min speciella dag. 26/4 2013

den omöjliga dagen har äntligen infunnit sig.
igår.
26 april. 2013.
och jag är en något friare man.
utskriven från heldygnsvården och laddad inför dagvården.
glad. stolt. tacksam.
inte många pallar göra den resan.
på "bara" 8 veckor.
inte många pallar. att öka sin vikt tvåsiffrigt.
inte många pallar. den ensamma tomheten.
inte många pallar. att bli berövad sin frihet.
inte många pallar. att bli behandlad.
inte många pallar. sjukhuset.
 
men jag. jag har gjort det. och oavsett hur egoistiskt det än kan låta, så är jag fruktansvärt stolt. över att jag klarat mig hitills. över att jag har bevisat för alla som tvivlat. över att jag är, just den jag är.
 
suger på denna karamell ett bra tag. och njuter nu av helgen i lite mer frihet.
 

i tell you with my iphonepic's

 
and no words are needed.

home. my dearest home.

 
i love beeing home. in my creative chaos zone.
 
nu tar jag helg.
världsaviktigt möte på måndag igen.
vilket givetvis är det enda som finns i mitt huvud just nu.
men nu ska jag glömma det och leva här och nu.
för jag är hemma.
hemma i tryggheten.
 
love.
 

kan man dö...

av längtan...?
 
 
 
 
© pernillathelaus
 
 
...isånnafall gör jag det snart. eller åtminstone så spricker jag.
 
jag vill leva. nu. nu. nu.
 
 
 
 

it's my day today and i'm smiling

 
jag hade beställt solsken idag.
för det är ju min dag.
och då kan man väl få vara värd det.
att solen strålar just för en själv liksom.
men nu blev det ju inte riktigt så.
med andra ord så öser regnet ned.
ett tecken på vad?
på ingenting.
för vet ni.
solen skiner faktiskt ändå.
inombords. 
och kanske är det ett tecken. 
på att livet närmar sig. 
på att jag kan. 
på att jag vill. 
på att jag vågar. 
 
mitt såkallade livsavgörande möte, kanske tog i något, men jävligt betydelsefulla möte, är avklarat. och nå.. hur gick det då?
jo, jag ska fan inte klaga.
100% nöjd är jag inte. men det gör inget. för det hade jag inte ens räknat med.
lite kompromisser. lite om och men. och en ny deal är satt och jag borde över leva den.
plus att vågens siffror denna morgon gjorde min dag. börjar närma mig en tvåsiffrig viktuppgång och det känns, faktiskt jävligt coolt. kanske den bästa presenten jag kunnat ge mig själv. och hey.
dagen är inte över än.
ett busigt äventyr väntar och en favoritmiddag ska inmundigas senare.
så. det kan bara bli bättre.
right?
 
 
egoist javisst. men det är ju min dag och då gör jag som jag vill.
 

begging.

 
käre gode Gud.
imorgon fyller jag år.
jag önskar mig en sak.
att mötet.
det där typ livsavgörande.
går vägen.
min väg.
snälla. söta. rara.
 
 
 

you only live once...

 
utan att låta alltför pretantiös,
men idag har jag fan i mig älskat varje sekund. varje minut. varje allting.
jag känner bara en sån jävla tacksamhet.
över att jag lever.
över människorna i mitt liv.
och över mig själv.
jag vet att inte alla dagar är såhär.
men just nu.
suger jag på denna karamell.
och njuter.
av att leva.
 
 
 

ur deras perspektiv är jag ett fall. en bluff. en lögnare... how to live with that, how to change it?

 
känslan i magen är inte riktigt hundra rätt.
ena delen säger att jag gjort rätt val.
medan den andra delen liksom oroar sig.
för att jag ska ha tagit fel beslut.
och att allt bara kommer bli värre.
 
men jag tog en break. en paus. bara ett par dagar.
har ett möte på måndag.
på min 22 års dag. och jag fasar inför detta som bara fan.
 
beslutet som togs igår togs förvisso inte bara utav mig. utan det var på samrådande med mina föräldrar.
en rad händelser, bristande kommunikation, dåligt bemötande, förvirrad personal och rent ut sagt, uselt behandlande ledde fram till detta. jag lägger inte skulden på andra, men jag tycker nog att vi är flera som delar bördan angående hur det nu har blivit.
visst sjukvård är inte flärd och fröjd, men på det sättet man behandlat och bemött mig är faktiskt inte riktigt okej.
så ja. nu är jag hemma och har det faktiskt jävligt bra.
bortsett från min oro inför måndag.
 
jag hade sett fram emot att få fira min födelsedag i solskenet tillsammans med min kära familj, men nu vet jag knappast hur det kommer bli. kanske kan vi enas. kanske hamnar jag i ett nytt och ännu värre helvete. jag vet inte.
försöker blunda för det och leva en stund i taget. inte tänka på det som eventuellt händer sen. utan andas här och nu och njuta av att jag är hemma och klarar det så jävla bra.
för det gör jag verkligen. och trots att jag har mina föräldrar bakom mig som bevis för detta, så tror inte personalen på sjukhuset på detta.
för i deras värld går det inte att vara "fuskfri" när man ser ut som jag gör. och det är detta jag stör mig på så jävla mycket. jag vet, jag har fortfarande en sjuk kropp, trots att jag gått upp ett halvt dussin kilo sedan en månad tillbaka och jag väger mer nu än jag gjort på många år och dar, och jag trivs med det, men ändå, så väljer man fortfarande att  inte se mig. man ser siffrorna på vågen och avgör hur mitt beteende och mina tankar ska vara.
 
visst, deras erfarenhet kanske säger så. att man vill vara hemma för att komma undan. att man vill komma hem och gå ned i vikt. men jag vill inte detta. jag vill, på all sanning, bara bli frisk och fri, göra rätt och gå upp i vikt. jag har till och med frågat om jag kan få äta mer för att gå upp mer. men jag får inte det. och jag följer allt, både på avdelningen och hemma till 110%.
och som sagt, trots att jag har bevis för detta, väljer man att inte tro på det. och jag blir så frustrerad. för hur ska jag få någon där på det där fucking sickhouset att inse att det finns "fall" som inte följer den sjuka regelboken... vad ska jag göra mer än det jag gör? maktlös. ordlös.
 
kan inte förklara känslan. men det svider så jävla hårt i hjärtat när ingen tror en. och när personalen bestämt sig för att jag är ett omljligtfall och att allt jag gör och säger bara är på låtsas. jag blir ledsen. inifrån och ut. för jag ljuger inte. jag älskar att leva och jag älskar framtiden och mina drömmar. jag hatar att vara mager och vill bli stor. varför är det så fel. att vilja detta. varför får man inte ha hopp och drömmar. varför se mig som en jävla bluff..? och som sagt. vad fan ska jag göra åt saken...
 
 
 
© they will slowly kill me. inside out. kill my smil. my soul. my trust.

break

 
 
tar en paus .
tar en break.
tar time out.
 
 

att verbalt döda - sanning bakom. till min far.

Idag är det ingen vanlig dag inte. Det är en dag då jag har bestämt mig för att berätta, eller snarare skriva, om en sak, eller mer specifikt, en person, som jag inte nämner så ofta här, men som många frågar om. Ett ”ämne” som är jävligt svårt och tungt.

Jag har inte delgett omvärlden så mycket information, eftersom jag anser det som en privat sak. Men just idag. Är det denna persons 60 års dag och jag känner att det är mer än dags att droppa bomben och ta bladen från munnen och åtminstone tilldela honom detta inlägg.

 

Det är nämligen min fars 60 års dag idag.

 

Ja. Jag har en far. En pappa.

Även om jag aldrig, eller sällan nämner honom i offentligheten, så finns han. Han finns i min närhet. Även om vi för många år sedan försvann miljontalsmil ifrån varandra.


Man kan säga att jag dödade honom. Verbalt.

 

Det är en lång historia som jag någon dag kommer publicera i någon form. Men inte just nu. Jag lämnar det där. Där banden brast och trots en fysisk närhet så gick vi isär och far och dotterskapet gick i graven. Det är många år sedan nu. Och relationen är inte läkt ännu och kommer nog aldrig läka samman helt.

 

Men i min bok finns ett stycke, dedikerat till honom, och det, det ska jag försöka våga publicera här. Nu.

 

 

Att verbalt döda

 

Veckorna före konfirmationslägret hade jag spenderat i Italien tillsammans med min familj och även den resan har märkt mig för resten av livet. Under de två veckorna vi vistades där, i stekhet sol och böljande värme, inledde jag ett annat krig utan att egentligen ha det för avsikt. Det skedde precis som de flesta andra av mina livsstilsförändringar rätt omedvetet och ofrivilligt.

 Jag behövde hitta någon eller något att ta ut min inre ångest på. Jag behövde få ventilera ut all ilska och trötthet som pyrde under ytan. Jag kokade förmodligen rätt rejält inombords och huvudet var överfyllt av tankar som dominerades av mörker. Och för att inte bara stå och skrika rakt ut i luften, vilket förmodligen hade varit ett mycket bra alternativ, så fann jag mig en syndabock. Någon som fick ta just all skit som jag inte orkade med. Någon jag kunde lägga skulden på för att lätta på mitt egna dåliga samvete. Någon jag kunde slå på. Någon jag kunde få vara riktigt, riktigt elak mot.

 Den här ”någon” valdes ut slumpvis. Och den som råkade dra nitlotten var någon jag egentligen höll väldigt kär. Någon som jag borde älskat. Någon som faktiskt älskade mig.

 

Det blev min far.

 

Han fick bli måltavlan för alla vassa pilar jag sköt. Han blev den som jag lade över allt det mörka och onda på. Han blev utåt sett orsaken till det helvete som rösten inom mig orsakade.

 

Det var så mycket lättare att lägga skulden på någon annan. Dels fick omvärlden en förklaring, om än så väldigt dålig, men även mitt förstånd tycktes klara lite. Jag intalade mig själv att felet låg hos min far och inte hos mig. Det var inte jag som hade problem. Det var helt enkelt han. Mina konstiga tankar och beteenden berodde på honom, någon rimlig förklaring till varför det var så kunde jag dock inte hosta upp, men det var den teorin jag försökte övertala mig själv med. Det var alltså inte jag som var konstig, det var inte mina tankar det var fel på. Utan det var ju hans. Min fars. Det var han som hade förstört allt. Och då menar jag verkligen allt. Det var hans fel att jag hade den där inre och styrande rösten. Det var hans fel att jag inte kunde leva normalt. Hans, och ingen annans.

 

Och det var knappast bara frågan om småtjafs och att spy ut lite fula ord över honom. Kanske till en början. Men ju mer tiden gick och ilskan inom mig växte, desto hårdare blev mina reaktioner mot honom. Jag skrek. Jag slogs. Jag undvek.

 Jag kallade honom det ena värre än det andra och till slut klarade jag inte av att se honom mer. Jag kunde inte vistas i hans närhet. Jag tolererade inte att han fanns med i mitt liv.

Hur det kunde gå så långt har jag faktiskt ingen aning om. Jag bara fortsatte och fortsatte och det blev som att jag fick makten över honom. Jag hade inte makt över mig själv, för det hade ju den där rösten inom mig, men jag lyckades styra min far och att vara överhuvud och makthavande var förmodligen något jag behövde eftersom jag någonstans förlorat den förmågan där vid nio års ålder. Även om den makten inte borde tagit sig form på det sätt som det gjorde.

 

Tiden gick och jag fortsatte att ta död på honom. Verbalt. För det var så jag kände. Att jag dödade honom. Om inte fysiskt, så psykiskt och känslomässigt. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete. Även om jag behöll det för mig själv. Utåt agerade jag sylvasst. Iskallt. Men i hjärtat sved det. I ärlighetens namn blev jag rädd. Rädd för att han en dag inte skulle orka ta min skit. Att han skulle ge upp och ge sig av. Inte bara från oss i familjen. Utan från jorden. Världen. Livet. Jag var så fruktansvärt rädd att han skulle göra verklighet av mina innersta farhågor. Jag trodde stundtals att jag lyckats få bägaren hos honom att rinna över och att jag en dag skulle hitta honom död med ett adjö-brev där det stod att han inte orkade leva längre på grund av mig. Jag var så säker på min sak att jag ibland i hemlighet smög upp om natten för att se att han andades. Det var bisarrt. För hur orolig jag än var, så kunde jag inte stoppa mitt beteende. Och det blev bara värre. Och värre.

 Jag kunde inte äta i hans närhet. Om jag nu ens kunde äta överhuvudtaget. Jag kunde inte vistas i samma rum som honom. Knappt ens på samma våningsplan. Om ens i samma hus. Jag tilltalade honom aldrig. Höll för öronen när han pratade. Spottade efter honom. Jag kunde till och med hota honom med kniv och kalla honom pedofil. Allt utan den minsta lilla förklaring eller befogade anledning.'

 Och även om jag i stundens hetta inte tog tillbaka mina grova ord och ageranden, så låg jag i sängen om kvällarna och bad till Gud om förlåtelse och att han inte skulle få för sig att ta sitt liv. Jag grät i min ensamhet och skrev små testamentsliknande lappar där jag förklarade att jag egentligen älskade honom, men att jag bara behövde få ur mig så mycket ångest. Det låter fel att säga att jag inget illa menade. Men jag vet inte hur jag annars ska formulera mig. För trots det grova och oförlåtliga jag gjort och sagt, så har jag innerst, innerst, inne, aldrig menat det. Varken ord eller handlingar.

 

Så kära far. Om du läser detta. Jag vill be om ursäkt. Jag vet att det låter förjävligt naivt. Man kan inte förlåta det jag gjorde och till viss del fortfarande gör. Och åren vi gått miste om som far och dotter kommer aldrig igen. Jag vet det. Och relationen oss emellan är för alltid förändrad, men förhoppningsvis inte totalt förstörd. Och jag vill att du ska veta. Hur ont det gjort inom mig. Hur ont det gör. Hur gärna jag önskar att något annat hade blivit min ilskas och ångests måltavla. Jag har som sagt aldrig menat orden jag i all vrede yppat. Eller aggressionerna jag visat. Det har varit min inre röst som agerat och tagit kommandot. Mitt personliga jag, som idag har makten, har alltid älskat dig och kommer så alltid att göra. Och jag är innerligt tacksam över att du fortfarande finns här på jorden. Jag förlåter inte mig själv. Men jag önskar du kunde förlåta. Du är min far. Och kommer vad som än händer och sker alltid att vara det. Och jag. Jag älskar dig. Trots att du inte tror det. Glöm aldrig det.

 

 

it's us tonight. me. dad. and mr p.

 

 

 


i can't live without you. fan för det här.

 
jag hade världens finaste helg.
nu har jag världens sämsta vecka.
varför är det så.
sådär jävla upp och ned.
jag hatar det här piss placet.
och inte fan blir det bättre av att min andra halva flyr landet och att jag inte får besök av den som betyder allra mest. den som får mig att andas.
här anser personalen att jag är naiv.
för jag fyller 22 år och sju dagar och tycker fortfarande det är jobbigt att inte ha morsan i min närhet.
det är tydligen fel. och sjukt.
"träna på att vara ensam"
jo men visst.
som om jag inte redan vet hur det är.
som om att det skulle göra detta helvete lättare.
fan. fan. fan.
gråter som ett jävla barn. men det kan liksom inte hjälpas.
för det gör så jävla ont inombords.
just nu.
 
tack och hej.
 
 

the last days...

 
 
i bildform. en helg i absoluta toppklass.
6 kilo tyngre än för en månad sedan kom jag i fredags hem. de två nätterna i min egna säng. och de nästan tre underbara dagarna i gula villan. har aldrig känts bättre.
men snart färdas jag åter in till det jag väljer att kalla helvetet. för det är just så det är.
det suger piss.
men hey.
i will be back.
soon.
 
och då jävlar.
 
i'm on fire just nu. har så jävla många myror i benen. det sticker efter liv. vår. spring. glädje. hopp. skapa. kreativitet. allt.
 
 
 
 

life at home. a bit bigger than ever... typ.

 
det är fredag. jag är hemma. blivit välkomnad av världens bästa lillebror. och nu myser jag med morsan i soffan till let's dance. tråkigt? nej. inte alls. för jag är så jävla glad och nöjd. stolt och stark just nu att allt känns euforiskt. det är rätt sjukt hur mycket så lite kan betyda.
 
men hey. det är inte bara en stor dag för att jag fått komma hem. det är också en annan sak som skett. just nu har jag nått upp till en vikt som jag inte lyckats passera på över fyra år. och det känns så fruktansvärt bra och skönt. lättnad till tusen.
 
jag längtar.
efter livet.
 
nu
nu
nu
 
 

someone just miss that city. the city of angels. the city of life. the city of dreams.

 
 
 
 
© pt
 

what matters.

 
 
 
 
©pt
 
 
kärleken till er är evig. oavsett vad. ni får mig att andas. orka. vilja. mest betydelsefulle helgen på länge.
jag älskar er.