Pillant

ni som känner mig vid det här laget vet att lördagar är heliga.speciella.sköna.bra.bättre.bäst.
och att det därför kan dröja med uppdatering fram tills nu såhär på kvällskvisten.
denna dag var inget undantag. i like it. även om den har varit en smula annorlunda, så får den klart godkänt. får dock kalla kårar av att jag vet att det tar slut om en vecka. hujedamig vad ska jag ta mig till.

-äh förresten kanske jag kan tillägga att jag vågade en grej idag. hihi. en salto. all by my self. dock kanske ful, men jag vågade. and that's biiiig, you know ;)

foto taget av mig. :) i like it. do you?

 

och sen en bild till. ett bevis på att jag tillhör kategorin världens klumpigaste männsika, imorgon far jag till ikea för att införskaffa en ny.

pic by me.

gårdagskvällen blev sen. fick ett "anfall" som jag så smidigt kallar det. har som jag tidigare skrivit om, ganska rejäla problem med min mage. och igår gick det till en gräns där jag började tro att något var farligt, googlade runt och blev helt besatt av att det säkert var gallstenen det var fel på... så för att lugna mina sinnen ringde jag vårdguiden. fick vänta i 20 minuter innan en sköterska kunde tala om för mig att ta en tablett och typ hoppas på att det går över. tacktack. (som om att jag inte redan överdoserat i dom där tabletterna.) fick även rådet att tala med min doktor om saken, (men vilken jävla doktor?)

nog klagat. jag somnade och vaknade upp glad. eller så glad man kan vara när man för en gångskull har sovmorgon, men att då hela huset invarderas av byggare och borrmaskiner som dånar högre än högst.
aja. fint blire nog iallafall.

nu då? jag är lugn, likt en filbunke. har inget att göra. samtidigt som jag har myror i brallan. vill ha något projekt att bita i. men vad?
ikväll ska jag göra det gamla vanliga. ni kan ju gissa vad det är...
förövrigt har det varit en knäpp vecka, med besked som man kanske inte alltid ler över, men som förmodligen tar mig till nya höjder.
tack och hej.

fotot är taget av mig, more to come om man säger så. kanske ska skaffa en kategori som heter droppar...?

ibland hänger jag totalt inte med. försöker stanna upp och tänka efter, men ibland händer saker och ting för fort.
lite mer abstakt talat dårå,
som typ, sen när började billighets affären H&M gräva stora hål i plånboken? sen när började småtjejer (och även äldre) anse att bloggkändisarna typ är världens populäraste männsikor, och man bara mååååååste ha likadana byxor som kissi (eller vad hon nu kallas :s) har, sen när blev det fel för tjejer (mig iallafall) att handla på herravdelningen? sen när blev det ett måste att typ se på alla dejting program på tv:n för att hänga med i snacket?

jag tror jag nu vaknat upp ur mitt leverne och insett att världen inte är densamma som den en gång var. tror att jag legat i ide det senaste halvåret eller så. eftersom jag fortfarande inte vet vilka alla dess bloggmänniskor är, och eftersom jag fortfarande handlar större delen av mina kläder på den manliga sidan av affären men att blickarna blir mer och mer mystiska ju äldre jag blir. och jag gör nog allt annat "gammeldags" också. fast old fashion har ju gått och blivit modernt? jag kanske är mer inne än någonsin? jävlar vad jag babblar gojja.

åh herrejösses.nu känner jag mig gammal. jag har åldersnojja. jag borde göra något. allmänbilda mig kanske. ska börja googla runt på fakta. men om vad? kan man typ google på "jag vill bli allmänbildad, hjälp mig?" shit. det är november. snart är det jul igen. för ett år sedan var jag i New York, ett helt år har bara försvunnit. känns skumt. wierd. jobbigt. skönt. hur fan kan jag vara så ambivalent jämt?
fortsätter jag tänka på detta kommer jag få ett anfall av panikångest, så jag lämnar er med detta. hjälp mig om du kan. puss

foto taget av mig. jag gillar det. jag är lite stolt. om man får säga så? kom med din åsikt.

 

 

foto taget av mig.

 

någonting småoroar mig. någonting stör mig. någonting är nytt. någonting är en flashback. någonting är annorlunda.

det kryper liksom innanför skinnet. det går inte att beskriva. finns en iver. en rädsla. ett hopp. ett ljus. ett mörker.

det är bara konstigt.

sådär som det kan vara ibland. fast man vet inte riktigt varför.

eller jag vet nog varför. fast ändå inte.

jag vet att något kommer hända. snart. men jag vågar inte tänka på det. för jag blir ett nervvrak som skakar tänder då. och det är inte jag. det är inte så jag vill ha det. men att förtränga, kanske inte alltid är det bästa. vi får se. snart vet jag. snart vet ni som läser. snart vet väl alla.

 

ibland känns saker och ting liksom inte på riktgt. man vet, men ändå inte. det går inte att ta in. det kan stå framför ögonen på en, men ändå så ser man det inte. kanske för att man inte vill. kanske för att man inte vågar. kanske för att man inte orkar. med verkligheten.

jag kan se på mitt liv lite med dom ögonen ibland. varför hände något med mig. när hände något. och vad hände egentligen? det bara blev som att världen vändes upp och ner. ganska exakt så var det. från ingenting till allting. eller från allting till ingenting. jag vet inte riktigt. beror på hur man ser det.
men en dag så var allt bara nytt. annorlunda. farligt. spännande. jobbigt. ensamt.
varför?hur?när?. finns frågor som inte har något konkret svar. finns frågor man inte ens orkar med. fast det gnager inuti mig ändå. jag vill veta. men vågar inte se sanningen. verkligheten.

ju mer tiden går. desto längre blir dom alternativa svaren. ju mer tiden går. desto mer ser jag mig själv från insidan.
men ju mer tiden går. och jag ingenting förstår. desto svårare kanske framtiden blir. för en dag ska jag lösa detta. gå till botten med allting och finna rotfästet. som utlöste helvetet.

men idag har jag inte modet att ensam färdas genom den mörka tunneln. kanske senare.

.lite djupa tankar. lite svårt för vissa att förstå. lite annorlunda. men så är jag ibland.

foto taget av mig. jag gillar färg ränderna i den stora droppen. säg vad du tycker vettja?

 

and btw, snart kommer ni som vill kunna hjälpa mig att utse "årets bild".

det är måndag. och dagen har varit som måndagar brukar vara. trötta. gråa.
ändå orkar jag inte klaga. försöker leva med nuet. inte tänka. inte reflektera. det är på gott och ont. men kanske bäst i dagens läge. be happy for what you have, and stop complain about what you didn't got.

och från ingenting känner jag för att blott mitt liv igen. ett till utdrag ur min bok:

...Jag försöker leva efter mallen att aldrig ångra något. Att stå för allt jag ha gjort. Men i detta fallet är jag för vek. För rädd. För feg.
Det finns i mitt huvud varje dag. varje timme. varje sekund. Jag kan varken glömma eller förtränga. Det jag gjort är gjort. Det kommer aldrig mer tillbaka. Livet är nu, det finns ingen knapp som gör att jag kan sudda ut dåtiden. Den måste såväl jag som alla andra leva med.
Det är tungt och det gör ont. Men ändå lyckas jag inte uttrycka mina känslor om dig. Jag kan skriva men inte prata. Kanske skäms jag. Kanske är jag rädd.
Egentligen vill jag bara dra ett streck över det som hänt, och leva vidare. Utan ångesten över hur förstörd du är, utan rädslan för att aldrig hinna säga orden ”jag älskar dig”igen...
... Jag borde egentligen säga allt nu, men det går inte. Det är något som ligger i vägen. en mur, en vägg, en sten. Något stort iallafall. Något jag försökt ta mig igenom många gånger, men stoppas alltid av något otänkbart väsen i mitt huvud.
Det går bara inte. Det är bara stopp.

Hur ber man om förlåtelse för att man förstört en annan människas liv?...

och en random bild.

foto av mig. longlong time ago.

idag : fotomässan. trivdes som fisken i vattnet.

och jag insåg när jag gick där och drömde mig bort, att jag nu för första gången på år och dagar har skrivit mig en önskelista. haha.  två saker. två viktiga saker har jag kommit fram till saknas i mitt liv.

1. Canon 7D (egentligen inklusive tillbehör som vidvinkel,lensbaby och enbent stativ) helt kär i den förövrigt.
2. Cirkuströja. (en aningens konstigt kanske, men jag diggar dessa och hade behövts mer än mest vecka 51. när jag typ drar.)

sen finns det massa abstrakta saker också. som inte går att slå in eller så. utan mer kan komma genom vissa gester.
bara att vänta och se om tomten har något med sig om en månad och nio dagar. kan ju alltid hoppas.

foto av mig. vet inte riktigt vad jag tycker om den... vad tycker ni?

Saturday rescued. every time.
det spelar ingen roll hur kasst jag mår i huvudet. spelar ingen roll hur jävla mycket tankar som spinner runt. spelar ingen roll hur arg jag är. hur besviken jag är. hur ledsen jag är. det räddar mig varenda, varenda gång.
allt bara släpper. fan vad det är skönt.
I've said thanks so many times before, but I would probably not survived without it.
man är liksom lite tagen av hur något kan hjälpa så. är bara så glad.

foton av mig.

nu ska jag behålla min glädje. i en vecka till helst. puss p

stor.modig.kan allt. - ibland får jag för mig att jag är allt detta. ibland vill jag att alla små puttinuttiga människor ska ta avstånd. vill inte bli behandlad som en femåring längre, vill inte vill inte vill inte. det ska sägas godnatt och godmorgon. det ska kramas och gosas. det ska pratas om dagen och veckan. det ska vara leenden och stämningsfullt. det ska vara trevligt och glatt. man ska helt enkelt berätta allt. och detta orkar inte jag alltid göra.
ibland vill även jag bygga upp en mur runt om mig som inte alla behöver komma in igenom.
är trött på människorna här hemma i huset. de går mig svinmycket på nerverna.
jag gör en revolt nu. snackar inte med någon. gör ingenting som dom vill. orkar helt enkelt inte vara alla till lags. nu ska jag må bra. inte bara alla andra.

lite svårt beskrivet men viktigt att få ur mig detta. jag är ingen eremit. och jag älskar människor och kontakter. men just dessa människor som man lever med tjugofyrasju liksom tär på ens tålamod...

en sak till. jag ringde idag. jag ringde så länge att jag missade bussen till skolan och skolkade den lektionen. jag fick så mycket att tänka på. det gjorde ont. men nu vet jag iallafall. vecka 51. då sker det.

foton av mig. i brist på utomhusmotiv så får ni nu se lite innomhuspic's

idag fick jag ett brev. ni vet ett äkta brevlåde brev. dom som knappt existerar annat än i form av räkningar eller reklam. dom som man innerstinne vill ha. men som aldrig kommer.
men idag. idag fick jag ett brev jag egentligen väntat på i åratal.
avsändaren hade tryckt sin logga på kuveret så jag lätt kunde se vem som sänt mig det.
men istället för glädje blev jag liksom lite lätt darrhänt. vågade inte öppna. men gjorde det ändå.
och nu är jag i valet och kvalet. vet fanimej vad jag ska göra.
borde ringt morsan. berättat beskedet. men jag håller tyst. keep it as a secret. konverserar med mig själv. för och emot. det blir mycket i huvudet. det blir mycket i hela mig. vill dela med mig. vill anförtro mig åt någon. vill att någon ska lyssna. och kanske försöka hjälpa. ett gott råd kanske. eller bara en pushande hand. men jag kniper käft. jag är dum.
nu väntar ett samtal. som jag själv måste ringa. den dagen jag vågar.


behind the scenes. foton av mig.

det är sådär lite små jobbigt att knata iväg till plugget när det fortfarande är mörkt ute, men det är ju ännu jobbigare att gå hem när det är kolsvart och beckmörkt. känns som att man missar dagens ljusglimtar. men det finns väl inte mycket att göra åt saken.

idag har jag faktiskt inte orkat/hunnit tänka så mycket. har liksom bara levt med dagen. visst gör dåtiden sig påminnd lite då och då och ibland drömmer jag mig bort i min egna värld, men kan nog ändå konstatera att jag mestadels av denna onsdag levt i det såkallade nuet.
men nu finns dock mina tankar på helt andra ställen än här och nu. men så får det vara.

funderar på framtiden. återblickar till dåtiden. önskar och hoppas. hatar och räds. vill och vågar. fegar ur och brister. när tar det eviga velandet slut? när blir det sådär som i mina drömmars land?

never regret anything that made you smile.

igår saknades orden till att bygga meningar. idag är orden för överflödande för att det ska gå att bilda meningar som någon förstår.

men min dag har helt enkelt varit exeptionell (stavas?),
klockan ringde innan 6, tog mig in till filmhuset, för tarilerinspelningen till melodifestivalen,
fick en lång stund i sminket och håret, kom ut med sjuttielva lager gegga i fejset och dubbelt så mycket hårspray,
men fin blev jag nog iallafall :)
inte nog med att jag hade detta att se framemot,
det visade sig ju att jag skulle få återse min två gamla bekanta "arbetskamrater" Christin Meltzer och Måns Zelmerlöw. mycket trevligt.

och nu, efter 11 timmar i studion, är jag förvisso trött men otroligt glad.
det är som att jag stänger bort världen runt om när jag klivier in i en studio eller bara andas film och foto.
alla problem bara försvinner. puts veck.
jag är glad och tacksam.

och ett citat jag sa idag; när jag började öppna käften, då öppnades världen.
och det är så sant så.
pusspåer.

thihi. mig av mig.

foto av mig. tyckte det var lite småballt att fånga ett motiv i själva droppen. kom med din åsikt också :)

 

nu har jag sådär liksom slut på orden igen. eller dom finns, men det blir inget utav dom. blir typ bara små enstaka meningar. så jag använder mig av ord idag.

 

glad.trött.hoppfull.ensam.sprallig.elak.besviken.drömmer.vill.tror.kan.önskar.

känslor.saknad.envis.fel.ute.orättvisa.hatad.jobbig.egen.udda.coolt.poetiskt.

människor.ljud.cirkus.jonglera.handstående.strecha.duscha.sova.nervös.nyfiken.

foton av mig. som vanligt, droppar.

 

efter gårdagens träning och dagens shopping så är min atlaskota i stort sätt levande död. en svår formulering, men för att sammanfatta i en enkel version så gör den förbannat jävla ont.

men annars är det fint.

har spenderat hela förmiddagen i ett köpcentrum, för att finna de rätt partyparty kläderna. dresscoden för mitt extraknäckande under tisdagens trailer inspelning är nämligen galen fest. och min garderob går annars i tonen svart. alltså behövs det lite extra piff.

 

förresten,någon som vill erbjuda mig ett rum dom närmsta två veckorna? eller bara ett litet kryp in? det är liksom joobbigare än jobbigast att bo bland snickare,rörmockare,elektriker,damm,smuts, och skit. bara en liten förfrågan.

 

 

 it ain't over 'til it's over

 

man kan säga att min största vändning inåt sett kom för drygt ett år sedan.
den kom en dag som denna, en lördag. fast då vare fortfarande tidig höst.
jag slogs av en känsla, som jag ärligt talat aldrig ens snuddat vid förrut.
och samma känsla finns i mig varje lördag.
och det här låter så jävla nördigt, töntigt och allt sånt där, men det är ju så det faktiskt är.
min personliga styrka och mina tankar fick en helt annan stil. efter den lördagen vågade jag. för jag bevisade för mig själv. att jag kan. och att jag får. och att jag vill. leva.

det speciella fenomenet är en träningsform. eller rättare sagt kanske en livsstil.
jag är långt ifrån duktig. jag har knappast en framtid inom detta område.
men det spelar ingen roll. för det sker saker inuti mitt huvud. and that´s the point.

tack. cirkus. tack.

foton av mig.