därför.

 
igår skaffade jag lösenord här på min blogg.
jag har bloggat öppet sedan 2008. men nu igår. 3 oktober 2013. fick jag lite nog.
jag älskar att skriva och jag tror mig behöva det.
jag är tacksam för all god respons jag fått och all kärlek så många ger mig.
men att finnas öppet på nätet är inte det lättaste alla gånger.
igår fick jag höra från någon i branschen att man inte riktigt tror på mig för att jag är sjuk.
jag har aldrig berättat för varken den människan eller hen's kollegor om att jag har varit sjuk.
och jag vet att folk googlar och kommer hit. det är inte första gången.
men jag har valt att leva för min dröm. min dröm finns i en rätt liten bransch. och tydligen går rykten snabbare än snabbast och jag vill inte dela med mig av hela min story och alla min känslor för hela den världen.
jag står för min sjukdomstid och kommer aldrig kunna göra annat.
tiden går inte att spola tillbaka.
jag ska bara bli lite mer privat. för okunskapen om denna sjukdom och andra psykiska sjukdomar är tydligen jävligt stor hos vissa. trist nog.
jag har velat visa alla att fördomarna mot mig och andra i samma sits, är så jävla fel. jag har velat stå upp för mig. oss. men nu orkar jag inte mer. för stunden iallafall. därför låser jag numera dörren om mig och mitt liv.
 
så nu vet ni som ändå läser här, varför.
 
tack och hej.

i write too much. but this is for them. who is changing. my self. and makes it. better.

 
jag skriver mer än ofta. om hur ensam jag känner mig. om att jag inte har så många vänner. om att jag är utanför. om att jag känner mig fel. och ja. allt det där.
idag är en sådan dag. när jag tänker skita fan i allt det. skita fan i allt det där negativa och nedstämda.
idag är jag glad och tänker därför skriva om det som gör mig just så glad. dels för att jag själv måste påminna mig om, allt bra och magiskt som händer i mitt liv, dels för att jag vill berätta för er, om att man får vara glad och må bra också. och kanske framförallt, att jag kan det. att jag har fler sidor än den där trista, gråa, ledsna tjejen.
 
till att börja med vill jag be om ursäkt. till dom som ändå faktiskt är mina vänner. för jag är ju inte helt ensam. jag har den förbannade jävla lyckan att ha några få unika guldkorn. så ibland känner jag mig elak. som faktiskt säger att jag inte har någon. för i själva verket. finns det ju ändå någon där. och jag inser att det är jag själv som är problemet. ni finns ju som sagt, det är bara jag själv som har så förbannat svårt att vara en vän själv. det är jag som har svårt att öppna dörrarna och ta in någon annan. det är jag som hindrar mig från att skapa vänskap. men jag tror det kan bli så. när man är borta från det. så länge. man tappar liksom bort det där. sociala. det där med att umgås.
 
men jag är så sjukt jävla tacksam, för er som ändå finns och försöker. jag vet att jag inte är lätt. men ni som ser mig bakom fasaden, skalet, dåtiden. ni som ger mig chanser. ni som ger mig tid. ni. ni gör att jag lever vidare. och hoppas. och tror. på framtiden.
 
jag är också så tacksam. för alla er som följer min resa i livet. er som jag aldrig träffat. ni som skriver till mig här. och på facebook, mailar, och kommenterar på instagram. jag är otroligt dålig på att svara. men ni ska iallafall veta. att det gör mig varm i hjärtat.
 
sen finns det dom där människorna, som bara kommer in i mitt liv precis på rätt plats och rätt tid. dom där människorna som, kanske utan vetskap, bara förändrar allt. det kan låta knäppt. att en människa man knappt känner, kan göra livet så jävla mycket bättre för någon, bara genom att typ säga, hej.
det har hänt två gånger på senare tid.
först i somras. när jag hängde runt och plåtade allsången och andra program, och helt plötsligt, sådär efter ett par veckor, började säga hej och tja till kameramannen. sen vips. så gav just det där lilla hejjet mig nån sorts knäpp styrka så jag vågade och orkade fortsätta tro på min dröm och framtid. så den mannen. ska ha ett jävligt stort tack.
 
andra gången detta smått obeskrivliga inträffade var för några veckor sedan. när jag fick jobba med en tjej som bara pang boom vände om i mitt liv. på ett mycket positivt sätt. hon var snäll. trevlig. glad. omtänksamt. öppen. allt sånt där. hon kan allt och hon var den första någonsin som sade orden "ring när du vill om det är något" till mig. jag har alltid önskat att någon ska säga så. inte för att jag som sagt kommer våga ringa. utan mest för att få veta. att det kanske finns någon där. hon visade mig också till träningsklubben, och efter tre träningar där stortrivs jag. jag är svinrädd för att träna, men just det här gillar jag. och det är jag också sådär knäppt tacksam över. att jag fick följa med. att någon visade mig hur. att någon hjälpte mig ta dom där första stegen. att någon presenterade mig för andra fina människor. att någon bara ville hjälpa mig.
sen lär hon mig om livet. branschen. världen. bara genom att vara. hon ger mig ork när jag inte orkar. utan att säga något. bara för att jag vet. att hon vet. hur det är. och att hon klarar det. då kan jag också klara det.
en del har stora världsstjärnor som idoler och förebilder. jag har det inte. jag har svårt för att bli impad av sånt. jag blir däremot jävligt impad, inspirerad och tagen, av människor som hon. tuff. stark. men ändå så snäll.
så, du fina människa jag avser här, om du ser detta, så vill jag att du ska veta, att oavsett om jag är en i mängdernas mängd bland kontakter för dig, så gjorde och gör du. stor skillnad i mitt liv.
 
sen skäms jag lite. över att jag inte kan ge lika mycket tillbaka, om ens något. jag är som sagt. ingen fena på det där med att vara en vän. jag kan ha vänner. men inte riktigt veta hur man själv gör för att vara någon annans vän. svår ekvation.
 
och nu har jag skrivit så mycket. om så lite. om så ingenting. men jag tycker inte. att man alltid måste skriva om något med tung innebörd. man kan få vara bara glad och tacksam ibland. man kan få lyfta fram dom människorna. som gör en hel. som gör att man lever vidare. jag skriver mest om mitt liv. jävligt egoistiskt. så jag kände för att ge åtminstone lite tillbaka, till dom där som betyder.
internt. ja. kanske det. men det är själva gesten som jag vill ska komma fram. att man inte ska glömma bort. det där som faktiskt finns i ens liv. det där fina. vackra. betydelsefulla. att man ska komma ihåg det. när dom där jävligt svåra dagarna kommer.
 
så tack. och hej.
 
 
 
© be free.
 
 

how to do. what to choose. life or dream. dream or life.

 
först är man vilsen i en oändlighet.
sen hittar man något.
som man kan leva för.
något man liksom bara älskar.
något man mår bra av.
sen kommer det en dag.
när man inser.
att det där man funnit.
inte alls kommer fungera.
 
vad gör man då?
när allt liksom.
faller platt.
mot den gråa. mörka. trista. hårda. marken.
 
jag hittade en bransch.
ett intresse.
en materiell kärlek.
en drivkraft.
ett allt.
 
men för varje dag som går.
och jag får lära känna den världen allt mer.
förstår jag.
att jag helt enkelt inte har det som krävs.
för att stanna kvar där.
 
jag kanske är stark.
jag kanske är driven.
jag kanske har viljan.
jag kanske har psyket.
 
men jag saknar kroppen.
den fysiska hälsan.
jag har förstört den.
långt innan jag visste.
att denna värld fanns.
 
jag kan inte jobba 12 timmar om dagen. utan lön. utan rast.
jag kan inte hoppa över lunchen varje dag för att det inte hinns med eller för att jag inte har råd att käka ute.
jag kan inte stressa hem varje kväll för att försöka hinna få i mig middag innan ögonen slocknar.
det funkar kanske för vissa. men för min del. är det rätt kört.
 
det är kanske rätt logiskt också. om man tänker efter.
man kan inte gå från sängläge och död till dygnetrunt arbete på bara ett par månader.
jag kan det inte iallafall.
 
hade detta varit för ett par år sedan. hade jag älskat det. älskat att inte hinna äta och vila.
men om jag lärt mig något under min resa, så är det just det faktum. att det är detta. som gör att jag går sönder.
och någonstans prioriterar jag nuförtiden. att få leva. och må bra.
 
och jag vågar inte säga något. vågar inte säga stopp. vågar inte säga något om min dåtid.
för jag vet. att då är jag utkastad. då är jag körd. då kommer jag aldrig får göra det där. som jag faktiskt älskar mer än allt annat.
då kommer jag stå där. i det tomma intet igen. och ingenting veta. ingenting kunna.
 
det skär inombords. det gör ont i kroppen. det svider i hjärtat.
 
vad göra man. hur gör man. vad säger man. hur säger man. i'm so freaking lost.
 
© somewhere in this mess. i'm lost.
 
 
 
 

minnen från förr.

mittemot mig på tunnelbanan sitter två små tjejer. kanske åtta, max nio år, med varsin rosa gymnastikväska. de ler. skrattar. pratar. gör grimarser. skrattar ännu mer. de är påväg. från skolan. till gymnastikträningen. jag lyssnar till deras samtal. lyssnar på deras leenden. lyssnar på deras så fria sätt att vara. och tänker. tänker mig tillbaka. till den tiden. då jag var. just precis så. fri. ovetandes. då när jag var någons vän. då när jag också hade en väska fylld med gymnastikdräkt, tofsar, hårnålar och benvärmare. på den tiden. när allt var så förbannat lätt. tiden före stormen. tiden före mörkret. tiden före spöket föddes inom mig. tiden före utanförskapet. tiden före tårarna. tiden före helvetet.
 
14 år har gått. sedan den där tiden. 14 år. hur fan gick allt så fort?
 
jag ska inte säga att jag saknar den tiden. för även om jag önskar att få vara just så där glad och ångestfri. så är det något visst med att växa upp också. men jag saknar ändå det där simpla.
som när man hade en lista på en jävla massa namn och telefonnummer till kompisar. bara välja ett, ringa och fråga "hej. ska vi göra nåt" och om man inte fick napp på första var det bara att beta av listan tills någon sade ja.
som när man bara kunde hänga med någon efter skolan. käka skogaholmslimpa och leka.
som när man lirade boll med allt och alla varsomhelst närsomhelst.
som när middagen bara blev serverad och man käkade precis allt.
som när man bara kunde vara. spontant. oplanerat. kravlöst.
 
idag. är allt så mycket mer. komplicerat.
jag ringer aldrig någon längre. jag hänger inte med någon efter plugget. eller kanske snarare jobbet. jag lirar inte boll. jag måste komma ihåg att både köpa mat och laga den själv. jag är sällan sådär kravlöst spontan. det mesta är liksom som det alltid är.
 
men jag älskar att bryta mönster. rutiner. vanor. jag älskar när någon får ett infall och drar med mig ut på annat. jag älskar när någon annan vill käka med mig. jag älskar att få telefonsamtal. det händer sällan. men när det händer. så blir jag glader. jag älskar när något oväntat sker. kan vara vad som helst, bara nåt som gör att vardagen inte blir just bara en vanlig vardag.
 
jag är 22. men jag känner mig aldrig. som just 22. jag hatar ålder. siffror. att det ska ha betydelse. jag önskar ofta jag vore äldre. för dom där människorna som jag faktiskt ändå tror mig ha som vänner. är alltid äldre.
ibland funderar jag på detta. varför det är så. jag vet också svaret. men det vill jag inte gå in på nu. allt jag kan göra är att hoppas och önska att dom där lite äldre personerna. kan se mig som en jämlike ändå.
 
när tunnelbanan når slutstationen. springer tjejerna av. väskorna hänger och slänger. de börjar skutta. hoppsasteg. allt blir roligare med hoppsasteg. de försvinner iväg. jag håller inte samma tempo. och jag känner värme i hjärtat och kyla i blodet.
 
jag önskar så. att jag kunde få vara. lite mer så. lite mer med.
 
©
 

just a wish. about. a friendly. little simple. chat.

 
ibland försöker jag tänka.
standing alone, doesn't mean i'm alone.
it means i'm strong enough to handle things by my self.
 
men ibland.
önskar jag.
att jag kunde få be någon om råd.
 
det handlar inte om stora frågor.
det handlar inte om att vara djup och allvarlig.
det handlar inte om att någon jävla psykoshrink ska guida mig rätt.
 
det handlar bara om någon annans åsikt.
om att få bolla en tanke.
om att få växla ideer.
 
i frågor om allt och ingenting.
i frågor om glädje. sorg. skratt. liv. död.
 
bara en vänskaplig pratstund.
 
det är det jag just nu önskar. mig mest. av allt.
 
 
© not always. that strong.
 

idol 2013, fredag ett, part II

 
 
 
 
 
 
 
 
© idol del 2.
 
tycker även ni ska gå in här 
och checka mina mingelbilder.
 

idol 2013 - mina bilder. min dröm. min kväll.

idol som jag inte minns namnet på
 
idol miriam
 
idol juryn
 
idol juryn + niclas wahlgren
 
utröstning
 
idol erik
 
idol elin
 
idol gabriel
 
steadin :)
 
idol sandra
 
idol sarah
 
idol sara
 
idol studio
 
idol studio
 
 
världens absolut snällaste och bästaste kameraman.
 
och steadimästaren igen :)
 
och den giva idol loggan.
 
© ett axplock av mina pics från gårdagens idol
 
till alla dom som tvivlat och tvivlar på mig och mitt liv och min framtid. till alla er läkare som sa att jag var omöjlig och skulle dö. till alla er som gett upp hoppet om mig.
igår fick jag leva min dröm.
på riktigt.
igår fick jag lite revansch.
för alla år av slit.
igår fick jag jobba.
med det jag älskar.
och jag har tagit mig hit själv.
jag har fixat jobbet själv.
ingen jävla silversked i käften.
jag valde att leva för kvällar som dessa.
och eftersom jag aldrig ger upp.
fick jag alltså uppleva.
gårdagen.
ingenting är omöjligt.
man måste bara våga tro lite på sig själv. på framtiden.
man måste bara kämpa lite extra. när alla andra ger upp.
man måste bara vara stark.
lite extra extra länge.
även om det bara ger med sig, en gång av tusen.
så är det värt det.
iallafall för mig.
 
tack och hej.
mer bilder kommer.
 

för att livet är det coolaste. ballaste. tuffaste. bästa. som finns.

 
ibland är det lite tragikomiskt. att återkomma hit. till min jävla bloggosfär.
jag tänker ofta. äh. nu lägger jag ned skiten. nu orkar jag inte mer.
men ändå gör jag det inte. jag lägger inte ned.
varför?
ja. jag undrar detsamma.
men någonstans betyder mailen, från vissa läsare, som tackar mig, som säger att jag ger dom något, att jag hjälper dom, mer än dom där syrliga och vassa, stickande och rätt jobbiga orden som andra skriver.
 
jag tycker det är fint att vissa bryr sig. så mycket att dom tar sig tid. och skickar mail.
jag tycker dock inte det är lika gulligt. när vissa ska försöka diagnostisera mig, berätta hur sjuk jag är, hur dum jag är, hur fel jag gör, och liknande.
 
så nu gör jag klart för er som undrat, jag har varken autism, asbergers, adhd eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. jag är frisk. om man bortser från att jag kanske inte tänker riktigt lika klart som andra i alla situationer. jag är en helt vanlig människa. bara att jag går lite andra vägar fram.
 
och just nu sitter jag och förundras över livet. det är verkligen coolt. att leva. jävligt svårt ibland. men hur ballt som helst.
som i onsdags, allt som kunde gå fel. gick fel. fastnade i bilkö. körde fel väg. en bitch gav mig kalla handen och klagade så det sved i öronen. en annan missförstod mig totalt. en tredje gjorde att jag missade två superviktiga möten. och en fjärde gav mig sjukligt dåligt samvete över att jag finns. jag trodde ett tag att det var det bittra slutet för mig. jag låste in mig på toan och grät. ville bort från jorden en stund. agerade efter känslan och kände mig som världens kanske mest komplicerade och jobbigaste och dummaste människa.
som sagt. ingenting bra där inte.
men så kommer man hem. träffar brorsan, som förövrigt är det enda bra med att bo hemma, som klarat sin första riktiga skoldag på hur länge som helst. snackar skit. skrattar bort bekymmer. sen lägger jag mig i sängen. tänker för mycket. somnar utmattad.
sen vaknar man upp på nytt. och tänker efter. det är en ny dag. glöm gårdagen. lev nu. och så gör man det. tar sig an dagen. och hey, det blev faktiskt en av de bättre dagarna på länge. och en av de roligare kvällarna på länge. kanske också den jobbigaste.
var tillbaka i träningslokalen, eller kanske "på klubben" som man säger. körde ett nytt träningspass thaiboxning och fyfabian vad jag kände att det verkligen var roligt. jag är sämst. men det gör inget. för det är kul och jag lär mig. sen att jag knappt kan stå och gå såhär dagen efter, är smällar man får ta. 3 blåmärken kan jag också addera. men det är en skön smärta.
 
och sen att jag hade ett tiptopp möte på prodbolaget imorse, och snart ska iväg till ett helt annat jobb, visar också på livets godheter. och att jag fick ett samtal om ett nytt fotouppdrag kryddade på glädjen lite extra.
 
så vafan. jag är inte perfekt. men jag kommer aldrig ge upp.
jag lär mig leva. jag lär mig hantera. jag lär mig skratta. jag lär mig uppskatta.
 
 
 
 
 
 
 
 
© livet.
 
 
 
 
 
 
 
 

thailand. min vackra barndomsdröm. ta mig tillbaka. snart.

 
för nån vecka sedan visade en finfin vän mig en ny träningsgrej. jag har ju inte sådär jättelätt för den saken. ni vet. röra på sig. anstränga sig. börja om på nytt. vara sämst. inte kunna osv. osv. men den här fina människan fick det att låta så bra. och roligt. och hon gjorde mig liksom taggad. taggad på att våga döda mina rädslor och liksom prova på. och ja. 
nu var det gjort. over and done. jag har nyss varit på ett träningspass. ett sånt där riktigt alltså. inte bara leka lite på gymmet eller skutta fram i spåret. nono. nu snackar vi på riktigt. eller okej. kanske inte fullt så coolt och tufft som jag får det att låta. men vafan. en ny sport. helt otränad. då blev det faktiskt lite svettigt. svårt och lite läskigt. men hey, jag tyckte om det. faktiskt. mina rädslor för att röra på mig och bli trött kom liksom aldrig riktigt. det var lugnt. jag hade is i magen. fjärillarna var döda. det kändes bara bra liksom.
 
hur som haver. detta fick mig att tänka på thailand. thailand. thailand. thailand.
eftersom sporten är den här
 
thailand och jag har en speciell relation.
från jag var ca fem bast har min önskelista sett ut såhär,
 
 
år 2007 fick jag äntligen den där resan. resan till thailand. resan till mina drömmars land.
dock packade jag väskan full med näringsdrycker, näringspulver, och mediciner. så jag missade att få med mig livsmotivationen. glädjen. viljan och hoppet.
 
sedan dess har jag haft dåligt samvete. att jag förstörde den där jävla resan. dyr som svin var den också. och jag förstörde den. 14 dagar i paradiset. blev väl mer som 14 dagar i helvetet.
 
jag har alltid velat åka tillbaka. göra landet rättvisa. uppleva allt på riktigt. och speciellt nu. när jag har kameran.
jag vill se världen där borta. fånga den. få vara där. i den där barndomsdrömmen.
 
men jag har inte haft möjlighet. och jag har sådan stor respekt för min mamma. hon vill nämligen inte att jag beger mig iväg ensam. ensam till andra sidan jorden. typ. så jag har inte dragit iväg. och tur är väl kanske det. för jag tror inte jag hade kunnat uppleva den där magin. förrän nu. nu när jag mår bra. i kropp. i hjärta. i själ. nu när jag vet. att livet och jag är ett. att jag älskar det.
 
och nu när mörkret faller. kylan tränger sig på. och dysterheten anfaller. så funderar jag skarpt. på att bara resa iväg. fara min kos.
kanske till jul. jag vill inte ha en julafton till här hemma. jag vill inte sitta på mitt rum och glo in i väggen medan alla di andre myser framför nån jävla anka på televisionen.
jag vill inte frysa sönder. jag vill inte tända ljus och känna stearindoften och tänka på den där förbannade döden. inte tänka på den jag saknar. som inte längre finns här.
jag vill inte frestas av alla pepparkakor som jag ändå inte tål. jag vill bara inte.
men samtidigt. jag vet att jag sårar morsan. om jag reser själv. hon skulle inte palla. oron. varför har jag bara inte en tvilling? eller en vän. eller ett syskon som vill dit jag vill. varför?
morsan. hon har ju bara en. en dotter. och visst kan jag känna med henne.
men hur länge kan styras av henne?
jag är ju faktiskt. vuxen.
men också. hur klarar jag mig ensam. i ett främmande land? det kan jag ju aldrig veta. om jag aldrig provat.
kanske är det faktiskt dags.
att göra något nu.
 
här är iallafall några helt oredigerade bilder, direkt från mammas kamera, jag hade inte ens någon på den tiden,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
och ja. min morsa har ett favoritobejekt att fotografera. och nej. jag tycker inte jag är snygg. äcklig är vad jag är. så, ännu ett skäl att åka tillbaka. ta friska ego bilder ;)
 
 
 

för man ska aldrig ge upp en dålig dag. för vem vet. kanske får man som jag. en finfin kväll..

knepig, men vacker morgon.
 
 
 
okej uppochned dag.
 
 
finfin och brabra kväll.
 
 
 
man ska inte döma ut en dag. bara för att den börjar som skit.
man ska inte döma ut sig själv. bara för att man inte tror man kan.
man ska inte döma ut sig själv. för att man en gång varit utanför och konstig.
 
för tar man sig an dagen. så blir det vad man gör den till.
för om man säger att man inte kan. så kan man inte heller. försöker man ändå. så brukar det faktiskt gå.
för även om man inte har lätt för vänner. så finns det faktiskt dom som ser en bakom fasaden.
 
bara så ni vet.
 
jag är glad. i slutändan. jag är glad. tack vare små underverk. jag är glad. tack vare. att jag har. lärt känna en ny människa.en som jag tror jag kan få kalla. min vän.
 
tack. och hej.
 
 
 

sunday night anguish...

©
sometimes. all i need. is someone. to talk to.
sometimes. all i need. is someone. who cares.
 
 
det var länge sedan. som jag kände den där. fucking klassiska. obligatoriska. söndagskvällsångesten.
men now it's back.
kanske för att jag har haft en så fin helg.
kanske för att jag inte vet. vad som väntar om morgondagen.
 
nu tänker säkert någon.
hur fan har hon mage till att ha ångest över sin morgondag.
nu tänker säkert någon.
att hon måste vara en kräsen och störd jävel.
 
och kanske är jag det.
men jag kan inte rå för det.
 
imorgon ska jag möta mina rädslor.
imorgon ska jag ta mig till jobbet.
det nya.
och det känns. i magen. i hjärtat.
jag älskar ju detta.
men jag är rädd.
rädd för någonting oförklarigt.
rädd för något. du inte kan förstå.
 
jag önskar jag hade en hand att hålla i.
men jag vet.
att det inte är så.
jag ska klara mig själv.
och jag vet ju.
att jag kan.
någonstans.
vet jag ju faktiskt.
just det.
 
men ibland önskar jag. att någon sa. du kan. att någon sa. jag finns här. att någon sa. jag lyssnar. att någon sa. jag är din vän. att någon sa. det är okej. att någon sa. jag tror på dig. att någon sa. hej. att någon sa. hur är det. att någon sa. hur känns det.
 
 
 

i've come this far. maybe that's good too?

 
10 timmar. 46 minuter. signalerade min sleep cycle app att jag sovit senaste natten "imorse". har nog inte hänt sedan tidernas begynnelse. jag hatar att sova. men jag behövde nog sova bort all jävla ilska och känsla av misslyckande som gårdagen bjöd på. hade inte morsan trott att jag dött, och därmed stövlat in i mitt rum och väckt mig, hade jag förmodligen sovit resten av denna dag också. 
men jag tror att de nästan elva timmarna iallafall gjorde susen.
för jag vaknade på ett gott humör. trots att jag inte hade en endaste liten plan för dagen. trots att en viss bitskhet från gårdagen satt kvar.
 
men jag satte mig och rensade bort bilder ur telefonen för att kunna uppdatera till det där omtalade ios7. råkade visst ha dryga 5000 bilder. som nu är nere på "bara" 2500. så vad fan tar jag egentligen kort på..? ja. jag insåg lite pinsamt nog, att jag själv figurerar i stort sätt på dem alla. nästan iallafall.
det är numera mest på gott som jag går igenom mitt arkiv. förr i tiden, kunde jag inte se bilder på mig själv. en period ansåg jag att jag var för ful och tjock och en annan tid var jag för mager och benig. nu ser jag inte på bilderna så. nu dömer jag inte åt något håll. utan ser mer hur långt jag faktiskt tagit mig. hur bra jag mår. och hur bra det känns. i kroppen. och en annan god känsla, är hur klart och logiskt jag kan se. förstår klyschigt nog inte hur kunde jag tycka att jag var såååå stor då, och rätt liten nu...men man behöver inte förstå allt. eller hur.
 
när jag gick igenom mina bilder såg jag även att det var, precis på dagen, fem månader sedan jag fick börja stå på mina egna ben, efter en rätt lång period av sängläge och rullstol. fem månader sedan jag hade ett bmi som räckte till att få gå sjäv mellan sängen och soffan, mellan soffan och köket, mellan köket och vilorummet. fem månader. kontra livet jag lever idag. jag måste börja se på hur långt jag tagit mig. och inte bara gräma mig över. hur långt jag har kvar.
 
visst. jag ska inte nöja mig med nuet. jag vill mer. men jag kanske måste lära mig att stanna upp. andas. förstå. inse. att jag inte behöver ha drömjobbet just idag. att jag inte behöver uppleva allt det där magiska. just nu. att det kanske är okej. att ta det lite lugnt. njuta av att jag ändå faktiskt lever. och försöka vara lite stolt över allt jag ändå faktiskt gjort. istället för att klandra mig själv för att jag inte är där framme där mina förebilder är. kanske måste jag försöka lita lite på att jag kanske ändå har en framtid. och att jag faktiskt ändå lyckats rätt bra. på rätt kort tid. något jag ofta glömmer.
 
 
ett år sedan - ett halvår sedan - fem månader sedan, min första sjukhuskorridorspromenad.
 
vs
 
 
 
livet nu.
 
det är en jävligt stor skillnad. jag vet det. jag känner det. det är en resa. en jävligt svårt sådan. jag kanske som sagt borde försöka se den bedriften. den styrkan. den vägen. lite mer. istället för att försöka se allt jag missat. allt jag inte har. allt jag inte är. det är lättare sagt än gjort. men det går. säker an.
 
dom med den mörkaste dåtiden. kan vara dom. med den ljusaste. framtiden.
believe in that.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

livets tvära kast. today im not that strong. im crying. crying. and crying.

livet svänger rätt snabbt ibland. likt en bumerang som kastas.
från ena kvällens lycka. till denna fredags kväll bisarra tårkalas.
 
jag fick. hux flux. en ny praktikplats. på ett nytt bolag.
med nya uppgifter. uppgifter jag aldrig riktigt sysslat med förr. uppgifter som jag faktiskt egentligen inte alls heller vill syssla med. men jag tackade ja. för att jag inte skulle palla med tomheten i att inte göra någonting denna höst.
 
så idag var första dagen.
första dagen. är alltid första dagen.
vilket för mig betyder. rätt krass.
 
jag har en jävla klump inom mig.
mina tårar bränner konstant.
jag längtar hem. eller åtminstone bort.
alltid.
jag vet. att det alltid är så. just i början.
oftast så ger det ju med sig.
ofta blir det alltid bättre. dag för dag.
jag vet ju det.
någonstans.
men när man är där. mitt uppe i dagen.
har jag svårt att minnas detta.
då är det bara tungt.
varje andetag. är tungt.
 
jag vill ju egentligen det här. jobba. med tv. jag vill ju det. men inte riktigt såhär.
jag sitter på en redaktion just nu. jag vill bli kameraman. jobba med det tekniska. on set. team OB.
jag vet, resan dit är lång. och you have to start somewhere.
det är bara det att jag har så jävla svårt för att göra sådant där min otrygghet och rädsla kommer fram.
så fort någon bad mig gå och hjälpa kamerateamet med att kånka väskor, så bara vips, släppte min rädsla och jag blev istället lycklig som ett litet barn.
men jag inser också någonstans inom mig. att det kanske är just precis det här jag behöver.
lära känna mig själv i otrygga och skrämmande situationer.
för livet är sällan. alltid tryggt och varmt.
jag måste kanske börja utsätta mig själv.
för mer hårda puckar.
för what doesn't kill you, only makes you stronger.
ligger nåt i den quoten.
 
och jag känner mig själv. så pass bra. att jag inte ska döma ut detta. efter första dagen.
för första dagen. är ju alltid första dagen.
 
jag gick hem och grinade. lade mig raklång på sängen. och bara lät tysta tårar rinna. jag kunde inte annat. men nu har jag iallafall rest mig. satt mig vid datan. och börjat försöka återhämta mig till mitt vanliga jag. det starka. glada. jaget.

jag ger mig själv en peppande kram. egentligen gillar jag inte att vara ensam just nu. men vissa saker kan man inte göra något åt. och då får man göra det bästa man kan. ta hand om sig. vara snäll mot sig.
för om man kan vara sin egen bästa vän. så är man aldrig ensam.
och jag hatar att vara ensam. därför försöker jag. bli just min egen bästa vän.
 
tack och hej.
 
©
 
 
 

the feeling. of safety. and happiness. is a beautiful. combination. worth living for.

 
 
 
det som är vardagsmat för vissa. kan betyda mer än guld för mig.
bara att få uppleva. glädje. trygghet. gemenskap.
för en kväll.
kan göra mig så innerligt lycklig.
 
igår var just en sådan kväll.
jag fick vara med. och bara vara jag.
jag fick prata. lyssna. le. skratta.
 
och det. det räcker långt för mig. 
 
jag är ingen enkel människa. jag har mina svårigheter. mina dumheter. min historia.
men när man träffar människor. som verkar se bortom detta. ser mig.
så är min känsla av glädje obeskrivlig.
tacksamheten är oändlig.
 
jag fylls av hopp.
kanske är jag inte så dum.
som jag ibland tror.
kanske finns där dom.
som vill vara min vän.
kanske finns där dom.
som accepterar mig för den jag är.
 
visst. jag vet. det var en kväll. kanske kommer det aldrig mer. men det spelar mindre roll. jag kan leva på en kväll. en lång tid framöver.
för den lyckan. jag kände när jag igår gick till sängs. har varit värt allt. och jag vet nu. att det går. att få känna sig trygg och glad. samtidigt. jag vet att jag kan. få vara med. och bara vara. jag.
 
 
 

idag finns bara du.

jag undrar.
varför jag fått så många chanser.
jag undrar.
varför jag jag lever.
och inte längre du.
 
jag kände dig ej.
men du gjorde ändå skillnad för mig.
 
du gav mig liv.
 
det kanske låter hemskt.
att någon annans tragiska öde.
kan göra att någon annan.
uppskattar livet.
men så var det.
så är det.
 
idag är en sådan dag.
då jag ångrar alla gånger.
jag sagt att jag vill dö.
 
idag är en sådan dag.
då jag ångrar att jag inte levt mer.
 
idag är en sådan dag. 
då man inser hur kort.
livet faktiskt är.
 
hur kan jag.
sitta här och klaga.
över ensamhet och utanförskap.
när du, och många andra.
dör av en fucking jävla sjukdom.
 
hur kan jag.
sitta här och inte ta vara på allt jag har.
hur kan jag.
sörja över att jag inte får göra det jag vill.
hur kan jag.
vara så otacksam.
 
jag borde.
och jag försöker.
förstå.
att bara få finnas kvar här.
på jorden. 
är gott nog.
 
jag borde.
och jag försöker.
sluta stirra mig blind.
på livets mörka sidor.

och faktiskt inse.
att jag har det bra.
för jag lever.
 
tack för allt Kristian Gidlund.
Vila i frid.
<3
 
för dig.
 
 
 

Follow on Bloglovin