det inre modet.

efter denna dag slog det mig totalt. läs om du vill.

Om någon hade sagt till mig för ett par år sedan, att jag skulle ställa mig framför en kamera och hångla upp en brud, hade jag stuckit därifrån på momangen.
Jag skulle förresten inte ens ha utsatt mig för situationen.
Aldrig i hela mitt liv.
Jag skulle legat gömd under täcket, filten eller något annat tillhygge, hemma i min säng och inte rört en fena.

Modet till att våga är det allra starkaste jag har. Det jag faktisk kan vara stolt över. Det är ingenting som funnits hos mig genom hela livet. Snarare tvärt om.

Jag vågade aldrig läsa högt i klassrummet, eller hålla i en redovisning. Skakade i knäna och darrade med händerna så mycket att pappret prasslade högt.
Vågade inte svara i telefonen, sällan heller ringa en vän. Jag talade tyst, knappt hörbart. Jag tog omvägar för att slippa möta ansikten, behöva titta upp och säga hej.
Jag vågade inte sova borta. Vågade inte gå hem i mörkret. Kunde inte somna utan en vuxen vid sängen. Det dröjde många år innan jag vågade duscha när jag var ensam hemma. Kunde inte gå på toaletten på natten om ingen annan var uppe. Ville aldrig vara ensam. Låste alltid dörren efter mig. Överallt, förutom på offentliga toaletter, där skulle jag alltid ha pass. Dörren kunde ju faktiskt gå i baklås.

Så här kan jag hålla på. Tills ni dör av skratt. Kalla mig fegis. För det var jag. Men det var inte bara rädsla för tjuvar, spöken, mördare, etc, som skrämde. Det var lika mycket rädslan för världen och livet.
Och där är man kanske inte en fegis. Man har bara inte utvecklat sitt fulla mod ännu.

Jag vet faktiskt inte vad som hände med mig. Kanske var det resan från helvetet som gjorde att jag fick den där extra viljan att vilja.
Att gå igenom sig själv. Tänka efter. Skanna sitt inre. Låter djupt, men det var nog det jag gjorde. Funderade på varför andra skulle bestämma. Varför inte jag fick vara herren över mitt eget liv. Varför inte jag någon gång fick ta kommandot och leda. Varför fick andra synas och höras? Varför fick inte jag säga vad jag ville, tyckte eller tänkte. Varför höll jag käften?

Svaren kom självklart inte med detsamma.

Men med tiden, växte något inom mig.
Jag kallar det modet.
Modet växte.
Styrkan stärktes.
Även om jag inte vågade göra det mest simpla saker som att äta, vila, njuta. Så byggde jag upp ett mod, mot världen. I världen.

Det var lite som i sagorna. En dag vaknade jag upp och ville regera. Jag ville visa att jag kunde. Lika bra som alla andra. Om inte bättre. Jag ville skrika ut att här är jag. Ser ni mig? Jag finns. Jag lever. Jag kan. Jag vill. Jag vågar.
Men såklart gjorde jag inte det. För så långt hade jag inte kommit.
Men efter den morgonen, har jag gjort precis det jag faktiskt velat och inte slavat efter andras tankar.

Men till modet, hör också modet att misslyckas. Att våga visa sig svag. Att våga be om hjälp. Att våga ta ett nej. Att våga klättra tillbaka upp igen efter ett fall.
Här kan jag bli mycket bättre. Men min erfarenhet säger mig att det kommer. Tids nog.
Man kan ju inte få allt, på samma gång.

För att koppla tillbaka till det jag började med.
På senaste tiden har jag fått en hel del frågor om hur jag gör, och hur jag vågar, agera. Framför en kamera. Det skrämmer kanske många.
Men saken är den, att jag svarar alltid, att jag bara gör. Jag bryr mig inte. Jag kör på, går in i det. Är mig själv, fast ändå inte. Man är ju en roll. En karaktär.
Man gör det bara. Ett, tu, tre. Så kör man.
Jag blir också nervös. Får prestations ångest. Fegar ur lite grann. Men då slår jag på en annan växel. För det är just när man fegar ur och går halva vägen, som det inte blir bra.
Skiter man i rädslan, och gör det fast man är rädd. Så går det.

Vågar man bara tro på att man kan. Så kommer man en lång bit på den oändliga vägen. Det behöver självfallet inte handla om att agera. Modet behövs jämt. I alla situationer.
Man behöver inte komma ända fram.
Det räcker ju att man är nöjd själv.
Att man helt enkelt vågar leva.
Att man har modet till att vara sig själv.

Varför jag skriver detta, är kanske en bra fråga. Men jag vill bara visa, berätta, och förmedla, att även den som ligger underst, kan ta sig överst. Att det går. Det gör faktiskt det.


jag är ingen jävla moral tant, eller psykolog, men jag vet det jag vet och kände nu för att dela med mig av det.

jag vågar. gör du?



let's go in the parade...

© lite av juli månads fotografier. tror jag visat de flesta förut. men det gör väl inget :)

 

Idag är det sista juli. 31a i 7de. och jag ska avsluta denna månad på förhoppningsvis ett roligt sätt.

det är nämligen inspelningsdags igen. var ett tag sen nu. men fan vad jag saknat det.

förvisso ingen mega roll.

men kul ändå.

priiiideparaden it is.

 

och påtal om inspelning och film och skit. igår hade jag kontakt med ett boende i LA. funderar på att skicka in en ansökan. men känns very scaaary.

kan någon där ute något om LA? tipsa mig. please.

"bara" 8 månader kvar ju. innan ett annat liv kan börja.

 

 

och nu fick jag bråttom upptäckte jag. blir ett snabbt avslut på detta halvnördiga inlägg. men förresten, vill jag välkomna er nya läsare som verkar ha hittat hit. väldigt trevligt :))

so long - pt.

 


lifestyle.

Det här är ju en blogg om mig. mitt liv. min vardag. och allt annat. dock händer det ju inte så ofta att jag visar er vardagsbilder. men nu känner jag för det, så här har ni ett lass.. :)

ett nytt kap från gårdagens IKEA visit. en röd sängmöbel. precis min smak.

mitt liv. i stort sätt. telen och datan, och sängen.

min vägg. idag ryker alla bilder.

mitt beroende. fototidningar.

och här är en annan vägg. med massa skit saker.

 

och det får räcka för denna gången ;)

varför jag kom på att visa dessa nu är för att jag grejar och donar om gör om för tillfället. jag gör iochförsig om stup i kvarten men nu lite mer extra. älskar att inreda. (kanske kan bero på att jag har en inredningsarkitekt till mamma...)

det var härligast förr. när jag bodde på två ställen. då hade jag ju två rum att fixa till. man kan hitta positiva saker i allt ju! men nu får jag nöja mig med ett. har tema rött, som kanske framgår lite överallt. jag och rött går liksom ihop. min färg helt enkelt ;)

nu tänkte jag jobba vidare. anslagstavlan står på tur. köpte träskivor idag och tyg igår. får se vad jag kan åstadkomma.

ciao sålänge. puuss

 


I stucked with this...

Wear it like a crown

I don´t know where this fear came from
how I became so afraid of losing everyone
never been afraid of being lonely
now I´m becoming the one I´m most scared of being

I don´t know where this fear comes from
this fear of failing fear of letting everyone and myself down
its growing deep into my soul
making me all paralyzed and cold

It´s two steps forward, three steps back again
I´ll turn my face against it I won´t run
Courage and belif are my redeems
No one else can rescue me it seems

Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown

 

(rebekka karijord)

 

Musik som beskriver. känner. förstår.

Musik som betyder.

Musik som finns.

det är sån musik, jag gillar.

Det är soundet. Det är texten

Det är det där som kallas DET.

 

 

© an old picture, of me. by me. a deep day. in the deep black life. when everything was broken.

 

 


smile bitch

Känner att det kanske blivit lite too much deeep feeelings här på sistone. därför bryter jag nu det mönstret och berättar något glädjande istället.
Min STUDIO är klar. eller iallafall nästan. Men nu har jag målat (väggarna tre gånger, golvet fyra, taket två) klart, elektriken har gjort sitt, prylarna finns, och nu är det bara att starta. inredandet har jag iochförsig inte gjort än. men jag ser detta som en projekt som växer fram med livet liksom :) allt behöver knappast finnas just nu.
men vad jag har är iallafall ett utrymme på 10 kvm, en vit egentillverkad bakgrund, ett data skåp, snart ett bord, ett stativ, alla gamla kamera prylar, tidningar, böcker, bilder, ramar m.m. så i princip kan man säga att jag flyttar in där nu. en meter hemifrån. jag tar de där småkliven ut i världen. bättre det än inga alls va?

så när jag köpt det där objektivet jag suktat efter, då får ni se hur det ser ut. man kan ju liksom inte fota rum med mitt nuvarande. blir liksom platt pannkaka. inge bra med andra ord.

så att summera detta, jag är glader :D

fast jag är iochförsig alltid glad. bara att mina ledsna miner ibland tar kommandot lite för mycket!

© foton av mig. för sommaren är fin.


double heart speed.

imorse fick jag panik. över att jag ska gå här i nästan en månad till utan att liksom göra något vettigt. att dagarna ser likadana ut och att det absolut inte händer ett skit. och tanken på nästa vecka skapar ångest till tusen. världens finaste människa flyttar miljontals meter bort, mamma jobbar, och ja, så många mer består inte mitt liv utav. så det säger ju sig själv. i will be lika a hermit.

dock sitter jag här nu med ett hjärta som dunkar hårdare och snabbare än någonsin. eller nästan iallafall. på något sätt känner jag mig stressad. fast över vad vet jag inte.
har spenderat dagen i köpcentret, skaffat nya glajjor för massa pengar. bytt endagslinser till månadslinser. slösat 36 spänn på en juice som smakade vidrigt, gick och köpte en iste istället. den smakade ännu värre. dryga 60spänn rätt i papperskorgen alltså. fan vad jag är störd ibland.

när jag senare läser nyheterna mår jag dåligt. hur kan detta hända, liksom här? läs här

trodde jag bodde på en lugn och ödslig plats. men ibland har man fan fel.

nu väntar kvällen, med morden i midsomer. dom har tappat en hel del de senaste åren. blir sämre och sämre. men något att vila ögonen på iallafall. någon att fördriva kvällens långa timmar med.
för något jag hatar är att gå och lägga mig. speciellt på sommaren. så trist. så jobbigt. så ensamt.

men inga mer ord från mig idag, njut av livet folk.

©foto av mig. en favorit här hemma. den tappar dock lite av sin charm här på internet.





när luften svämmar över...

och så sitter jag här igen. på mitt vita överkast i min en och tjugo breda säng. med ett glas te och lite annat ätbart bredvid mig.
min säng är en av de ställen som jag spenderar mest tid på. tyvärr. sover, äter, läser, datan, bilder, teve, kläder, etc, etc. men det kan ju också bero på att den upptar halva mitt rum.

idag är liksom en såndär halv seg dag. okej, ganska lik de flesta andra dagar denna sommar. men den gråa himlen, tystnaden, inre stressen, och ödsligheten får det att krypa inom mig.
men jag tog mig iallafall samman imorse och drog till doktorn. sedan år 2007 har jag haft en liten åkomma som aldrig vill bli bra. så varför inte, såhär drygt tre år senare, besöka en läkare?
skämt och sido, jag har besökt ett antal doktorer, men ingen har kunnat få problemet att försvinna.
nu har jag fått dubblad dos medicin och order om självdisiplin.
detta ska då hjälpa mig mot knivskärande magsmärtor och extrema rapningar. det är lite sådär pinsamt att "lida" av,
men jag har googlat upp detta och insett att jag inte är ensam om att låta värre än en man med starkbasröst efter maten. så förresten, om du har samma problem, hör av dig och säg hur du blivit kvitt med det. det är ju faktiskt lite små jobbigt att lida av detta på offentliga platser...

så nu vet ni det också. ännu lite mer personlighetskryddat i min blogg.

lite mer bilder från regnet får ni också. snäll som jag är :)

©foton av mig.


drops in my heart.

foton av mig ©

 

Det ända bra med regn är detta. att mina motiv kommer fram. och sommarens annars allt för starka ljus försvinner undan. utomhus ångesten försvinner och lugnet inom mig kan ta form.

trots detta så hatar jag regn. jag har skrivit om min regn fobi tidigare. och det är inget skämt. eller överdrift. regn får mig att tänka på döden. av någon anledning. regn får mig minnas saker som ligger väldigt väldigt djupt nedgrävda.

saker som man inte orkar med.

men tack vare kameran, så gör jag det ändå.

på något sätt.

 

förutom detta har jag varit och handlat. en herrskjorta. för 99 spänn. men eftersom min plånka ekar tom så bjöd min morsa på den. så jävla underbar hon kan vara :)

och så har jag stekt pannkakor i en timma. förätit mig på bragos kex. druckit mängder av vatten och lekt med datan.

nu ska jag gå ut på min varannan dags promenad. obligatorisk. icke mitt påhitt. faktiskt.

see you. or something.

 


happy birthday .

idag har vi detta tema här hemma,

©PT

Det är nämligen födelsedagsdags. En av mina bröder fyller 21 hela år och detta firas med lite små paket, en finfin äppelkaka (bakad av mig såklart) och en cirkusupplevelse. Wear it like a crown. Fan vad jag saknar mina cirkuslördagar.

och för er som är nyfikna, i paketen finnes en vego-kokbok och en grundkurs i spanska.

han är rätt cool min bror. vi är visserligen totalt olika, men han kan det där som jag alltid har velat kunna, Ta dagen som den kommer. Och leva i nuet. Det är ballt. beundransvärt och häftigt.

 

 

för att skriva om någonting mer kan jag berätta en sak om gårdagen.

besökte fotoaffären.

jag älskar fotoaffären.

det är en annan värld.

en bra värld.

jag har tittat ut ett objektiv. ett bra sådant. det kostar dock därefter. men jag har sparat undan pengar för "livsinvesteringar" ett långt tag nu. så det borde gå. om jag snålar resten av året.

är man arbetslös så är man.

 

nej. over for now.

jag ska ut. i gråvädret. ut och tänka. filosofera. vara.

ciao.


pulversoppa och ölkorv.

Min brorsa är sjuk, så han ligger mest på soffan och glor på dumburken. Jag får däremot en liten ansvarstagande-storasyster-känsla inom mig och har lite behov av att ta hand om honom.
Och i o med detta, så ställer jag upp på att fixa mat till grabben.
Denna morgon började vi med frukost, för ovanlighetens skull, och inte vilken frulle som helst, utan en tallrik med enbart laxbullar. Ni vet fiskbullar, fast gjorda på lax.
Sådär jätte normalt.
Någon timme senare börjar hans mage kurra igen.
Nu har han dock cravings efter något mer udda.
Han ber mig laga pulver sparris soppa. Jag har nog aldrig sett honom äta vare sig en grönsak eller en soppa på många många år.
Men pulversparris soppa alltså. Vi har ganska självklart inte det hemma, men om det är de han vill ha så erbjuder jag mig att gå och handla.
Precis när jag ska gå ropar han lite försiktigt, ”jo, jag skulle inte kunna få lite öl-korv också?” Här brister det lite för mig. Jag får ett skrattanfall som heter duga.
Visserligen äter man vad man vill. Men sparrissoppa på pulver och ölkorv slog lite rekord här hemma. Man kan ju fråga sig vart han fått denna smak ifrån när jag själv har pannkaka med inrullade vegoköttbullar som favoriträtt och en annan liten hemlis är att jag kan få starka sug efter barnmatsburkar...

Mat är ju mat, och bara man äter så...

så det är typ det jag gjort idag. passat opp och agerat betjänt.
men jag har även fått tid till att måla.
måla studion. förtillfället ser den ut som en vit skolåda.
och just nu äter jag en platt persika. typ den godaste frukten på länge. och det är typ mitt liv. ciao.

 


utan orden.

©foto av mig. jag har kommit på att jag älskar att vara i skogen. är detta en tant-varning?

©foto av mig. och blommor är min passion.

©foto av mig. and close-ups, is kind of my life.

 

just idag har jag ingen lust att skriva. är liksom trött. eller snarare seg. en dag på stan med en vän. och nu är jag död.

kör en bildvisning istället.

hope you like it.


my dearest. a part of the long story.

En försommar natt år 2009 hände återigen något som kom att förändra mitt liv, totalt.
Denna händelse handlade egentligen inte om mig.
Utan om den jag som betyder kanske allra mest för mig.
Min bror.
Denna natt, sov jag inte en blund.
Denna natt, togs du bara iväg från mig.
Från oss.
Vissa stunder trodde jag att det var slutet. På allt.
Jag orkade inte.
Du orkade inte.
Ingen orkade.
Det varade inte bara den natten.
Inte bara den veckan.
Det pågick i månader.
Under 8 veckor, såg jag dig två gånger. Två gånger.
Förvisso fick jag höra din röst.
Men det är långt ifrån samma sak, som att få se ditt ansikte.
Få se ögonen som får alla på fall.
Leendet som får mig att leva.
Det skar inom mig.
Det gjorde ont.
Samtidigt insåg jag, att detta var bland det bästa som faktiskt kunde hända.
Nu insåg vi. Du, jag, alla.
Vi fick klarhet i hur det verkligen var.
Efter detta, har alla förändrats.
Först var jag rädd. Osäker. Lite generad.
Nu är jag stolt.
Stolt som fan.
Trots det, kommer jag alltid beskydda dig. Alltid vaka över dig.
Alltid, älska dig.

(ur min bok. )


texten ovan väljer jag att publicera här idag. eftersom jag under denna förmiddag spenderat flera timmar tillsammans med min bror. vilket fick mig att minnas. inse. och verkligen förstå, hur jävla viktigt det är att ta vara på det man har.
jag struntade i omvärlden och brydde mig enbart om min bror.
torkade näsblod. flera liter kändes det som. gjorde fotbad. massage. åt. pratade.
allt för honom.
allt för att han är en del av min livskraft.

kanske inte världens mysigaste bilder. men så här är verkligheten ibland.

 

men den kan också vara såhär,

foton av mig.


a day in the psycko sign.

today. was. the. big. day.
okej. någon kanske tänker, vad är det nu för larv hon har hittat på?
och jo förstår ni. det är ingenting jag har hittat på av mig själv.
utan var så gott som tvungen att utföra dagens big deal.
jag har besökt ett sjukhus. jag tål inte sjukhus. jag hatar sjukhus.
men idag. klockan 14.00. hade jag tid på den psykriatriska avdelningen på vårt lokala sjukhus.
hur fan tror ni det känns?
uppleva samma jävla korridor. samma dofter. samma äckliga toaletter. dock ny, men nästan ännu gråare, personal.
jag höll rent ut sagt på att dö.
låter kanske överdrivet och sjukt.
men så mycket minnen som finns inom mig, som bara väller över när jag ser den där fula piss byggnaden, kan nog ingen människa förstå.

hur som helst. varför skulle jag då dit? mjo, jag går på en medicin. som tar slut lite då och då. och eftersom det endast är läkare som får skriva ut denna, efter någon sorts psykbedömning, så måste jag ta mig dit, om jag vill ha den. och svara på alla dessa strunt frågor om hur jag mår och vad jag vill och hur det varit och vad jag gör nu och si och så och massa sånt.
dock har jag inte gjort detta på hur länge som helst.
så det var ärligt talat pissjobbigt. om man får säga så.

möter en människa som jag aldrig sett förrut. som egentligen inte "kan" min problematik, som häver ur sig ena korkade kommentaren efter den andra.
jag har dock ett psyke som pallar att stå emot. men tänk om jag inte hade haft det.
då hade jag snarare blivit sjuk av besöket.
fattar inte hur vissa lyckas så ironiskt bra på sina jobb.

jag kom där ifrån, 20 minuter senare. med beskedet att jag ska vänta på att få en ny tid.

tjoho vad svensk sjukvård är lätt.




men utöver det är läget helt okej. jag gör mest ingenting. målar lite här och där. klipper gräset. promenerar med hunden. äter. vilar. datar. väntar på samtal. som aldrig kommer.
när ringer dom och säger att jag är bäst i världen och att jag absolut kan få jobb?
drömmer gör jag. hoppas gör jag. orkar gör jag. men njuter, det kanske jag inte alls gör. men det är en annan femma.


tunisien foton - av mig.




who am I ?

Är det någon mer än jag som är extremt bra på att hela tiden önska sig något annat?
Jag funderar rätt mycket på HUR mycket tid jag egentligen lägger ner på att önska att jag vore på en annan plats, eller att jag borde gjort ett annat val eller kanske borde ha sagt något annat, etc, etc.
Jag kan sitta och gruva mig över ett val i timtals. Ångra mig. få ångest. Ångra mig igen. Tills jag bryter ihop. Eller orkar gå vidare.
Tänk om jag kunde vara nöjd och glad med det jag en gång tagit ett beslut om. Tänk vad mycket energi och tankeverksamhet jag skulle spara.
Varför är det så svårt, att vara här och nu och vara okej med det?
jag fattar inte.
men det är mycket som jag inte förstår.

men resten av sommar ska jag försöka, så gott jag kan, att stå fast vid mina fattade beslut och inte ångra alla jävla vägar jag valt att gå.

foto av mig.

 

jag kan iallafall säga att jag inte ångrar dagens beslut. spenderade större delen av eftermiddagen på skansen med en nyfunnen vän. solen gassade och med våra kameror gick vi runt och hade mysigt.

och nästa val jag står inför är om jag ska orka duscha. till och med en sån skit sak skapar beslutsångest hos mig.

vem fan är jag ibland?


jag och mitt huvud.

Någonting som jag tycker är rätt häfigt är när man möter någon människa som precis förstår en. Någon som känner likadant. Ni vet exakt likadant. Sådär som man tror att ingen gör, men så plötsligt talar den som om orden vore dina egna.
jag kan gå och tro att jag är en prick här på jorden, som måste fötts med någon fel mutation, någon kromoson som kommit snett eller en cell som blivit total fel.
jag tror ofta att jag är ensam i universum. en på miljonen.
visst är alla unika. men jag har fått för mig att det som snurrar i mitt huvud, bara snurrar i just mitt huvud och inte hos någon annan.
därför är det så slående när jag inser, att fler där ute. kanske ändå är lite som jag.
Det finns faktisk dom som kan förstå. som kan förstå på riktigt.
det är vid sådana tillfällen som ord egentligen inte behövs. för man vet att den andra vet. utan att ens befinna sig på samma sida av jordklotet.

varför jag skriver detta nu kan man allt ta och fråga sig.
kanske för att vänskap är något som gör sig så tydligt just nu.
vad som är vänskap. och vad som är vänskap.
vad som är kärlek. och vad som är kärlek.
för visst är det skillnad.

nu tror jag sådär igen. att ingen ändå förstår vad jag skriver om. fast kanske har jag fel. kanske sitter någon där vid sin data och just förstår.
känslan av att vara instäng. försöka nå. inte lyckas. kanske lyckas.
ensam. men ändå inte. fast ändå ensam igen.
man kan stå mitt i en folkhop. och ändå känna att ingen människa finns där.
men så plötsligt öppnar man ögonen, och så står någon där. men så blinkar man, och så är den borta igen.
och så fortsätter det så.
hela tiden.
exakt hela tiden.

where is the security. the safety place?


I am a fucking egoist who can't see the beaty behind the wall of stone.





primtalens ensamhet.

Idag ska jag köra på något lite ovanligt här i bloggen.
jag ska nämligen produkttipsa er. Det handlar om en bok.

Egentligen läser jag endast deckare. Och sedan Stieg Larssons triologi kom till mig har jag haft mycket svårt att hitta något i samma höga klass.
Dock köpte jag nyligen tre böcker, helt på måfå, ingen som helst aning om vad de handlade om, men jag ville vara lite mer intellektuell eller vad man ska kalla det, så tänkte köra på något mer tungt.

Började med den boken som verkade tråkigast, av någon dum anledning. Kanske för att mannen på baksidan liknade en gammal kärlek? eller kanske för att den såg mest mystiskt ut. Men, efter ett stycke satt jag helt klistrad. kunde inte släppa boken. haha, låter helt skumt för att vara mig. Brukar inte vara någon större bokmal.
Men denna bok drog mig till en annan värld.
Ibland kändes det som att jag kunde lika gärna läsa i jag form eftersom vissa ord var som tagna ur mitt huvud.
Trots att det utspelar sig i Italien, så blev denna papperssamling min stora kärlek för ett tag. (jag tål inte italien. ingenting från italien har fått vara i min närvaro sedan 2006. varför tar jag en annan gång, men jag och italy är inte vänner)
Aja, hur som haver, Läs den. Namnet då?
Jo, PRIMTALENS ENSAMHET.
av Paolo Giordano.

jag lovar. den är värd varenda krona. varenda liten läseminut.
tycker jag.

foton av mig.


hejhejhej sverige!

Vet ni vad det bästa är med att resa? enligt mig dårå.
Jo, det är att jag inser hur bra mitt hem faktisk är.

ja klagar iochförsig ofta på hur mycket jag vantrivs i huset, och hur gärna jag vill bort härifrån.
men när det kommer till kritan, så äre nog rätt perfekt ändå.
jag skola icke klaga mera på detta.

som ni förstår är jag åter igen på svensk mark, efter en vecka på stekheta mallorca.
så nu har jag överlevt en vecka i tunisien, en vecka på samos och en på mallis.
alla tre resor har varit mycket olika. men ändå mycket same shit but different.

det är liksom, pool, sol, svett, käk, steek, promenader, frukt, fresch squueeesed orangejuice, hav, foto.
den senaste veckan joinade jag dock också Älgens aktivitetsklubb, (yes, jag är 19 år.) vi spelade vattenpolo, pingis, dart, bowling m.m. och vet ni vad? jag fick en silvermedalj i pilkastning. hahaha. stolt tjej.
brännan bättrades på, trots att jag inte befann mig i solen så särskillt mycket. jag trivs bättre under ytan. där är världen fri.
där lekte jag och de små barnen.
vi stod på händer och gjorde volter.
precis som det skall vara.

tog även semester från kameran och fotade faktiskt knappt någonting.

hade en trevlig vecka allt som allt, trots att jag pga att jag hängde med missade två jobb á la 6000 spänn.

svetten rinner trevligt nog fortfarande från min panna. ögonen svider av trötthet. att inte göra någonting kan faktiskt vara fullt så jobbigt som ett maraton lopp.
magen skär. knäet dunkar. huvudet sprängs. illamåendet stiger.
men jag är hemma. i mitt rum. i min säng. i tryggheten. som jag älskar. och som jag hatar.

nu fortsätter sommarens ensamma dagar. i ljuset och i mörkret.


samos. 2010.




i can not live without you.

when the world breaks down...


jag förlorar de få vännerna jag väl har.
jag gör det inte med flit. eller mening.
olycksbådande händelser krockar.
det dyker upp en sak här och en annan där.
jag splittras av ånger.
jag går sönder av att vara dubbel.

ju mer sommardagarna rullar på, desto mer känner jag av eremitlukten.
jag lever i min bubbla. vill välkomna in alla. men det tar stopp.
det livet jag drömmer om lyser med sin frånvaro.
den vänskapen som finns i böcker och film, känns ännu längre bort än någonsin.

jag förundras över hur livet kan se så olika ut. från dag till dag. från person till person.
jag saknar de stunder, då vänskapsband knöts. då någon ringde. då någon kunde hålla min hand.
jag gillar mitt liv.
men saknar en byggsten.
kanske är det just grundpelaren som inte finns.och gör det då så svårt att bygga vidare.

när. hur. var.

 

om ett par timmar åker jag iallafall till spanien. till världensbästa mamma.


just a quick notis.

hejhopp mina vänner.
jag har nu cirka 10 minuter på mig att få ihop detta inlägg, så egentligen kanske det bara blir lite småtjafs som kommer ur mitt huvud.
jag har lyckats få ännu en sommardag att gå utan att göra någonting. och absolut ingenting utomhus.
jag är solsjuk.
solen ger mig ångest. oro. svett. huvudvärk.
så egentligen har jag spenderat hela förmiddagen i mitt rum. har gjort om en del och det behövdes kan jag säga.
det är långt i från klart. men lite bättre ser det iallafall ut.
bör kanske rappa på lite eftersom min speciella gäst anländer hit imorgon och då kanske inte hemmet får se ut hur som helst.
men skit i det nu.
nu ska jag nämligen iväg och njuta av en biofilm tillsammans med en vän. biofilm? vem fan säger det? haha. jag gör det iallafall nu. men det lät lite fult.
bio. vi säger bara bio.
hur som haver. jag ska se beck med peter haber. haha.

lite brådis. sjukt segt töntigt dumt inlägg. men vafaen. det är mitt liv. min vardag. min blogg. och vem säger att allt måste vara bra och roligt jämt.


foto av mig. Samos 2010.


what goes around, comes around.

okej. låt mig börja med att säga att detta inlägg kan bli lite hur som helst. för hela denna dag har varit totalt upp och ner och framåt och tillbaka.

tänkte städa upp rummet och plocka in alla nya prylar (var på ikea igår). men det var alldeles för varmt så jag orkade inte. tänkte istället gå ut och måla. eller klippa gräset. velade ett tag tills jag kom på att jag kanske skulle baka istället. eller ville jag kanske hellre fota? till slut blev det klippa gräset, för att tjäna en liten slant. gick bra tills maskinen "svischan" gick sönder. då tog jag med kameran ut för att få en skön stund bland blommorna. dock tog hettan kål på mig och alla äckliga insekter, flugor, bin, getingar, myror och gräset, fick mig att skrika högt av irritation. då gick jag in. tog av tristess. gick ut och målade. och nu sitter jag här. och utöver detta har jag ett knä som inte går att gå med och en konstig känsla i huvudet. dessutom skulle jag göra oboy åt lillskiten, och såklart tappar jag mjölken i golvet och får ännu ett städobjekt. plus att jag hade i uppgift att få honom ur sängen i rimlig tid. började klockan 12. och nu är klockan 17.21 och jag har precis hällt i honom ett fjärde glas oboy utan att han orkat sätta sig upp ur sängen.
somliga har en annan dygnsrytm. själv har man vari vaken i 8h.
och allt har i princip gått åt skogen under dessa.
funderar på att krypa ner under täcket och försöka försvinna ett tag.
ibland är det svårt att heta Pillan.

men.men, bilder kanske kan pigga upp? what ya think?


en pillut efter en timmes bergsbestigning i greeek.

en kvällshimmel. foto av mig.

och lite landskap. foto av mig.

 


in my minds.

nu är det en såndär stund när jag har svårt att formulera orden till meningar.
eller kanske inte. för i huvudet går dom ihop. men när jag ska få ner det här på datan så stakar det sig.
frågan är då kanske varför jag överhuvud taget ska försöka skriva ner det?
jag vet egentligen inte det heller. men jag tycker kanske bara det är skönt att få ventilera med någon. även om jag inte får svar, så lättar nog trycket i hjärnan lite grann iallafall.

av en slump bläddrade jag tillbaka till gamla inlägg. läser bland de allra första jag skrev här. och det gör faktiskt lite ont. men svårast av allt är kanske ändå att inse att det är mina ord som faktiskt står där. att det är mitt tidigare liv det handlar om.
jag har inte skrivit så mycket på senare tid om just detta. ibland har det varit lite medvetet, eftersom jag alltid har velat visa en stark fasad och inte riktigt vågat visa mina svagare sidor utåt. men till viss del har jag också undvikit det för att förtränga och glömma. slippa skämmas. slippa verka dum.
men just idag satt jag och funderade på hur livet har förändrats. och insåg att mitt förflutna kommer alltid finnas där. och att det inte är fel.
för ju mer jag tänker på den tiden som präglades av sjukhus, inläggningar, mediciner, tankar, m.m, desto starkare kan jag känna mig idagens läge.
för jag tänker lite såhär; en dag i augusti 2006 var jag rätt säker på att jag inte ville leva normalt igen. jag föredrog min sjukdom. diagnosen fick mig att "må bra". jag älskade att inte leva friskt.
men nu sitter jag ändå här. Juli 2010. och är helt säker på att jag gjort rätt som valt att försöka återgå till just det där livet som jag då bestämt aldrig mer ville leva.
det är rätt sjukt egentligen.
hur mycket mer man lärt sig uppskatta små saker.
hur mycket mer man vågar.
hur mycket mer man orkar. kan och vill.
jag tycker det är rätt coolt.

och jag ska vara uppriktig. jag får ofta frågor om hur jag mår idag. om jag är friskskriven. om jag har någon hjälp. och så.
och nej. jag är inte friskskriven. jag har inte heller någon hjälp. och ibland kan jag faktiskt ha svårare stunder jag med. Men, jag vet innerst inne vad som är rätt. och vad som är fel. jag hanterar mina elaka tankar på ett sätt som inte är självdestruktivt. möter jag ett problem, så löser jag det utan att göra något som jag kanske hade gjort förrut.
jag säger inte att jag fortfarande har diagnosen. för det har jag inte.
men det finns inga papper på att jag är frisk.
vilket inte behövs. undrar någon hur jag mår, svarar jag som det är. trots att jag helst av allt ibland vill dra vita lögner. för att slippa blickar. kommentarer. eller missbedömningar.
men jag har lärt mig att leva med det.
de som dömer ut mig. eller som inte orkar med mig. bara för att jag har en föfluten diagnos, låter jag vara.

och med det ska jag sätta punkt och hålla käften för ett tag.
om du nu tagit dig igenom denna text, så tack för det. och kom ihåg att man inte kan vara mer än den man är.

och en grekisk solnedgång på det. foto av mig.




cut it off.

denna dag har mina planer växlat sjuttioelva gånger och jag anar att jag lider av grov beslutsångest.
först skulle jag jobba. extra knäcka på ett skit ställe. bussen gick klockan 6.10. och lönen ska vi inte nämna. jag ångrade mig i sista stund. behöll istället min tidigare inbokade klipptid. någon timme senare ringer frissan och säger att hon är sjuk. tack för den. bestämmer mig för att baka bullar. men orkar inte gå ner och handla jäst. redigerar bilder tills båda datan och jag kokat över. googlar upp något annat klippotek. bokar tid. drar in till stan, shoppar upp mina små sista slantar. dock på nödvändiga saker.
fortsätter vidare till frisören och får ett par kilo hår bortklippt.
adjöss med detta alltså,

dock kan ni inte få en bild på resultatet. min fjärris har nämligen krasat sönder.

 

nog om min dag. förresten, nämnde jag att jag vaknade 5.36? så kanske snarare ska säga, nog om min långa dag.

 

vad mer finns att berätta?

jo, jag kanske ska bringa lite klarhet i det där jag nämnde igår.. om US och LA.

jo förstår ni. jag som oj:ar mig över livet, framtiden och drömmar kanske nu är lite mer med på banan. jag skrev lite tidigare om intervju på engelska och så vidare. och tydligen måste det gått bra, eftersom jag sedan fick veta att jag kommit in på en kurs. alltså inte en hel utbildning. men jag tänker bannemig söka den om jag gillare. det är från och med mars 2011. och location är hollywood. jag tror ni hajjar vad jag ska dit och göra.

så. mer info senare om det.

 

nu en bild från samos. solnedgången.

foto av mig.

 

simma lugnt. puss och kram.


just so you know. i'm home. i'm back.

hem ljuva, älskade, hatade, fruktade, saknade, hem.
egentligen, finns det något skönare än att få slänga sig i sin egna säng. borra ner sig i rena lakan. gå på sin egen toalett. kunna dricka ett glas kranvatten. duscha hur länge man vill. vakna upp i sitt eget rum. i sin egen takt?
jag har stora behov av att få komma bort ibland.
men jag har alltid en ännu större längtan av att få trivas hemma.

jag älskar att upptäcka nya saker. platser. miljöer. människor.
men att packa. flyga. omställa sig. hårda sängar. äcklig mat. svettiga nätter. iskalla nätter. havs vindar som susar i öronen dygnet runt. skabbiga restauranger. steniga stränder som dödar fötterna. trafiken kör som dårar och det är med nöd och näppe man överlever ett egenpåhittat övergångsställe.
nej.
det blir lätt för mycket för min del.
jag är kanske kräsen. dum. och bortskämd.
men att resa tar på krafterna. fastän det ska kallas semester.
jag kan inte semestra.
iallafall inte på traditionellt vis.
jag tröttnar på solen.
havet.
poolen.
maten.
värmen.
vinden.
jag längtar hem. trots att jag ibland hatar mitt hem.

men ändå ska jag inte klaga.
en vecka har spenderats på Samos, en ö någonstans i ingemansland.
totalt öde.
jag hatar när det är folktomt.
jag behöver myller. människor. liv.
annars tänker jag på skitsaker.

en vecka som började i kaos. med att bror är så sjuk att han inte får/kan flyga.
omplanering sker i sista stund.
jag, mamma och mina 10 andra släktingar åker iallafall iväg.
3 timmar. 40 minuter senare befinner vi oss på ön. Som de andra bara äääälskar.
(ska jag vara ärlig, jag grät sönder mig första kvällen. jag vantrivdes. men sån är jag. feg liten skitunge som inte kan ta seden dit man kommer)

trodde veckan skulle bli outhärdlig.
men tack vare en viss femåring. en viss mamma. fotbolls vm och korsord överlevde jag.
allt från poolen. stranden. "hajk i bergen". promenader. restauranger. till lite mer äventyrligare vattenfall och stekheta vandringar.

jag har 9 GB bilder, 970 st, att fixa med.
en stor del på världens sötaste ungar.
men också ett antal hundra på solnedgången.

jag har en studio som väntat på mig här hemma.
jag har blivit intagen till en skola i Hollywood. Jag flyttar dit. Hör ni det. Jag ska flytta till US. LA. i'm stupid. but oh so najs.


ett långt textaserat inlägg avslutas såklart med två greeek bilder.

foton av mig.