alltochinget-ingetochallt

sicken både-och-dag detta har varit.
först har man alldeles för mycket. både i huvudet och på schemat. och sedan bam. så har man nada. inget. noll. tomhet. tristess. rastlöshet. ensamhet.
men det kanske finns något bra i det också. för man måste möta sina rädslor för att lära sig hantera dom. och då är det kanske bra att jag möter just dessa oändligt sega perioder. för att liksom se. att jag överlever ändå.
och så märker man ju. vad som betyder något. och vad som gör en glad. och vad som får en att må bra. och viceversa.
nyttigt helt enkelt. (dock måste jag ändå erkänna att det är lättare än vad det låter. tristessen kan verkligen mala sönder en. ni vet. riktigt mala. sönder) så nu hoppas jag på en smula fartfylldare kväll. hoppas kan man alltid göra.

annars både ljusnar och mörknar saker för mig.
återigen. både-och.
det liksom är så. jag är så.
upp ned höger vänster fram bak fågel fisk och mittemellan.
acceptera, eller inte?
det är en fråga som jag grubblar på.
vad ska man liksom accptera. hur svårt får saker vara. hur är "vanligt" hur är "normalt". hur mycket får man tänka, utan att det är fel. hur mycket oro får man ha. hur mycket ångest får man ha. var fan går alla gränser.
äh. skitsamma. i'm just confused. men som sagt, sån är jag. take it or not.


© by me - there is a sunshine in everthing. maybe just hidden. sometimes.






invisible i am

shit. först är man så jävla nervös. spänd. förväntasfull. skräckslagen. orolig.

en kvart senare.

är man så jävla ledsen. arg. besviken. men ändå lättad.

 

men helt klart står det. svart på vitt.

det som inte syns och kan bevisas. det finns inte.

 

och man väljer att förklara saken genom att lägga skulden på mitt förflutna. mitt fel. jag får skylla mig själv. helt enkelt.
förändra ditt liv. hur? ingen vet. för jag gör precis som de råds till. förändra ditt liv. lättare sagt än gjort.

 

i'm kind of. just empty.

 

 

© experiment á la mig.


thumbs up and thumbs down.

 

oj vad jag tackar för senaste kommentarer. så värmande. stärkande. glädjande. tack.

 

dagen skulle egentligen kunna få en massa tummar ner. p.g.a. en mängd dumma saker. det är svårt att vara mellanhanden. den som liksom ska länka samman vissa delar som absolut inte går ihop hur man än vrider och vänder på det. det är svårt att vara medlaren i ett krig mellan två, till åldern sett, vuxna människor, men till beteendet i trotsåldern. dock giver jag ändå dagen en stark stark tummen upp, för jag har lyckats dricka en hel kopp te. utan extrema komplikationer. och det. det betyder mycket. om inte mest. just nu. man måste kunna se de små små ljusglimtarna ibland också.

nu är jag överfylld med söndagsångest och försöker lugna mig med att lyssna på irene huss. tacka gud för svenska deckare. kvällen är ännu ung och jag lär fortsätta traggla på här ett par timmar till.

men som sagt.

tack för att ni är underbara.

och här är två bilder som jag gillar.

 

 


om sanningen ska fram ...

Här om dagen fick jag en ganska syrlig men naket ärlig kommentar. Naivt nog skar den direkt i hjärtat och det föll tårar ned för mina kinder. Det slog mig. Right in the face. Den träffade liksom precis rätt. Fast ändå så fel.

 

För att ni ska förstå vad jag talar om, ska jag citera så exakt som möjligt. Kommentaren löd: Du ser hemsk ut.

 

Och hur tolkar man en sådan fras?

 

Vissa kanske jublar. Känner att yes, jag är ett jävla monster som inte liknar något annat här i världen. Men nej. Inte så troligt va? De flesta skulle nog reagerat som jag. Rent ut sagt, må ganska illa. Känna sig ganska värdelös. Usel. Dålig.

 

Jag har nog inte svalt det än. Eftersom det faktiskt inte är första gången, på kort tid, som just den kommentaren dyker upp. Och egentligen känner jag inte ett starkt behov utav att förklara mig om detta här, men jag har ändå bestämt mig för att göra ett försök, för att kanske slippa fler pikar. Fler åsikter. Fler klagomål.

 

Jag vet. Att jag får skylla mig själv. Jag valde en gång att berätta öppet om mitt liv, min historia, mina issues. Både här och i teve har jag framför mina svaga sidor. Och det får jag sota för.  Och stå för. Vilket jag också gör. Men bara för att man har ett past, en dåtid och kanske ett helvete bakom sig, betyder det inte att det ska pläga hela mitt liv, dagliga vardag och framtid.

 

Och det som stör mig lite extra mycket är, att människor som egentligen inte vet ett skvatt om mig eller min bakgrund, uttalar sig som om de hade känt mig hela livet. De finns människor som tror sig veta precis hur jag mår, hur jag fungerar och vad mina fel och brister är, utan att de ens har pratat med mig. Och detta är jag lite skeptiskt emot. Eller ganska mycket skeptiskt emot.

 

Och kanske är det också därför jag nu blottar sanningen. Även om ingen tar del utav det genom att läsa igenom denna text, så har jag i alla fall fått säga sanningen och den som vill har chansen att ta del utav den.

 

Så, what’s the truth then?

Jo, jag vet, jag ser hemsk ut. I alla fall ibland och kanske just nu. Jag skäms och avskyr det. Jag vill inte vistas ute och gömmer mig i stora bylten. Jag har kniven mot strupen dygnet runt och krigar som fan. Men sedan en tid tillbaka har jag mått jävligt illa. Inte psykiskt och inte relaterat till min gamla diagnos. Utan någonting i min kropp står inte rätt till och det yttrar sig på lite olika sätt. Vad som är fel vill jag inte gå in på mer specifikt, men någonting är som sagt inte rätt ställt och det har medfört att min kropp blivit mer eller mindre förstörd.

Så visst. Jag blir rörd när några utav er där ute bryr er. Och märker att något är fel. Och visar er kärlek. Dock blir jag ärligt talet ledsen. Sårad och en smula arg. När man har sina förutfattade meningar och dömer utan att veta.

Jag är fortfarande pillan. Precis som igår. I förrgår och förra veckan. Jag är lika driven, ambitiös, envis, glad, tuff, stark, skapande m.m. m.m. Men jag måste begränsa mig, Jag måste ta hänsyn, till andra saker just nu. Som kanske gör att jag blir en aningens mer trött. En aningens mer osocial. En aningens mer diffus.

Men hur som helst, oroa er inte (om ni nu skulle få för er att göra det). Jag kämpar och jag har viljan. Dock är som sagt inte kroppen med mig just nu. Men det kommer. Förhoppningsvis.

 

Så. Nu vet ni. Jag är inte tillbaka till mitt gamla helvete och jag är inte störd i huvudet. Jag kommer igen. Snart.

 

Hoppas någon fått svar på sina frågor. Hoppas någon kan förstå. Och hoppas ni fortsätter följa med mig här på livets färd. Och kanske också inte slänger ur sig otaktiskt kommentarer…

 

Tack och hej.


friday's best part.


fredagar brukar i allmänhet få ett plus i kanten hos mig. dels för att bostadsbilagan kommer liksom att kulturdelen i dn är dubbelt så tjock som vanligt. nörd. jag vet. men jag kan inte rå för det. samhällsinformation är så jävla nyttigt och intressant. jag lovar.
men denna fredag är lite extra kryddad. lite extra speciell. dels för att jag tror jag lyckats med något jag inte trodde var möjligt. jag tror ärligt talat att jag idag kan lägga alla gymnasiala tankar på hyllan då jag efter många om och men haft mitt sista prov i min sista kompletterande distanskurs. jag bör alltså nu ha den där jävla behörigheten som i dagens samhälle verkar vara så jävla viktig. som, om ni frågar mig, är det rena skämtet. och dumheten. att man måste ha sin kompetens på papper underskrivit av någon finförnäm tant eller så. fnys åt det. hehe. så egentligen, varför inte säga att jag liksom ett tusentals andra, idag har tagit den där jävla studenten. for real. thumbs up. nu kan jag äntligen läsa lite mer skrämmande och dramatiska böcker om kvällarna, istället för de informativa, tjocka, studierelaterade tegelstenarna som annars får mig att somna gott om natten.

utöver dessa små finesser så har jag även varit på en arbetsintervju. och oj så jag önskar mig det jobbet. snälla Gud. giv mig tur. be with me. keep your thumbs.
dock inser jag att mina chanser ligger så där på ca 0.0001% och att antalet sökare var ett antal gånger fler än mina läsarsiffror, och de är ändå tresiffriga.

och oj jävlar vad jag svurit och skrivit idag. blev ett inlägg som kanske inte intresserar en endaste kotte där ute. men va faen. det är mitt liv. min vardag. and that's it.

kvällen ser dock inte lika ljus ut. förutom att wallander räddar livet på mig. he. crime time it is. jag har en förkärlek till svenska deckare och har nog sett allt som går att se.

och jag säger tack och adjö med två bilder som jag like:ar.

© av mig.








the forbidden.

så sitter man återigen här. i sängen. nyss hemkommen från ett par timmars arbetande.
rätt skönt faktiskt. att göra lite nytta. och skramla ihop lite kosing.
bredvid mig finns en kopp. innehållande te och ett sugrör.
sakta men säkert försöker jag surpla i mig enstaka millilitrar.
men kroppen säger ifrån.
fast jag är ju beroende. och jag älskar det. så jag kan dumt nog inte låta bli.
men det är ju så.
det förbjudna. är det som lockar.
jag vet att en del undrar. vad det är för fel.
men jag kan inte svara. för jag vet inte själv ännu.
ingen vet. undersökningar och utredningar pågår.
det är nästan så man för en gångs skull längtar till läkarbesöken.
för att slipa pinan.
slippa helvetet.

nej. jag är inte en självkömkande fjantig själ. jag bara uttrycker viss sanning här i livet.
och på tal om sanningen så är jag enormt tacksam för alla ni där ute som vågar vara uppriktigta och kontakta mig. angående en del saker. det kanske svider lite. men samtidigt så är det nog en bra sveda.

nu ska jag forma min kroppshydda till en köttebulle. andas djupa andetag utan att ta in luft och försöka återställa balansen.


förresten. vad tycker ni om mitt nya halsband :)?

© by moi


raise it all up again

© moi by moi

 

det är efter ett litet breakdown som man verkligen kan inse hur jävla stark man är och hur bra man faktiskt är.

jag har en förmåga att fokusera fel. se det som är illa. tråkigt. grått.

men efter att en mycket speciell person kramat om mig och faktiskt talat om att även jag tillför världen något gott, så fick jag ny energi och idag ler jag. inåt och utåt.

i will make it .

we will make it .

 

tack.


jag ber er.

© by me - paris - with love.

 

 

livet rullar an. med vissa motgångar.

jag försöker stå stark.

vinna i motgångar.

trotsa världen.

men inte fan pallar man varje dag.

hur som helst, ber jag er nu, om det finns någon där ute av alla er läsare, som kan det minsta lilla om aeorofagi eller liknande. snälla. hör av er. jag behöver lite hjälp. eller mycket. för snart går jag sönder.

tack, på förhand.

 


the word of today - frustrated

© by me - macrofavoriter.

 

dagens ord. känsla. livsstil. är:

f r u s t r e r a n d e

 

för det är precis så det är.

det är frustrerande att spendera timmar framför platsbankens hemsida.

det är frustrerande att söka jobb utan att få respons.

det är frustrerande att vänta.

att ingenting veta.

det är frustrerande att ha ont.

att inte kunna äta vad man vill.

att inte tåla sitt absoluta abstinens beroende - te.

det är frustrerande att ångest är ens mellannamn och ensamhet ens efternamn.

det är frustrerande. att allt känns frustrerande.

det är frustrerande att sväva hit och dit.

att aldrig få svar.

att aldrig få bekräftelse.

 

någon som känner igen sig. någon som förstår?


ego-days. like this. might be good. for something.

denna dag kan bara beskrivas med ett ord. egotrippad.
hade kanske inte riktigt planerat den som sådan. men det blev en dag på en man hand.
det kanske låter hur trist som helst, att spendera hela den långa soliga eftermiddagen, ensam, på gröna lund, av alla ställen. men på sätt och vis hade jag det rätt bra. och helt ensam var jag ju inte. kameran hängde varm om axeln.
childhood-dagen med blandade artister. kände för att öva upp mina konsert-foto-skills och varför inte ta chansen när det nästan är gratis.
så nu sitter jag här. fortfarande ensam. med ett hundratal bilder att gå igenom och redigera.
för min egen skull.
för min utveckling.

annars gnager en viss söndagsångestoro inom mig. vad ska kommande veckan fyllas med? inget jobb. inget liv. he.he.
men om någon där ute har ett jobb till övers, så slå en signal vettja.

nu ska jag fortsätta min egotrippade dag med en kanske lite mer sällskapande kväll.
ciao.

moi - ett foto av morsan. för en gångs skull. he.he.



my neighborhoods rituals


efter en dag på jobbet kan jag konstatera att det ikväll grillas, äts chips med dipp och en och annan banan. i alla fall här, i mina hoods. som kassör registrerar man faktiskt en hel del märkliga saker. hur folk handlar. vad folk handlar. när folk handlar. man får sina stammisar. som sedan hälsar glatt var än i värden man befinner sig. trevligt. ytligt. kanske. hur som helst spenderar jag min kväll varken med grillning eller fritterad potäter. jag pressar i mig proteiner och frukt i annan form. lite mer vegetabiliskt liskom.
nog surrat om det.
vad jag börjar förstå av er läsare så går min blogg knappast mot en ljus framtid.
feedbacken som kommer in är inte överdriven, men mycket utav den svider.
jag är inte längre den där goda förebilden (som konstigt nog vissa ansett mig som). jag har inte livets fräckaste energi och jag är rätt moloken för stunden.
men sånt händer väl alla. right?
på topp jämt, vad fan är det för liv?

nej. huga huga. ni som inte pallar läsa om mina upp och ned färder kan kika in här istället, mer ögongodis.
http://onephotoaday.blogg.se

och här är en ny favorit bild. som jag känner lite extra för.

© by me

 

och mamma. jag saknar dig. det är så jävla tyst. och min mun är så stum av ingen rörelse. need you here.


the secret key

© by me

 

just accept yourself.

just make peace with yourself.

just love yourself. a little bit more.

that's. the key. to freedom. i believe.


i'm just like the weather

or like this little beastie...

 

© by me

 

upp och ned. höger och vänster. regn och rusk. sol och värme. vind och lä. moln och klar himmel.

 

på kanten. svävar. falla. stanna. gunga bakåt. flyga?

 

 


break the ice or just keep it under the surface.

hon är den som får mig att andas.
samtidigt är hon den som får mig att splittras i tusen bitar.
jag vill att hon ska finnas där.
trots det vill jag bara bryta mig loss och bli fri.

jag försöker formulera ord till meningar.
försöker öppna min käft.
försöker visa.
men när det kommer till kritan.
så samlas allt under ytan.
och livet fortgår.

hur säger man något.
som ingen förstår.
hur.
när.
var.


© by moi

through a straw.

sitter här. ensam. i ett smärre kolsvart kök. två ljus tända. pallar inte gå till lampknappen. morsan har satt in sånt där extra starkt ljus. som får mig att referera till sjukhus. därav anledningen till att jag heller fumlar mig fram i mörkret.
suger i mig ett glas mjölk. ja. jag suger i mig det. har nämligen fått strikta order om att inte dricka något utan sugrör. ska tydligen hjälpa. bara att testa och hoppas på det bästa helt enkelt.
regnet öser ned. åskan mullrar.

vad fan är det här?

jag funderar över allt och ingenting.
funderar på att fly från vardagen.
bli en rasmus på luffen.
packa väskan.
sticka iväg.
det suger att sitta fast i "jag-vet-inte-vad-träsket".

jävlar. nu blixtrar det också.
men vädret vänder. liksom vinden. liksom livet.

men just idag. just här och nu.
är jag ett frågetecken.
som söker någon trygghet. någon säkerhet. någon gemenskap.


by the way. här är en ny kärlek;

© be me



i oturens tecken

© by me - paris le louvre

 

 

vissa dagar går allt tydligen bara fel. jag glömmer bort adressen. portkoden. byxorna finns inte. restaurangens mat smakar skit. spiller te över bordet. kilometerlång kö på skatteverket. regnar ute. hunden är dum. öppnar saltet på fel sida och allt faller ut och mitt ägg blir oätligt. jag tappar yoghurtskålen och både tv'n och kameran dränks, liksom golvet och väggarna. jag spiller citrusfrukt på tröjan och rapar mängder av luft och snart spricker mitt bröst och mage. behöverjagsägaattjaginteriktigtärpåtopp?


stop. and check around the other corner.



okej. det är söndag.
regn.
jag har jobbat.
handlat.
tagit hand om tvätten.
hur mer steretypiskt får det bli?
jag har små-söndags-ångest för jag har ett möte imorgon som liksom grämer mig.
jag själv bokat det. jag har själv ringt.
jag bestämmer själv om jag vill ta del av det som sägs. eller bara skita i allt.
men ändå skär det lite i bröstet. i magen. i hjärtat.
jag är nervös.
jag både vill och inte vill.
jag både kan och inte kan.
men jag ska göra det.
för att saker och ting måste klarna.
för vem fan vill slösa värdefull tid
på att inte riktigt. vara helt hundra.
så imorn biter jag i det sura äpplet.
och gör nytta.

fram tills dess.
kan ni få ta del av detta
http://onephotoaday.blogg.se/
en ny del av mig. hoppas jag återser er där.


© me by me

i love the backlight. as you can see.

© by me

 

a piece of me is missing.

the grey and rain is killing me.

but hey.

i'm lucky.

cause i've got a friend.

who is saving me.

 

 

och pst. jag har en ny idé på g. watch out.


just remember.

© by me

 

in the rain and the dark

you have to remember

the light and bright

inside and out. figurative and factual.

 


isn't it beautiful?

© by me .

 

för alla som älskar något utöver det vanliga.

så rekommenderar jag starkt Paris.

dag som natt.

det är bländade vackert. mysigt. häfigt.

 

jag ska tillbaka.

soon.

 

 

men först ska jag bara tackla lite vardag här hemma. lite jobb. lite plugg. lite castings. lite sjuka. lite städa. lite stressa. lite fixa.

och nej. egentligen är jag inte så deppig som jag jag kanske verkat den senaste tiden.

bara lite too much in my head now.

men det går över.

 

 


how to escape the reality without losing it?

Ännu en dag á la knas. eller iallafall á la halvknas.
gick och lade mig igår kväll med ett fullspäckat schema och var lite smått orolig för att jag inte skulle hinna och palla med allt. men hey.
det slapp jag ju vara.
för rätt som det var byttes alla planer ut och jag stod helt plötsligt utan någon agenda alls.
så frivilligt tog jag mig till jobbet och körde ett par timmar i kassan.
ursegt. men kosing är ju kosing.
lär behövas om jag nu planerar på att återigen fly verkligheten och lilla landet lagom. och satsa på drömmarna.
dock är det med stor osäkerhet och stor tevksamhet som jag ser på dessa drömska framtida planer.
vågar man satsa igen? vågar man misslyckas igen?
orkar man? orkar jag?

för övrigt så är livet rätt monotont. liksom som vanligt.
jag försöker undvika solen och satsar på att bli blekast i stan.
jag surfar runt på platsbankens hemsida dygnet runt.
jag tittar mig omkring och försöker få livsinspiration.
jag söker framgång.
och glädje.
och ibland finner jag den och det.
ibland är det hårdare.
men vafan.
snart vänder det väl.
hoppas jag.


© by me to you






space knappen

en dag jag kallar knas.
en dag jag helst vill glömma.

känner för att sjunka genom ytan lite grann.
släcka ögonlocken.
dra ett lakan över huvudet.
och bara typ. andas.

det snurrar där uppe.
av tankar. av allt.

måste få tid.
och jag måste få tiden att gå.
det rimmar inte väl.
det hör jag ju.

alternativen. finns.
men vilka är dom.

äh. jag pallar bara inte.

ciao.


© me by me

paris.paris.paris.


och så var helgen i kärleks stad slut och verkligheten börjar komma sig allt mer och mer inpå.
jag spenderade som sagt två snabba dagar i paris. en liten innestående födelsedagspresent som kom till användning såhär lagom till solen och våren anlänt.
för er som är intresserade, så hade jag det bra. mycket bra. dock är det där med jag och resor. omständigheter. förändringar. jobbigt. men kanske också mycket nyttigt. man kanske inte kan leva i den falska tryggheten föralltid.

och som sagt. framtiden kan innebära vissa av dessa förändringar. om jag vågar kasta mig ut i världen igen.

bilder är tagna. fötterna värker efter långa och många promenader. magen mår piss. sömnen ligger jag många timmar efter med. och plugget lika så. men jag har njutit av en mamma-pillan-helg och kommer suga på den karamellen ett bra tag. man behöver avbrott. ibland.

tack. och hej.

© by me


i take off. to the town made of love.

© me by me

 

ingen aktiv uppdatering här inte. men hey. jag är en buissnes-women nu och någon vecka till. och då blire som det blir.

tror inte ens jag kommit ihåg att berätta att jag gör en avstickare till PARIS imorgon bitti och återkommer framåt måndag igen. så förhoppningsvis spenderar jag de närmsta dagarna med annat än datorn och bloggen.
Men sedan. när (om) jag återkommer ska jag kanske berätta en framtida hemlis. som plågar mig med beslutsångest.
men mer om det sen. nu måste jag sova. för snart går flyget.

ciao.

the phonecall

© by me

 

fan. jag ringde.

jag samlade mod.

slog ett nummer.

inget svar.

ett tecken.

ge upp.

senare.

det ringer.

vi bokar ett möte.

och nu är det gjort.

jag sväljer min stolthet.

jag säger adjö. och hej.

jag ska. jag ska göra det. jag vill. någonstans.

men det kommer svida.

jag kommer få lida.

men kanske.

för att nå.

dit jag egentligen vill.

...


den fridlysta gåvan

@ by me - summasumarium av kärlekens tunga del 1.

 

bara för att dessa ger så mycket glädje. får ni nu här en sammanfattning av dessa bilder.

och bara för att jag. känner mig en smula lycklig. just idag.

för det är en sån fin känsla.

när man möter en människa.

som verkligen är sann.

någon som man trivs med.

vänner är en fridlyst gåva.

tänk på det.

 


the creative side of me. is the best part i've got.

@ by me

 

jag har försökt fånga dagen. tänka positivt. och le ett inbjudande leende.

jag har målat vid staffliet. jag har fotograferat. och jag har jobbat.

jag borde vara nöjd. glad. tillfredsställd.

men aldrig blir jag det.

aldrig nås jag av total lättnad.

när.var.hur.varför.vad.

jag vet inte.

 

kanske beror det på att jag mer än någonsin känner mig vilse i skogen. pannkakan. världen.

jag snurrar runt i en karusell.

hoppar av och hoppar på.

stannar aldrig.

allt sker i farten.

tills jag knockas.

och huvudet slocknar.

 

 

skit i mina konstiga ord.

jag ska bli bättre.

på allt.

nån dag.

i nått liv.


this working days can be so dubble.

nu är det måndag igen. och jag står inför en arbetsvecka som jag åtminstone kallar duga. jag vet. jag klarar när jag inte har något att göra. och nu när jag har något att sysselsätta mig med blir jag så otroligt nervös och orolig. inte för att jag inte kan jobbet. i know. inside and out. men jag tror hela tiden att jag inte ska orka. att jag ska gå in den där väggen igen. att jag ska krascha. falla. dunsa. jag vet ju egentligen. att jag bara behöver bita ihop och köra. att jag kan. att det går. men samtidigt så är rädslan för dåtiden så stor. att jag blir ett vrak. ett kräk. en odugling.

 

men medan jag sliter och gnor (som säkert större delen av befoklningen också gör) så kan ni njuta av dessa vårigt härliga bilder. och om jag överlever dagen, återstår att se. men keep a thumb vettja. det kan aldrig skada.

ciao

 

© by me.


when i write. i do it. with a touch of myself.

© by me  - the missing reality.

 

vissa dagar formas inte orden. till meningar. till mening.

de myllrar där uppe i hjärnan.

men mest som spridda grenar.

ingen motorik. ingen elegans.

egentligen mest bara kaos.

jag försöker svälja realismen. försöker förstå.

men diset och dimman är rätt tät.

det liksom bara tjocknar.

likt klumpen. i min hals.

 

 

äh fyfan. jag är en usel poet. men känslor. är känslor. och kanske bara just det.