the knife is cutting. inside.

okej. tid. tiden är ständigt en orsak. en förklaring. en bortförklaring. en ursäkt. en bristvara. med mera med mera.
tiden. ligger så också till grund för min frånvaro här.
jag gick som tidigare skrivet in i en praktikperiod förra veckan och hey faceslap. jag har aldrig haft en nio till fem jobb och jag kan ju säga att jag nu vet varför. jag är ärlig. det är långt i från kul. roligt. lätt. det är som jag så fint formulerade det igår "en klump i halsen, sten i hjärtat och ett knytnävsslag i magen".
men jag ska bita ihop. utmana mig själv. och rida ut stormen. jag ska inte låta benen vika sig och modet svikta. nej. nej. nej. jag ska peppa mig själv. och köra på tills jag är klar. eller tills jag faller sönder.
men. det betyder. att tiden som sagt inte räcker till. till så mycket mer. än slit. släp. och skit.

hörs när utrymme finnes.
ciao.

© by me


clearly

© by me


okej. livet leker inte alltid fram. i know.
okej. man ska inte klaga.
okej. det blir vad man gör det till.
okej. andra har det värre.
okej. jag fattar. jag är inte så jävla dum. trots mina blåa ögon och mitt blonda hår.

men visst fan har man rätt att vara svag. och visa den lilla skavanken. vem fan är felfri. vem fan är perfekt.
man ska vara så mycket förebild idag. man ska bara le. vara glad. ha jobb och tjäna pengar eller plugga som värsta snillet.
jag göre inte. jag har en jävla ångest fram och tillbaka. jag tror varje dag att jag ska dö. jag är rädd. konstant. jag är ambivalent. jag vet och jag vet inte. jag är rastlös men skraj för att göra något. jag är ingen förebild. jag blottar mitt liv här på nätet. naivt och knäppt. men jag gör det. jag är ärlig. sann. naturlig. no lies. no cries. eller ja nästan åtminstone. men det jag ville framföra, kanske som ett försvar mot vissa syrligheter som somliga så gulligt påpekar till mig, är att jag faktiskt ändå gör något. jag vet mina svårigheter och jag jobbar med dessa varje dag. varje jävla dag. även om jag egentligen bara skulle vilja gömma mig under täcket och aldrig mer se världen. så biter jag ihop gaddarna mina och ständigt jobbar på förändring och förbättring. så nej. jag klagar inte bara. jag tycker inte enbart synd om mig själv. jag gråter inte ständigt över mina misstag. men jag gör det ibland. jag gråter när trycket blir för hårt. jag gråter när rädlsan blir för stark eller ensamheten för stor. och juste. det där med ensamheten. den är inte så jävla simpel som man kan tro. jag väljer inte mitt utanförskap med egen vilja. även om jag är en del av den. jag försöker ständigt arbeta på denna fronten också. men det tar sin tid. allt tar sin långa eller korta tid. och nu känner jag att mina ord bara svävar iväg. men åtrigen. the summa of the kardemumma, don't judge me. if you don't know me. för sånt gillar inte jag. sanningen varar längst. stick to that.

ciao


den klara abstraktionen is here again.

© by me

 

jag älskar det abstrakt självklara. min filosfi. min terapi.


the light of a gardenpark

© by me

 

 

don't run away from yourself. you are you. noone else.


för dom som läser. ventilationsfönster.

just nu finns det mycket bakom mina pannben. som jag behöver ventilera. och då jag är mer en writer than a talker, så är detta mitt filter där jag sållar bland allt som flyger och far där uppe i huvudet. relativt naket och ocensurerade tankar framkommer. men den som inte vill läsa. kan vända. och egentligen är det mest för att ventilera mig som sagt. och kanske finns där någon som känner igen sig och kan bidra med andra tankar och erfarenheter.
men just nu är jag helt lost på frågan om trygghet. eller kanske mer. frågan om att vara nöjd med nuet och det man har. jag är ständigt i nästa rörelse. ett klart exempel är när går jag till affären, så planerar jag inte för vad jag ska köpa. utan vad jag ska göra när jag kommer hem. och när jag lagar ihop middagen så planerar jag för hur jag ska spendera tiden efter maten. och så vidare. och så vidare.
jag är aldrig här. aldrig nu. alltid där. alltid då. och jag bli arg. galen. ledsen. irriterad. på mig själv. på min okunskap om att kunna leva nu. jag försöker. jag stannar upp. andas. gör mig medveten om hur jag far iväg. men så är jag där igen. sekunden senare. och planerar något annat.
jag kan sitta "på jobbet" och söka jobb. för allt är bara tillfälligt. aldrig känner jag ro. en klump i halsen och en knut i magen. konstant. jag tror att tryggheten ska komma. bara sådär. som en gåva från himlen. att jag en dag bara ska känna att ja, det här vill jag göra. här vill jag vara. men det sker inte. och det är jag ju också så förbannat medveten om. även om jag ständigt förnekar det.
jag hatar mitt hem. jag älskar mitt hem. jag vill flytta. resa bort. men väl där och då. vill jag bara hem hit. till den otrygga tryggheten.
och när jag väl har något att spendera dagen med. vill jag bara hem till det oplanderade. och när jag är i det oplanerade och ovissa, drömmer jag mig bort till jobbvärlden igen och klagar över tristess. jag går mig själv på nerverna. jag biter sönder mina fingrar och skär upp sprickor i läpparna.
jag vänder ut och in på mig själv. jag sätter krokben. för endast mig själv. jag hindrar mig. jag är i en cirkel. sluten. och jag vet det. jag vet det så jävla hårt. men ändå. ändå är öppningen så långt borta.

jag längtar varje dag efter något. som inte finns.
jag trivs inte i min ensamhet. men jag är så ovan att göra annat.
att varje möte blir en så stor grej.
jag är inte blyg. jag gillar att träffa folk.
men jag finner svårheter i det. i att inte vara tyst och ensam.
jag borde jubla. och det gör jag. inombords.
men ändå får jag en känsla. av att ständigt vilja gråta. springa hem. fly till min egen atmosfär.
stänga in mig i ljudboken. leka med min kamera. och bara vara.
jag är ambivalent. tudelad. osäker. säker. trygg i mig själv. men otrygg i världen.
jag har så jävla mycket tankar. som ingen kan förstå. men lite vädring. gör ändå gott.

nu har jag inlett en ny period. jag har börjat arbeta. inte arbeta som i att jobba. utan arbeta som i praktik. ingen lön. ingen brödföda. men sysselsättning. och jag känner svårigheterna. men ser möjligheterna. jag vill att det ska bli bra. men ovanan skär inom mig.
jag vet ju att kan. att jag bara är den jag är. och att det är okej.
men ändå svider något.

en dag i taget. och andas. min dagliga repeat.
jag kan. jag vill. jag vågar. jag orkar.

hej.

the other side of it.

© istanbul by me

 

i en annan stad.

i en annan del av världen.

men samma himmel.

samma hav.

 

samma känsla.

av längtan.


min dag. min nutid.

© by me

 

lukten av sommar.

värmen av sol.

känslan av oro.

vilja av stål.

ensam i myllret.

naket klädd i stora bylten.

svett som rinner.

fötter som trampar.

andan i halsen.

hjärtat på språng.

tiden som går.

en dag i sänder.

lever och lär.

stannar och står.

vilsen och säker.

trygg och splittrad.

itu.

och fallen.

saknad och stum.

...

 

min dag. min nutid.

 


the ground is here. where my heart is born.

jag är inget "big fan" av resor.
det vet ni trogna rävar nog redan vid det här laget.
tycker liksom inte om grejen.
proceduren.
jobbigt liksom.

samtidigt så behöver jag det.
miljöombytet.
se nya delar av världen. av livet.
skapa perspektiv.
insikter.
och allt det där.

jag spydde rent ut sagt på det dagliga livet här hemma och tog en kort avstickare till Istanbul med morsan. Kunde ju rimligtivs ha valt något simplare, typ ett besök hos bror i umeå eller hos syster i london, men nej. jag är ju inte sån. simpel och smart. nej. jag kände för istanbul och hux flux så var vi där.

som sagt. skönt att göra något. trevligt att få sällskap. mysigt att få spendera en massa tid med min bästa vän, mor. samtidigt som det är lite "i can't live with or without her". vi är ett, och det blir ibland lite för mycket. men. strunt sama. jag älskar henne ändå.
och det jag lärt mig av denna tripp? jo. turkish airlines är det sämsta flygbolag jag stött på och istanbul är rätt krasst. inget att rekommendera. och jag har fortfarande samma inställning till resor. komplicerat förhållande. behövande men ack så knepigt.

nu drömmer jag visserligen om att dra iväg igen. till island. fota naturen. eller norge. svalbard. eller schweiz och österrike och alperna...
men det blir i ett annat liv.

nu är jag iallafall åter. tillbaka till allt det gamla.
illamåendet. tryggheten och alla nejtack.
sa jag att jag välkomnades av två handskrivna brev? man hade tagit den goda mödan, att skriva brev till mig, endast för att återigen neka mina kunskaper. hur i helvete det är livet ska fortsätta vet jag inte. men den som lever får la se.

tack och adjö.

escape. flying away. goodbye.

©

 

nu tar jag med mig min hjälte och flyr iväg ett par dagar.

hejdå.


just a kiss. just a ring. just a yes. just kind of amazing.

© wedding. by me.

 

 

ja. here it is. the proof of my first wedding. extremt lågupplöst och därav en smula kass kvalité. men på det stora hela, är jag nöjd.

 

dock inte i övrigt. annars skiter sig det mesta för stunden. men det är en annan femma och det tar vi en annan gång.

hej.


pain is in it. everywhere. everywhen.


i made it.
lördagen är över.
tre minnes kort fyllda.
pressen något lättad.
men nu börjas det igen.
söndagsångesten.
ett så förbannat jävla onödigt ont.
veckoångest.
att göra ångest.
saknaden är stor ångest.
vad händer ångest.
vill för mycket ångest.
obesvarade frågor ångest.
väntan ångest.
varför ångest.
ensam ångest.
tystnadens ångest.
all jävla ångest. i helvetet med dig.
nu.



och btw. så säljer jag nu ut mina nio inramade utställningsex från scandic. hör av dig för mer info.
www.pernillathelaus.se



© by me.

the butterflies in me is on fire.

imorgon är en stor dag.
jag axlar då rollen som bröllopsfotograf.
för allra första gången.
någonsin.
jag är nervös.
så hårt att jag skakar.
jag försöker intala mig att det lika gärna kan gå bra.
jag vet ju att jag borde kunna.
eller jag menar.
jag kan ju.
det vet jag ju.
foto kan jag.
men ansvaret. det vilar knappast lätt på mina axlar.
men jag har tackat ja. och jag gör mitt bästa.
håll en tumme eller två. så blir jag glad.
och annars lever jag dagen i gråskala.
enough.


© love is in the air.... by me :)


just miss it.


ännu en dag då radioett och en viss cissi wallin fått agera mitt sällskap.
ännu en dag då alexandra rappaports inläsande av en halvtråkig bok fått dämpa tystnaden.
ännu en dag då stiltjen segrat.
ännu en dag då orken dalat.

vissa dagar bara är så.
de är tysta. dystra. gråa. ensamma.

och allt jag önskar är att någon mänsklig varelse talade till mig.
till mig. inte en inläsande röst. inte någon radio som talar till hela folket.
utan någon som tilltalar mig.
egoistiskt? kanske. orkar inte bry mig.
men ibland blir jag så less på att prata med mig själv. underhålla mig själv. skapa allt. göra allt. leva.
i total ensamhet.
jag kanske överdriver. men det är så känslan är. ibland. idag.

jag vet. att jag kan själv. ensam.
jag är stark.
men inte alltid. och det måste väl vara okej det med...
och det är vid dessa lägen. man önskar sig en hand.
eller bara ett sms. ett hej. ett hur är läget. ett vad gör du.

jag vet. orden jag nu skriver låter knasiga.
men jag är bara trött. less. och då blir det såhär. ordlösa ord. i osammanhängande text.

tack och adjö.


©




paint for life. create for life. live for life.

© painting. by me.

 

när jag målar från hjärtat. kan de bli såhär.

 

idag har jag träffat en människa som fick mig på riktigt bra humör. länge sedan jag babblade så mycket som under den stunden. men det gjorde åtminstone mig gott. jag fick en ny livsglädjande glöd.

så nu jälvar. här ska som sagt aldrig slutas kriga.

tack.


oh no.no.no. a lot of the fucking no's.

folk säger nej.
nej tack.
nej inte denna gång.
nej tyvärr.
nej vi är inte intresserade.
nej. men tack för visat intresse.
nej. men vi spar detta inför framtiden.
nej.
nej.
nej.

alla. alla. alla. nekar. avböjer.

jag. jag gråter av ilska. jag gråter av vemod. jag gråter av den svidande känslan.

men aldrig att jag viker mig.
jag ska treva mig fram i detta jävla mörker.
jag ska ha ett ja.
en vacker jävla dag.

aldrig ger jag upp.
aldrig.


och du. du får mig att andas när jag egentligen bara vill sjunka igenom jorden. du är min hjälte. kärlek.


©

just a space between.

tomma dagar.
ensamma dagar.
tysta dagar.

jag försöker roa mig själv.
skapa eget.
överrösta tysnaden.

jag drömmer och jag gör.
jag lyssnar och jag hör.

jag ser och jag blundar.
hatar ömsom älskar.

jag tappar orken och jag finner den igen.
jag ler och jag gråter.

ständigt på väg upp.
ständigt halkandes ned.

men jag krigar. sliter och slåss.
för jag är så.
jag är sån.
jag klagar och jämrar.
men jag ger inte upp.
inte. aldrig. nej.

jag hoppas och tror.
jag vet och jag vill.
ser framtiden i dimman.
ser ljuset i mörkret.
ibland. iallafall.


och från detta suger jag ut min kraft, mitt mod, min vilja.

©


just stucked through my body. cut me open. oh yes.

© by me

 

livet går upp och ned. om någon nu inte skulle ha märkt det.

från gårdagens euforiska känsla.

till dagens mer lagom mättade och dystra ton.

jag är inte bitter. nej. inte riktigt.

men det finns en kniv som skär inom mig.

och den sticker till lite då och då.

som nu.

typ.

 

 

men då lever jag på minnen. de lindrar smärtan. gårdagen är ett sådant minne. som lenad och mildrar.

tack för det.


when you make a shower for the little life.

som sagt. är lite frånvarande. men det är lite såhär, att antingen händer det ingenting om dagarna i mitt liv, eller så är det som sker lite hemligt. för just nu driver jag lite olika projekt och drar i vitt skilda trådar som kanske någon dag faller ut. och då kan jag tala mer om saken.

men för er som ändå av någon outgrundlig anledning tittar in här varje dag,
så kan jag berätta att jag idag varit på min livs första baby shower.
rätt soft. även om jag kände mig som en utomjording som hamnat på fel planet. måste börja lära mig det här med sociala sammanhang snart... känns som att de borde vara på tiden.

hur som haver, here is the mammi som baby showern var för :) kärlek.

© by me

 

 


some just made me this happy.

© me by me

 

 

lyckan finns. ändå.