte.
så jävla less helt enkelt.
 
visst. jag kan få knega i matbutik och sånt. men jag vill inte. för jag orkar inte må dåligt. orkar inte ha ont i hjärtat. vill inte.
 
fan vilken kräsen tjej kanske ni tycker. men jag vet inte. jag kanske är kräsen, men samtidigt så vill jag bara få må bra och få spendera mina jävla kvarvarande år med något jag tycker om. inte slösa bort mer tid på skit som jag ändå bara gråter över varje natt.
 
så vad fan gör man.
 
man fortsätter kriga.
 
men hur länge.
 
orkar man...
 
©
 

verkligheten.


because i'm strong. because i'm not afraid. because i'm me.

idag har jag haft ett allvarligt snack.
med mig själv.
måste ha det lite då och då.
för att liksom kunna förstå.
förstå vem jag är.
förstå att jag är.
någon.
jag säger till mig själv.
att sluta wajna.
sluta se mig själv som ett jävla mobboffer.
sluta mesa.
sluta tro att folk aldrig kommer tycka om mig.
sluta tro att ingen vill vara min vän.
sluta tro att jag är i vägen.
jag säger till mig själv.
att de där som trycker ned mig.
är fega jävlar.
som gör det bara för att jag.
är högre upp.
jag säger till mig själv.
att inget utanförskap i världen.
kan stoppa mig.
inget skitsnack.
kan stoppa mig.
ingens elakheter.
kan stoppa mig.
 
för jag tror på mig själv.
för jag tror på att jag kan.
för jag tror på framtiden.
för jag tror på mina drömmar.
 
för jag vet att jag är stark.
Stark. Starkare. Starkast.
 
jag säger att jag måste tillåta mig själv att må dåligt. för det vet jag att jag kommer göra. mina ärr läker säkert en vacker dag. men det kommer ta tid. och det är väl bara att acceptera det och lära sig hantera dom stunderna också.
 
jag kommer aldrig försöka passa in igen. allt som hände när jag försökte det en gång i tiden var att jag stack ut ännu mer. jag såg det på ett negativt sätt då. att sticka ut var fel. allt jag ville. var att vara en i mängden. en av alla andra.
nu bryr jag mig inte. jag är inte en i mängden. jag är inte som alla andra. jag är bara mig själv. den jag är. och jag trivs med det. 
okej. inte alltid. inte när jag känner mig ensam. för då önskar jag att jag hade varit lite mer som andra. för att jag tror det är lättare att skaffa vänner så. men när den känslan gått över. så inser jag att det inte är så. för jag skulle aldrig orka låtsas vara något annat. någon annan. inte ens för vänskapens skull.
 
jag är den jag är. och det är inte alltid guld och gröna skogar.
men jag vågar iallafall. jag vågar stå ut.
jag vågar vara. jag vågar leva som jag vill.
jag vågar. gå min egen väg.
 
och i slutändan. så är det som betyder något. att jag gör det jag vill. och inte det. som jag tror att andra tycker jag borde.
 
och jag kommer aldrig ge upp. aldrig.
 
© by me
 
 
 
 
 
 
 
 
 

old memories can kill. new memories makes me live.

jag hade tänkt att formulera min dag här i några korta smidiga ord. men just när jag satte mig för att skriva insåg jag att det inte kommer gå. för allt har varit helt upp och ned. in och ut. och fram och tillbaka. så jag måste nog skriva lite mycket. och som vanligt. osammanhängande. personligt. eget.
 
det börjar när jag sitter på tuben, på väg mot dagens första stopp. då ser jag en bild på instagram som bekräftar allt jävla utanförskap jag någonsin känt. som bekräftar att jag inte är med. och allt jag egentligen känner för att göra är att vända hem. hem till sängen. dra täcket över huvudet och försvinna.
men jag tvingar mig själv att sitta kvar. vill inte låta någon annans ignorans förstöra för det jag vill. det jag lever för.
så jag når destination nummer ett. skansen. friendsdagen. ni vet dom som kämpar emot mobbning.
det första som händer är att den där jävla knuten knyts i magen och det bränns nåt förjävligt i tårkanalen. jag tycker det är jobbigt att vara ensam i sammanhang där alla andra har med sig sällskap. skrattar och är glada.
ännu en bekräftelse på det där jävla utanförskapet. ensamheten.
min tanke var att jag skulle plåta deras tillställning, men efter att ha hört inledningen så var jag tvungen att kila bort en bit. för jag kunde inte hålla mina tårar tillbaka längre. det är jävligt känslosamt det där. när någon pratar om det som en gång förstörde mitt liv. som höll på att ta mitt liv.
så jag vandrade runt istället. runt. runt. runt. och försökte tänka på annat. gick sisådär. klumpen där inne ville inte riktigt försvinna. det gjorde ont.
 
till slut fick jag nog. och tog mig vidare till dagens andra destination. gröna lund.
och egentligen kändes det rätt tungt. rätt jobbigt att möta ännu ett socialt sammanhang. där jag återigen måste orka hålla styrkan för att inte falla för ensamheten.
men så när jag väl står där. och ser på hur de övar och repar. hur kameramännen kör sina kameror och hur musiken faller rätt på plats så kan jag inte låta bli att bli glad igen. det kanske låter så sjukt naivt i dina öron. men det är så. att jag blir lycklig av att få vara i närheten av det som mina drömmar är gjorda av. jag blir stark då.
och så finns där också en människa som pratar med mig, som hjälper mig.
och det gör mig glad igen. lycklig igen.
för vet ni hur mycket ett hej kan betyda ibland? allt.
jag har ganska svårt att förstå varför någon vill vara snäll mot mig ibland. jag har intalat mig så länge att jag inte är någon som någon vill ha med att göra. eftersom det ungefär är så min verklighet varit under många år. så plötsligt när det händer. på riktigt. att någon verkar vilja mig väl. så blir jag liksom förstummad. av tacksamhet.
jag vet att det kanske är löjligt. men det är så. om man inte känt en sådan riktig glädje, sedan småbarnsbenen, och efter 10år i ett helvete, helt plötsligt får känna sig glad. på riktigt. så är tacksamheten obeskrivlig och orden fastnar... det är som att jag äntligen får det där. som jag valde att leva för. att det liksom finns. det jag annars bara drömmer om. det är så konstigt att jag inte vet vad jag ska säga. skriva.
 
nu är klockan rätt mycket. jag fryser. jag gråter. jag är trött. säger adjö med några snabba bilder från kvällen. och tack.
 
 
 
 
 
 
 
 
© by me
 
 
 
 

because i'm afraid that my past will screw up my future.

fan. nu har jag slängt min lur i marken fyra gånger. inte en enda skråma. är jag så jävla svag?
nej. jag vill inte att den ska gå sönder. egentligen. men jag råkar vara så jävla förbannad. på mig själv. eller snarare på internet. och på att jag finns där.

jag vet. jag vill stå för vem jag är. vem jag var. vad jag gjort. hur jag mått och allt det där. men ibland tycker jag det är så jobbigt. så jag skäms. fastän det är det värsta jag kan göra. jag vet ju det. jag vill inte må så dåligt över vem jag var. men ibland gör det så förbannat ont.
 
jag ville visa min site med bilder för någon.
googlar man mitt namn som min hemsida heter, så råkar en jävla rubrik komma upp som avslöjar mig. 
och så kommer de nån fråga.
och jag ställs inför att svara.
jag kan inte ljuga. kan inte säga att det är min dubbelgångare eller nåt.
för det är så jävla naivt.
 
men att förklara allt i en snabb mening går inte.
och allt jag kan säga blir bara fel.
låter så jävla fel. och jag är rädd för hur andra kommer uppfatta sanningen. 
jag är rädd för att bli utdömd. 
och som jag skrev tidigare är det speciellt jobbigt när det är människor som jobbar i den sfären där jag vill jobba. känns som att jag förlorar alla jävla chanser till en framtid då.
 
någonstans så vet jag att det är fel. egentligen vill jag bara döda alla jävla fördommar och inbillningar som finns om den där förbannade jävla fucking sjukdomen jag en gång hade.
men ibland blir jag så jävla mesig och rädd. för det är det här jag lever för. det här yrket är min dröm. och att känna att man förlorar alla chanser där, gör så fruktansvärt jävla ont i hjärtat.
jag kommer inte ge upp. för någonstans. någongång. löser det sig. tror jag. hoppas jag.
 
you can't change your past. but you can fight for a future.
 
©
 
 
 

sober. strong. myself

idag på mitt jobb pratades det en del om sprit.
och efter ett tag så sade någon till mig, "så du dricker inte, röker inte och tränar inte..?"
och jag kände att påståendet egentligen löd "så vad fan har du för liv..?"
och det här är en grej som jag tänker på rätt mycket.
 
när man är 14-15 bast, så är det en jävla regel att man ska festa. dricka. röka. och allt sånt.
jag gjorde det inte. jag hamnade utanför. jag fick inte vara med. för att jag inte ville. eller vågade. göra just detta.
då var jag en skör jävel. utanförskapet höll på att ta död på mig.
jag var så jävla svag att detta var en av anledningarna till att jag höll mig kvar i sjukdomen. för då kunde jag skylla på den, istället för att säga "nej. jag vill inte". jag behövde inte ens alltid säga det. för alla visste att man inte frågade mig. för jag var sjuk.
 
men så kom det en dag. när jag inte orkade detta längre.
jag vägrade låta nåt så dumt som sprit och cigg avgöra om jag skulle bli accepterad av mina "vänner".
jag kom till någon sorts insikt, att om detta är det som avgör om jag får vara med eller ej. så är det inget umgänge jag vill ha. jag tycker man ska få bli accepterad ändå.
och jag är hellre utanför och ensam. än sjuk och rädd och någon jag inte är.
 
och så fyller man 18 år. och alla frågar om man ska ut på krogen.
jag har aldrig varit ute på krogen.
trots att det är länge sedan jag passerade den där magiska gränsen.
 
jag har inget emot dom som gillar att supa. festa och röka. det är upp till var och en. men däremot har jag emot dom som inte accperar dom som väljer att inte vara så. jag tycker inte om att man ska bli mobbad och utanför bara för att man vågar vara lite annorlunda och inte följa strömmen.
 
jag är fortfarande nykterist. inte nykterist att jag aldrig kan tänka mig att dricka. mer för att jag inte finner det meningsfullt just nu och för att jag inte tycker det ens smakar gott. och nej. jag skulle aldrig dricka, bara för att bli full. finns roligare sätt att ha roligt på.
 
ville mest bara säga det. man är faktiskt en lika värdefull människa utan alkohol, nikotin och droger.
jag vågar. för jag är stark.
 
 
 
© go your own way.
 

cause i can. go my own. way.

fan, känner mig som en jävla bitterfitta. kanske varit lite väl egoistisk och down de senaste dagarna. egentligen är läget inte så illa. bara jag som faller in i sånna där deepdownunder cirklar ibland när jag ensam. men nu ska jag sluta gråta över den spillda mjölken och torka upp den istället och vara den glada spillevinken jag faktiskt numera är. visst, någonstans inom mig oroar jag mig lite för skitsaker så som framtiden och nutiden och allt mellan himmel och jord. men egentligen, allt handlar inte om hur man har det. utan hur man tar det. inställningen ja.
för varje dag som går och jag går och väntar på vänner, lycka, jobb och allting, är en dag förlorad. istället kan jag välja att leva den dagen för vad den är. göra mig själv lycklig, göra mig själv glad, göra mig själv fri.
okej, man får ha piss dagar också. sure.
men jag orkar liksom inte det just nu.
jag orkar inte fokusera på allt jag inte har. allt jag saknar. allt jag missar. för mig blir det inte lättare utav det.
utan okej. nu råkar jag vara lite ensam. vad kan jag göra då. jo jag kan göra mig glad genom att leka med mina materiella vänner. dom finns alltid där. i allafall nästan.
råkar jag bli glad att fotografera så är det jag ska göra. råkar jag tycka om att måla så får jag spendera min tid med detta. samma sak om jag vill teckna. sjunga. promenera eller skapa med nåt annat kreativt.
jag måste inte hela tiden trycka ned på mig själv och tycka att jag är sämst bara för att jag inte har nåt jobb. för att jag inte har ett umgänge. för att jag inte tjänar pengar. för att jag inte börjar plugga eller vad det nu kan vara jag ibland hatar mig själv för. jag gör de jag mår bra av. det jag trivs med. för jag varken orkar eller vill spendera mitt liv med att leva efter hur jag tror att andra tycker man borde leva.
för mitt liv är mitt. jag är den jag är och lever på det sätt som gör mig lycklig. sen om det anses rätt val i någon viktigpetters ögon skiter jag fan i.
jag ska gå min väg. och även om jag aldrig lyckas med något. så får jag iallafall må bra.
och det är det jag värderar högst.
 
och så länge jag tror på framtiden, tror på att det som tynger mig kommer lätta, tror på att de människorna som betyder något faktiskt vågar stanna, tror på mig själv. så klarar jag allt.
 
 
 
©
 
 
 
 
 
 

just an empty field.

 
 
 
© by me
 
 
today, i've been strong for too long.
today. i hate the loneliness.
today. is just today.
not the rest of my life.
i hope.
 
 
 

empty

 
idag är jag ledig. det var ett tag sedan. faktiskt.
det är konstigt det där. hur snabbt man ställer om sig.
jag har varit ledig hur länge som helst. och vant mig vid det.
fram tills för typ två veckor sedan.
då började jag jobba. och har jobbat i stor sätt varje dag sedan dess.
och jag har börjat gilla att inte spendera så mycket tid hemma. börjat uppskatta att ha människor runt om mig hela tiden även om jag inte känner någon. börjat tycka om att bryta rutiner och bara go with the flow.
och så kommer det en ledig dag. eller okej, tre lediga dagar. och jag har hunnit glömma bort hur man spenderar den där tomma tiden.
tycker det är så jävla dött liksom.
tyst och tråkigt.
sitter i ett öde jävla hus och visslar för mig själv.
rastlös. det liksom kliar i benen. fingrarna. kroppen hoppar.
jag vill bara göra massa kul. jobba. leka. leva.
har en tendens till att leva ikapp alla mina döda år nu på en gång. bara skita i alla måsten och borden och bara göra vad jag känner för.
men verkligheten stoppar mig lite ibland.
 
och så kommer den andra fasan i kapp mig. vad gör jag om ett par veckor. när allt det här roliga är över. när jag inte har något. någon. kvar. 
okej. stopp och belägg nu bruden. du har ju lovat dig själv att inte oroa dig för sånt du inte vet kommer hända.
men ändå. jag kan inte låta bli att vara lite smårädd. för tomheten.
jag har aldrig klarat en höst tidigare. det är då alla drar. till plugg och jobb. och jag har sjunkit in i min dvala och försvunnit från världen. hösten är fin. men kall och mystisk. läskig och mörk.
men jag hade visserligen inte klarat av somrarna innan heller. och den här sommaren blev min absolut bästa hitills.
så varför orkar jag ens oroa mig...
för att jag är sån.
fast egentligen. jag vet ju någonstans. att allt löser sig. att jag är tusenmiljoner gånger starkare och bättre nu än någonsin.
fan vad jag svamlar. har umgåtts för mycket med mig själv idag. och insåg just att jag inte öppnat käften för att snacka sen igår kväll. måste ut och göra nåt nu. prata med kameran. fråga hur han mår, min kära bosse. min bästa vän. okej. jag kanske går lite för långt när jag döper min kamera. men vafan. mitt liv är lite knasigt. jag är lite knasig. min värld är lite knasig. så ja skiter i om jag går lite för långt ibland..
 
nej fan. för mycket ord nu.
 
ciao
 
© en bild jag lekt med idag. abstract art photography. min lilla kärlek.
 

ingenting är omöjligt. tha happiness is not unreachable.

 
egentligen hatar jag att läsa tillbaka i min blogg. men jag började skriva här år 2008. av en anledning. att min morsa skulle kunna läsa om hur jag tänkte och kände när jag bodde på sjukhus. sen har jag bara fortsatt. jag har nu tagit en bild från varje sommar. och lagt upp här. det kanske har tagit en jävla massa år för mig att förstå en sak. men det jag har insett är så sjukt jävla obeskrivligt häftigt att jag inte orkar klaga på att jag inte insett det tidigare. utan bara njuta av att jag faktiskt hann inse det innan det var för sent.
insikten om att livet är så jävla fantastiskt och att jag vill vara med och uppleva det. det kanske inte är lätt varje dag. men jag älskar ändå någonstans varje sekund. även om människor inte gett mig en andra chans. så har jag fått både en, två, tre och fyra chanser till att hitta livet igen. och på den kanske sjuttitolfte chansen tog jag den. och släpper den aldrig. idag är jag så jävla tacksam över att andas. även om jag klagar på massa skit ibland. så  är jag i grunden lycklig. tacksam. och glad.
 
och hey. jag kanske tycker att jag är ensam. men jag har iallafall fått kalla två personer för min vän på senare tid. och bara att få göra det. och känna att man kanske kan vara någon annans vän. har även det gjort att min resa har känts så jävla värd allt slit. så tack ni.
 
 
2008
 
 
2009
 
 
 
2010
 
 
2011
 
 
2012
 
 
 
 
 
nu. 2013
 
 
 
 

why i do this.

Ibland får jag kommentarer.
Som säger att jag inte borde skriva om allt.
Som säger att jag borde vara mer privat.
Och inte tala så öppet om min story.
Tanken har slagit mig. Visst har den det.
Om man googlar mitt namn så kommer man hit.
Och man kan lätt ta reda på vem jag är. Och vad jag varit med om.
I det stora hela bryr jag mig inte.
Men på en front är jag jävligt rädd för att mitt val om att berätta min sanning ska komma att förstöra för mig.
Det är när någon i jobbsammanhang läser.
Jag vet hur det är att bli nekad jobb, just för att jag en gång råkade bli sjuk. Det svider. Jävligt mycket.
Och jag är livrädd att detta ska ske även om jag numera mår bra.
Därför har jag många gånger tänkt lägga ner.
Men jag tror inte det skulle hjälpa.
Det är liksom lite sent påtänkt.
 
Vad jag ville säga till er som klagar på min öppenhet är att ett, ni behöver inte läsa här.
Två. Det är mitt val och mitt liv det handlar om. Inte ert.
 
Sedan vill jag bara säga att jag aldrig påstått att jag är fullt frisk.
Snarare tvärtom. Jag tror aldrig jag kommer bli helt fri.
Jag har levt med små och större helveten sen jag var nio bast.
Jag är ett helvete.
Men så länge jag mår bra och älskar livet så skiter jag fan i om någon läkare diagnosticerat
mig som fullt frisk eller inte.
Det händer också ofta att folk får för sig att mitt liv numera är felfritt
och blir jävligt oroliga när jag skriver om något svårt.
Jag vet inte riktigt hur detta kommer sig.
Det är förvisso trevligt att en del ser den sidan av mig också. Den glada och friska.
Men hey. Det är inte så jävla konstigt om jag fortfarande tycker en del grejer här i livet är knepigt.
Det var ju för fan bara två-tre veckor sedan jag nådde min friska vikt.
 Det är bara ett par månader sedan jag låg på sjukhus.
Det är ju nu jag kan börja leva och upptäcka svårigheterna utanför min påhittade trygghetssfär.
Det är ju först nu jag kan lära mig hantera verkligheten.
 
Jag talar sällan i vardagen och hemmet om min sjukdom.
Jag talar sällan om för någon om hur jag mår och känner mig för dagen.
Oavsett om det är tipptoppbra eller mindre lätt.
Jag berättar en del för dom jag litar på och vågar ha förtroende för. Vilket är få.
Och så berättar jag här. För att få reflektera med mig själv. För att få rensa mitt huvud.
Och vet ni. Jag kommer fortsätta med detta.
För jag ha en liten dröm om att bryta nån jävla trend.
Om att man inte får prata om denna sjukdom.
Jag tycker någonstans att man inte ska bli dömd och stämplad för livet.
Jag tycker inte det ska vara så jävla fel att man vågar stå för vad och vem man är.
Jag kanske tycker och väljer fel.
Men jag orkar inte rätta mig längre efter allt å alla.
Jag gör vad jag själv vill.
Kanske blir jag accepterad.
Kanske inte.
 



© me by me.
 


into the blue.

 
 
© me by me
 
 
every day.
is a new day.
and every day.
that passases by.
makes me stronger.
i know i will find my place.
somewhere sometimes somehow.
cause those who are lost.
are those who will find the new ways.
the right ways.
i believe.
i'm strong.
i can.
i will.
but it might takes.
some time.
some long time.
 
but i will hold on.
cause life.
is a beautiful gift.
that i.
love.
living.
 

how it feels.

 
ibland känner jag för att bara skriva. skriva ur mig allting som finns inuti mig. allt som ingen orkar lyssna på. allt som ingen kan förstå hur mycket jag än försöker förklara mig.
nu är ett sådant tillfälle. när alla jävla känslor bara snurrar runt överallt och jag vet inte ut. inte in.
 
jag ser ganska ofta tillbaka på tiden. och jämför. och tänker på vad jag gjort och vad jag gör. på både gott och ont. jag tittar igenom mina bilder. mina jävla ego bilder som jag tvingade mig själv att ta då. förr. för att kunna lämna den jag var. för att ha ett minne kvar av det som var mitt allt. mitt liv. min kärlek. min förstörda kropp.
jag ser på bilderna med tårarna brännande. jag kan inte förstå mig själv. samtidigt som jag förstår precis. precis varför jag gjorde så.
jag hatar min historia så jävla mycket ibland.
fast jag vet att det är så jävla dumt.
för den kommer alltid finnas där.
och jag vet. att det bara är att acceptera det.
men det gör så förbannat jävla ont inom mig. när man möter människor som dömer ut mig. och vänder mig ryggen. när det går upp för dom. vem jag varit.
men det gör också lika ont. när någon vill finnas där. bara för att de tycker synd om mig.
det är inte ett dugg jävla synd om mig.
 
jag tror så jävla hårt på att jag är stark. ensam men stark. för jag är ju det.
trots att jag inte vill medge det, så vill jag inte alltid vara just det. ensam men stark.
ibland vill jag bara ha en vän.
jag vet, jag har skrivit så jävla många inlägg om detta.
men det finns en anledning.
för det är detta som gör ondast just nu.
att aldrig ha någon som frågar hur min dag har varit. att aldrig ha någon som skickar ett sms och frågar vad jag gör eller hur jag mår. att aldrig ha någon att bara prata med. att aldrig ha någon som vill lyssna om jag vill säga något. att aldrig ha någon att fly till när man inte vet vad man ska ta vägen. att aldrig ha någon att dela glädjen med. att aldrig ha någon överhuvudtaget.
för att vara min vän måste man acceptera min historia. tror jag. inte se den som en jävla nackdel. utan försöka se mig som den jag är idag, här och nu. varför ska det vara så jävla svårt?
 
det kanske ligger hos mig. för vet ni? samtidigt som jag verkligen vill ha en vän eller två. så är jag så jävla rädd för en sak. för att bli lämnad igen. det gör så jävla ont. att tro att man äntligen kanske hittat någon som accepterar en för den man är. men så slår någon en i käften och man inser att det bara var en jävla dröm. att verkligheten är tom.
 
jag vill vara en såndär människa som klarar sig själv. jag gör det för det mesta. jag har lärt mig att jag kan själv. att jag inte behöver någon att hålla i handen.
men ibland orkar jag inte hålla min fasad uppe.
ibland spricker den.
och jag låter mina tårar rinna.
för jag orkar inte.
bry mig.
 
jag bryr mig inte om att passa in. jag bryr mig inte om att vara som alla andra. men på något jävla vänster bryr jag mig om att jag saknar någon att prata med. man kan inte kunna allt. man kan inte klara allt.
jag vet det. och jag måste väl lära mig det. att jag inte kan. få allt.
 
jag vet fan inte vad jag vill med inlägg som dessa. bara rensa mitt jävla överfulla huvud lite.
sorry.
 
ciao
 
 
©
 
 
 
 

cause i made it all this way.

 
 
för att jag har en dröm.
som jag vill leva.
som fått mig att överleva.
 
en dröm om att få må bra.
och göra det jag vill.
 
den här sommaren har jag försökt leva så.
som mina drömmar lyder.
 
såhär gick det.
 

just hold on.

Så var man tillbaka till verkligheten igen.

Gårdagen var en av dom bättre på många år. Men man kan inte få allt. Och denna dag är rätt krass. Menar inte att låta kräsen och klaga.

Men jag är lite för surrealistisk ibland. Och liksom hoppas lite för mycket. Tror att om en dag är bra och jag känner ett flow, så kommer jag fortsätta ha det så.

Fastän att jag vet. Att så aldrig är fallet.
 
Idag var jag tillbaka på jobbet.

Eller kanske ska använda mig av något annan slags ord.

Jobb är fel att kalla det.

Det är snarare mer praktik och titta på arbete.

Uppgifterna bestod dagen till ära i att hålla mig ur vägen och finnas till hands om det eventuellt kanske behöva en extra hand när det ska diskas och så.

Okej. Jag vet. Man måste börja nånstans.

Jag är inte så bitter som jag kanske låter.

Men när man känner sig som en outstander och bara är i vägen så blir det liksom lite jobbigt i själen.

Jag kan vara bra på mycket, och ha en jävligt bra självkänsla och allt de där men när det kommer till sociala sammanhang så är jag ett missanpassat as. Iallafall ibland. Iallafall när jag känner mig så totalt underlägsen allt och alla. Och när jag verkligen vill göra ett gott intryck. För att jag verkligen vill stanna. Där i den branschen. Ställer så jävla höga krav på att jag borde vara minst lika bra som alla andra. Vilket ju är helt åt helskotta fel.

Jag kan för i helvete inte kunna det som dom kan. Det är ju därför jag är där som praktikant. För att lära mig. Men jag har lite svårt att komma ihåg detta ibland.

 
Känner mig så liten och lost. Trots att jag inte är liten på samma sätt som förr. Så drar jag på mig nån jävla osynlighetsmantel och försvinner och tror att jag är rätt värdelös och usel.


Men jag vet att jag är stark. Jag tror på framtiden. Jag kommer inte ge upp bara för att vissa dagar gör lite ont. För jag vet ju. Att en vacker dag kommer dagar som gårdagen. Och för dom kan jag gå igenom allt.

Allt.

 

© somewhere inside. i'm a warrior.
 

obeskrivlig tacksamhet till tonernas finaste melodi

 
jag vet. jag är en naiv. patetisk. töntig. nördig. jävel.
jag vet att någon aldrig kommer kunna förstå. hur det känns.
för jag kan inte förklara. jag kan inte förstå.
mina ord fastnar. allt försvinner.
för hur förklarar man något så obeskrivligt som lyckan i att få vara här. lyckan i livet. lyckan av att känna glädje.
 
när läkaren sa att mitt hjärta inte orkade många dagar till. kunde jag välja på att göra något åt saken, och hoppas på att det inte redan var försent. eller skita i allt. välja det lätta. och dö.
jag tänkte mycket på om jag skulle orka. orka kriga. för att sen ändå bara få leva i tystnad och tomhet. för jag har ju ingen. okej, jag har min morsa. min kamera. men ingen annan. inget annat.
jag tänkte mycket på vad jag skulle göra. hur jag skulle vara. vem jag skulle vara.
 
och jag beslutade mig för att döden var för jävla läskig och att livet ändå var en smula mindre farligt. jag bestämde mig för att skita fan i om jag förblev en eremitisk och ensam jävel. utanför och udda. ensam och fel. jag bestämde mig för att sluta passa in. sluta vara någon annan.
och bara vara.
jag.
 
och idag är mina ord inte tillräckliga. för den tacksamhet jag känner. för den glädjen och lyckan jag känner. för allt jag känner. jag gråter ofta ensam. men aldrig öppet. men idag gjorde jag det. och jag fortsätter att göra det. orkar inte bry mig. låt tårjävlarna rinna. de är av glädje och lycka och då får de fan vara så.
 
tack för allt. du som gjorde min dag.
 
 
 
 

sometimes. somehow. somewhere. i. just. want. a friend.

 
sometimes. my biggest wish. is to just be. someones friend.
sometimes. i wish. i could have someone. to talk to.
instead of talking. to my self.
i can be alone. i know i can.
but sometimes.
i just wish.
that someone. would like me. 
for who. i am.
 
 
 
 
© me by me.
 
 
 

just like a child on christmas eve...

 
Om jag inte hade valt att våga leva vidare i vintras när allt var sådär jävla svart.
Så hade jag aldrig fått uppleva gårdagen.
Hade inte jag vågat vara den jag är och gå min egen väg genom livet.
Hade jag inte fått möta den genuina lyckan och glädjen som jag faktiskt upplevde igår.
En känsla jag inte riktigt haft sen mitt helvete började, en gråmulen höstdag år 2005.
En petitess för vissa. En världsseger för mig.
Jag har ännu en gång bevisat för mig själv att jag kan.
Att livet är värt att levas till varje pris och att jag är stark.

Ensam men stark.

Jag fick, tack vare vissa otroligt fina människor, smaka på min dröm igår.
Jag fick bekräftelse på att min teori om att ingenting är omöjligt faktiskt återigen stämmer.
Jag kände känslan av att allt mitt slit var så jävla värt det.
För att för en liten, liten stund, få göra det jag älskar.
För att för en liten, liten stund, få leva den drömmen som räddade mitt liv.
Som fick mig att släppa taget om sjukdomen som annars skulle fört mig till döden och graven.
Tacksamhet är ett vackert ord. Dock inte tillräckligt i detta läge. Men jag är ordlös.
Patetiskt kanske. Jag har ju inte gått och vunnit miljarder på lotto eller fått nån jävla uppenbarelse från Gud.
Jag har "bara" fått vara glad, lycklig och fri. Jag har bara för göra det jag verkligen lever och brinner för.

För fem månader sedan fanns inte detta på världskartan.
Men nu. Ca 150 dagar och 25 kilo tyngre senare, fick jag alltså leva lite, i det som fick mig att göra denna resa.
Som fick mig att överleva.
Leva i min dröm.

Fan. Gillar inte att vara blödig. Men kan fan inte låta bli.
Återigen, får jag vara så lycklig som jag faktiskt är? Får jag älska livet så som jag numera gör?

Någon sa till mig att jag var konstig.
Någon bad mig tänka realistiskt. Sluta drömma.
Någon sa att jag förstörde min framtid när jag hoppade av gymnasiet.
Någon sa att jag aldrig skulle bli frisk.
Någon sa att jag var omöjlig.
Någon sa att jag aldrig skulle lyckas.

Jag valde att inte lyssna på dessa ord.
Jag valde att fortsätta tro på mig själv och lita på min vilja.
Jag valde att ställa mig upp när alla andra föll.
Jag valde att inte förändra mig själv för att passa in.
Jag valde att våga tro på att jag kan.
Jag valde att tro på livet och framtiden.

Jag kommer alltid vara jag. Jag kommer alltid drömma.
Jag kommer aldrig ge upp. Jag kommer aldrig låta någon trycka ner mig igen.

Hold on. Stay strong. I know my time will come.

Tack och hej.
Här är lite bilder från min fina kväll.
Dock kanske det inte är min bästa kamerainsats,
men vad fan gör det.
ibland.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
© pics by moi.
 
 

nobody is perfect.

© the illogicaly me
 
Ibland, för att inte säga, rätt ofta, så har jag svårt att förstå mig på mig själv och min ologiska logik. 

Här sitter jag.
Jag mår bra. Det gör jag.
Jag älskar att leva. Verkligen.
Jag har haft över ett års "ledighet" då jag gått från död till uppstånden och levandes.
Ett år helt utan arbete utanför mig själv och mitt skal.
Och som jag har klagat över just detta. Arbetslösheten.
Även om mitt arbete med mig själv varit det tuffaste heltids jobbet du kan tänkta dig.

Men nu har jag lämnat det där grövsta och tyngsta arbetet bakom mig.
Istället kommer jag nu i drygt en månad, få jobba med det jag så länge drömt om.
Det jag inbillar mig ska bli min framtid.
Men på något jävla vänster, kan jag inte vara nöjd och glad. Tillfredsställd och lättad.
Det är svårt att ta sig upp och utanför dörren.
Jag har levt ensam i min bubbla så länge att världen utanför är främmande. På både gott och ont.
Det är spännande att upptäcka den, samtidigt som det skrämmer slag på mig.
En del verkar tro att jag är en strålande sol utan fläckar. Men så är det tyvärr inte.
Jag kan vara bra på massa sätt. Jag kan ha gjort en sjuhelvetes resa och klart mig längre än många andra.
Men jag har mina svagheter och att finna trygghet och säkerhet utanför min sfär är just en sådan skavank.
När jag bara är hemma så går det mig på nerverna.
Familjens närvaro kan gnaga sönder mig och jag längtar ofta bort till nåt eget..
Men varje gång jag ska göra något, som t.ex att jobba, så får jag en klump i halsen och en knut i magen.
Allt känns plötsligt bara så fel. Världen är så stor. Och trots mina 25 extra kilon så känner jag mig så liten. Liten och ensam.
Det är en känsla jag inte kan förklara. De må låta jävligt nördigt, men varje gång längtar jag hem till min mors famn. Till tryggheten där.
Det har inte med min sjukdom att göra. Nej. Faktiskt inte.
Jag har inga problem med att äta ute, borta och med andra. Det är snarare något jag gillar.
Jag har alltid varit så. Sedan barnsben.
Bara att sova över hos grannen krävde många tårar och "hejdå vi ses om några timmar- vi är bara en vägg bort-kramar."

Jag vet inte riktigt vad de handlar om. Eller jo.
Det handlar om att jag känner mig ensam. För är jag i rätt sällskap. Så känner jag inte alls på samma sätt.
Och även om jag inte är blyg eller osocial eller rädd för att inte bli omtyckt. Så förstår jag mig inte på hur man skapar vänner.
Det ligger säkert hos mig. Felet alltså. Att jag bygger upp en mur mot omvärlden och inte vågar ta in någon.
För jag tror att alla sedan ska svika och dra och jag tror inte jag skulle palla det sveket en gång till.
och dom jag tror kan vara en såndär fin jävel. som på riktigt stannar. vänder mig inte ens blicken.
för dom är jag osynlig.

jag är som sagt, långt i från perfekt och problemfri.
men jag har en vilja och envishet. som gör att jag inte ger upp hoppet. drömmen. framtiden.
jag lär mig hantera allt, det tar bara sin tid. jag vet att jag är stark. att jag kan. att jag är bra. som jag är.
även om jag just inte kan, allt.
hold on. stay strong. time will come.

over and out. ciao.

 

it's better to try and fail, than just regret that you never did it.

 
© me by me.
 

that magic dream. is kind of. real?

i vintras, när allt var kolsvart och skit, och jag trodde jag skulle dö och egentligen bara kände för att ge upp allting och lämna jorden, gick dett et tv-program på tv, som trots allt helvete, fick mig att le. skratta. och känna lycka. ett simpelt tv-program. men ändå. de 44 minutrarna var veckans och livets stunder många gånger.
ja sa då en gång, "att fan, det där vill jag göra. jag vill jobba med det där. där bakom. få skapa sådan televisionisk magi. jag vill verkligen det". Då sa en annan människa "ja, men vet du. om du mår bra och blir frisk, så finns det ingenting som kommer hindra dig från det där. du kommer kunna göra det. inga tvivel".

jag ignorerade givetvis detta pepp då. visste någonstans att nej, inte jag. jag är dömd till att dö.
 
men samtidigt har jag haft det där inom mig. att tänk om det faktiskt skulle funka. tänk om. jag måste bara våga må bra.
 
och vet ni.
igår. började jobba. inte just det programmet, med ett annat spännande kommande program. men på samma bolag. i samma hus. och jag kan inte riktigt greppa detta.
jag gillar inte att vara så känslosam. men det är så att jag gråter. när jag skriver och tänker på detta.
det är så. overkligt. det känns så magiskt. men samtidigt så fel. hur gick det till. egentligen. jag har aldrig vågat tro på en framtid. aldrig riktigt förstått att jag kan lyckas med det jag vill. men nu fan måste jag tänka om. för jag tror jag just kommit, om inte ända fram, så väldigt, väldigt nära. det jag verkligen vill.
 
kan inte beskriva i ord. men det är speciellt. och jag är tacksam. lycklig. förvirrad.
 
© reaching for the sun. by me.

you can't stop me by saying i'm an idiot who believe in dreams.

 
 
 
© pics by me.
 
love what you do. do what you love.
i do photography. i love photography.
 
 

the new town. with my eyes. seen.

jag bor i en förort. en förort med stort F. en förort jag hatar.
jag bor i en kommun jag avskyr. en kommun som bidragit till både min och min brors helveten. en kommun som inte riktigt haft alla sina hästar i rätt stallet.
jag bor i ett område som jag är så förbannat jävla trött på. ett område jag kan utan och innan. kanske inte så konstigt, eftersom jag spenderat 22 år inom typ samma kvadratkilometer.
jag har bott i lägenhet, radhus, lägenhet igen, och en till lägenhet och nu här. i denna gula villa.
och jag vantrivs. visst. när jag låg på sjukan var mitt hem det bästa jag kunde tänka mig. men bortsett från det, så hatar jag detta. Hatar med stort H.
jag har gjort en liten bildlig förklaring på detta.
jag bor på en kulle. hur man än ska ta sig hit, är det uppförsbackar. och varje gång man tar sig här i från. är det givetvis nedför. alltså. helt klart. detta hus är jobbigt att ta sig till. jobbigt att bo i.
men det har sina finesser och anor. både måns mums mums zelmerlöw och carolina gynning har varit här. men tyvärr hjälper det nog inte till att höja priset på denna rätt lagom slitna kåk.
så varför tar jag inte bara mitt pick och pack och drar, om det nu är så förfärligt? jo. det kallas ekonomi. jag har fan inte råd att göra något annat än att slava på här hemma och bo gratis. jag har knappt jobbat något i hela mitt liv. min hobby och mitt företag är endast utgifter. utgifter med stort U.
jag har ingen koppling till detta hus med omnejd. inga vänner kvar. ingen skola. inget jobb. ingenting.
kanske ligger det något i att jag fortfarande, efter 10 år i detta hus, lever med flyttkartonger i mitt rum...
 
men igår var vi en ny stad. jag. min mor och min far. ja. jag har en farsa för er som undrat. en stad ett par timmar bort. en stad som kanske, inom sinom tid, kommer bli min nya hemstad. för nu, efter ungefär 10 års tjat, har mina päron insett, att det är dags att röra på fläsket och fly denna schletna håla.
min pappa guidade oss runt. jag vet allt om min mamma, men jag känner knappt min far, så det var jävligt speciellt att få gå runt i hans kvarter. se hans skapelser. se hur han varit med och byggt upp den staden. för det var precis så det kändes. som att han hade gjort den. min far är arkitekt. och vart vi än gick så vare "det här har vi gjort", "det här har jag ritat" och "den där", och "den här".
det var fint. att få ta del av hans liv lite. och vackert. jag blev faktiskt lite stolt. trots att jag inte kanske har rätt till det. efter alla år som kniven stridits mellan oss. men jag kände så. just där. just då.
och ja. jag gillar den staden. och hoppas faktiskt på att få ta allt och bara förflytta mig dit en vacker dag. kanske inte på heltid. men att ha sitt föräldrahem där. vore inte helt fel. inte alls.
 
nu ser jag ju som sagt platser på ett annat sätt, än vad man kanske gör i allmänhet.. så det här är min kanske, kommande, blivande, potentiellt, nya, hemstad.. kan du se vilken?
 
 
 
 
 
© fotografier av mig. alla tagna i staden. där jag. vill bo.